Malmöskytten avslöjad

2010/10/23

2013

– Så det var du som gjorde det?
– Mmm.
– Det var alltså du som sköt skotten mot invandrare i Malmö, 2010?
– Det stämmer.
– Ångrar du dig?
– Det känns fånigt att tala om ånger eller också om jag vill be om ursäkt… Jag SKÖT mot de här människorna. De är förmodligen skärrade för livet. Vissa av dem kommer antagligen att känna enorm smärta att bara gå ut genom dörren. Men…
– Men?
– Nej. Jag ångrar inte något och jag ber inte om ursäkt. Det är för banalt.
– Och efterspelet? Det som hände under vintern?
– Det var ju mitt mål. Jag visste inte hur det skulle falla ut men jag hade en teori.
– En teori?
– Min teori… Min teori var en slags omvänd Rote Armee Fraktion-tanke. Känner du till Rote Armee Fraktion? Baader-Meinhof?
– Lite vagt men jag tror ändå att det är bäst att du utvecklar det där.
– OK. De tyska terroristerna hade en tanke om att man med våld kunde få samhället att avslöja ”sin fascistiska grimas”. Med tillräckligt mycket våld skulle samhället visa sitt sanna ansikte och det var repressivt. Jag trodde att det skulle vara tvärtom.
– Hur?
– Jag tror att människan i grund och botten är god och inte vill skada eller döda någon. Och nu har du själv sett vad som har hänt?
– Men det var inte något som du hade någon del i när du satte igång att skjuta?
– Nej. Det kom av sig själv. Det var det bästa jag varit med om.
– Kan du beskriva det med dina egna ord?
– Egentligen känns det lite självgott att göra det nu. Alla har redan läst storyn i tidningarna och hört det i otroligt många TV- och radioprogram… OK. Det var vintern efter att jag hade satt igång skjutningarna. Fast det fanns ju copycats också. Det är egentligen de som jag känner att jag måste be om ursäkt till. De som blev skjutna av andra galningar…
– Är det svårt att tala om det?
– Jag kom nyss på mig själv med att referera till mig själv som ”galning”. Mycket freudianskt. Hur som helst. Vändpunkt var inte alla slacktivisterna, alla som ”gillar olika”, like-hororna och facebookgrupperna, utan det var den där somaliske mannen. Han som satte in en annons i morgontidningen och bad om etniska svenskar som kunde följa honom och hans vänner hemifrån sin farbrors födelsedagsfest.
– Det där nådde ju oväntat stora proportioner.
– Exakt. Det var då, när somalierna som väntade på att någon vänlig själ skulle dyka upp och vandra med dem hem i decemberkylan plötsligt såg att de hade 50 svenskar var att följa dem hem som jag kände att jag var i mål. Och det allra bästa var inte att de där svenskarna följde dem till dörren – det bästa var att de bytte telefonnummer, lärde känna varandra och till och med fick komma in genom den där dörren. Den där kvällen kände jag att jag hade provocerat fram samhällets mänskliga ansikte. Ett leende ansikte.
– Och då lade du av?
– Jag visste inte riktigt om jag hade lagt av då. Det var veckan efteråt, när de här gruppvandringarna eller vad man ska kalla dem upprepades spontant som jag beslöt mig för att lägga av och lämna in mig själv till ordningsmakten.
– Hur skulle du beskriva dina handlingar?
– Våldsamma.
– Inget annat?
– Nej. Jag gick över en gräns… Jag gick över alla gränser. Det är moraliskt förkastligt och jag förtjänar min plats här i fängelset. Jag tar mitt straff.
– Då är jag klar. Har du något att tillägga?
– Jag vill be om ursäkt till alla de som blev beskjutna i copycatskjutningar.
– OK. Klara?
– Jag är klar.
– Tack.


Popöverdos: Skyddade personuppgifter

2010/03/17

I P1-morgon diskuterar man att allt fler lever med skyddade personuppgifter. Och så börjar det röra sig i mitt huvud…

Vad är egentligen problemet? Skyddade personuppgifter. Byta hemort. Byta hårfärg. Få en kontakt hos polisen.

Till att börja med går allt fint. Man flyttar från den stora staden (där man egentligen borde ha stannat, eftersom man har större kompetens när det kommer till personskydd där, allt enligt reportaget) till det lilla samhället. Man hittar en kompis, kanske en trevlig granne. Kontakten hos polisen kommer förbi och sprider värme och trygghet.

Sen händer det. Någon får bensinstopp på vägen förbi och känner igen dig. Denne någon råkar glappa i bästa fall, i sämsta fall anger din placering för personen du gömmer dig för. Härifrån går det nedåt (men fortsätt läsa; jag är säker på att det löser sig).

Din fiende dyker upp. Bryter sig in och hotar dig. Den trevlige grannen märker att något är fel och bestämmer sig för att ta en närmare koll. Tack vare grannen, som kanske får sota med sitt civilkurage när din fiende attackerar honom/henne, kan du kontakta polisen som givetvis ilar över och räddar dig.

Det slutar med dig i polisen armar. En månad senare sitter ni på verandan. Det lilla samhället som var tänkt som ett skydd har blivit ert gemensamma hem. Grannen vinkar glatt från andra sidan staketet. Kanske fortfarande med armen/benet/huvudet i gips.

The End.


Saker som inte har hänt – del 3: Rånet

2009/11/19

CALLS An inspector

Kommissarie Andersson såg mycket bekymrad ut. För andra gången på två dagar hade han fått samtal ifrån allmänheten som gjort honom varse om att ett rån hade begåtts. Den här gången var det det laglydiga paret Ulvaeus som hade befriats från sina plånböcker. Paret hade varit ute på promenad med sin trofaste tax när de på vägen hem hade överraskats av en rånare. Rånaren hade påstått sig ha ett skjutvapen och antytt sig tvungen att använda det om paret inte överlämnat kontanter, klockor och smycken. Kommissare Andersson reste sig från sin skrivbordsstol, lunkade mot fönstret och kollade ut över staden. Det här var ett alltför vanligt brott och han visste vad som krävdes av honom. Kommissarien lyfte på sin telefon och bad om att få kopplas till Rånarnas Intresse-Organisation (RIO).

An inspector calls

Efter att ha kopplats om två gånger nådde Kommissarie Andersson fram till Ordförande Fältskog vid Rånarnas Intresse-Organisation (RIO). De var bekanta sedan länge och hade även vid några tillfällen umgåtts privat. Efter de inledande vänliga hälsningsfraserna bestämde sig Kommissarie Andersson att gå rakt på sak. Det gällde rånet av paret Ulvaeus igår. Ah, svarade Ordförande Fältskog, då vet jag vem det gäller. En ny förmåga, Lyngstad, riktigt lovande men kanske fortfarande lite grön, så att säga. Jo, det är som så att vi har fått in en hel del klagomål om det här, fortsatte Kommissarie Andersson och förklarade situationen. Vi ska ta och se över det som har hänt, försäkrade Ordförande Fältskog innan de sa adjö och la på.

Inspects CA anllor

Hallå, du har kommit till Kommissarie Andersson, svarade Kommissarie Andersson när telefonen ringde, dygnet senare. Ordförande Fältskog här, sa Ordförande Fältskog på andra sidan linjen. Det gällde den här tråkiga historien om Lyngstad… Just det, sa Kommissarie Andersson. Rånet av paret Ulvaeus! Jo, det är som så här, började Ordförande Fältskog. Vi har kollat på det inom RIO och vi har kommit fram till att det faktiskt inte har skett någon oegentlighet. Va? utbrast Kommissarie Andersson. Vi har full förståelse om paret Ulvaeus känner sig besvikna men faktum är att rånet har följt de instruktioner som våra medlemmar har förbundit sig att följa, fortsatte Ordförande Fältskog. Det är klart att hotet om att använda våld ligger utanför standardproceduren men samtidigt så kan vi inte reglera bort det efter som det skulle kunna försvåra våra möjligheter att utföra vårt arbete i framtiden. Så ni kommer inte att lämna ut Lyngstad till oss? frågade Kommissarie Andersson. Du kan vara lugn, svarade Ordförande Fältskog. Vi har bestämt oss för att göra en intern utredning om det som har skett. Det är bättre att vi tar hand om det här inom RIO. Vi anser att vi har bäst kompetens att avgöra det här ärendet själva eftersom vi faktiskt är en organisation som har som huvuduppgift att administrera rån. Kommer det här få någon på följd för Lyngstad? frågade Kommissarie Andersson. Att Lyngstad utreds internt kommer definitivt att få påföljder, försäkrade Ordförande Fältskog. Lyngstads övertramp vilket resulterade i att hans personliga rikedom ökade markant har fått till följd att hans anseende inom rånarkretsar har skadats. Det är straff nog. Kommissarie Andersson nickade instämmande, tackade för sig och la på luren.

in Ansportec sallc

Och vad vill jag ha sagt med det här? Jo. Jag rekommenderar Laurie Taylors serie om ”white collar crime” som har sänts de senaste tre veckorna i BBC4s Thinking Allowed. Under de här tre veckorna har vi fått en inblick i vad som får medelklassen att begå brott, vilka påföljder det får för samhället och vilka påföljder det får för de som begår brotten. Det har diskuterats om svårigheterna att utreda brotten, hur individer och organisationer som drabbas försöker att tysta ned brotten för att rädda sitt anseende samt varför det är lättare att jaga folk som bidragsfuskar än t ex folk som begår insiderbrott.

Klicka här för att nå hemsidan där avsnitten finns tillgängliga som podcasts. Efter en rätt vek säsong bevisar Taylor att det är när det handlar om brott och straff som han verkligen övertygar.


Illcommunication – en liten lektion

2009/10/14

But that’s not an invitation
That’s all I get
If this is communication
I disconnect
I’ve seen you, I know you
But I don’t know
How to connect, so I disconnect

(Cardigans – Communication)

Version 1:
SMS:are 1 – sänt 12:01:
Hej! vill du hitta på nåt?
SMS:are 2 – sänt 12:25:
vaknade nyss. ok!
SMS:are 1 – sänt 12:29:
Det är lugnt. Var tycker du att vi ska mötas?
SMS:are 2 – sänt 12:33:
bäddet nere på hörnet
SMS:are 1 – sänt 12:35:
bäddet?
SMS:are 2 – sänt 12:36:
caféet! caféet på hörnet
SMS:are 1 – sänt 12:41:
ok!
SMS:are 1 – sänt 12:57:
öh? när?
SMS:are 2 – sänt 13:04:
ska vi säga om en kvart?
SMS:are 1 – sänt 13:12:
ledsen. har redan bryggt en lopp kaffe.
SMS:are 2 – sänt 13:19:
ok vi hörs imorgon kanske om inte annat till helgen
SMS:are 1 – sänt 13:24:
ok!

Version 2:
SMS:are 1 – sänt 12:01:
Vill du mötas på caféet nere på hörnet? Jag tänkte gå dit om en kvart. Har jag inte fått något svar inom en kvart går jag dit själv. Om vi inte syns där hörs vi i veckan!

OK. Vem röstar för version 1 och vem röstar för version 2?


Situationer vi minns: Dasperadon

2009/07/30

Situationen är som följer. Vi är fyra manspersoner som står och väntar inne att någon av de två toaletterna som finns på plats ska bli lediga. Ingen pissoar så långt öga kan nå. Inte en droppe regn. På flera da’r osv.

Vi står lite så där olustigt som det blir när man bara kan avvakta i tysthet. Här finns inte utrymme för något småprat. Inga ”brukar du gå hit?”. Inga ”vad gör du här, då?”. Bara koncentrerade blickar på de där färgbrickorna som signalerar grönt för välkommen och rött för var god dröj.

Inom loppet av en minuts tid kommer det här ha gått från att vara en avvaktande tystnad till att bli en pinsam tystnad.

In stormar en femte man. Han är i de sena femtio-tidiga sextio. Han har shorts, kortärmad skjorta och ett par pilotglasögon med tonade glas. Mannen kastar ett öga på kön. Mumlande för sig själv stegar han fram till den första av de två toalettdörrarna, rycker våldsamt i handtaget, förflyttar sig vidare i sidled till andra dörren, rycker lika våldsamt även i det handtaget. Lika snabbt som han dök upp försvinner han sedan.

Han är försvunnen. Vi står kvar. Stämningen är aning tryckt när personerna som har varit inne på toaletterna väl kommer ut.


John Galt-linjen: Lund-Stockholm

2009/07/12

Ur nyhetsflödet:

06:12 | fredag 10 juli 2009
Nya tåglinjer inte för funktionshindrade

Följande text är en travesti ett stycke ur Ayn Rands omfattande(1) verk ”Atlas Shrugged”/”Och världen skälvde”. För er, som likt mig, äger Signets brittiska upplaga från 1996 rekommenderar jag att ni läser ifrån sidan 558 och framåt för att se vad jag refererar till. När det kommer till det eventuellt omoraliska i att döda karaktärer i en fiktion så hänvisar jag till nämnda verk. Har du inte läst detta har du inte rätt att döma nedanstående text.

Den tionde juli 2010 nekades en rullstolsburen man ifrån Lund, att komma ombord på tåget till Stockholm. Det visade sig att det privata transportföretaget som drev sträckan inte kunde möta de krav på tillgänglighet för rörelsehindrade som ställts på dem och därför tvingades han att stanna hemma i Lund. I stunden förbannade mannen detta och var uppriktigt rasande på att han inte fanns med på tåget mot huvudstaden. I efterhand skulle han dock se på detta som en välsignelse…

Två timmar efter att tåget hade lämnat stationen i Lund på det som tidigare var känt som linjen mellan Malmö och Stockholm men som sedan privatisering var känd som John Galt-banan inträffade katastrofen. Underhållet av rälsen var eftersatt av att de regelbundna kontrollerna hade ignorerats. Istället för att satsa på underhåll hade det likaledes privata rälsföretaget valt att betala ut årliga bonusar till sina aktieägare. Detsamma gällde tåget och vagnarna. Det var inte bara handikappsanpassningen som varit åsidosatt de senaste budgetåren. Såväl tåg som vagnar var omoderna men detta hade ignorerats av både företag och regering. Regeringen ville inte lagstifta om sådant eftersom de ansåg att en lag om standardisering av järnvägstrafiken skulle sätta den fria konkurrensen ur spel. Om någon ämnade trafikera John Galt-banan med handdrivna dressiner så var det fritt fram. Staten ska inte gå in och reglera sånt som marknaden kan ta hand om, var linjen som den som-alltid-käcka näringsministern glatt proklamerade.

Kanske skulle hon ändrat sin uppfattning om hon inte just denna dag hade befunnit sig på just detta tåg mellan Lund och Stockholm.

Det sägs att katastrofer händer av slump och att de som drabbas av dem inte kan hållas ansvariga…

I vagn 2, säte 57, satt en professor i nationalekonomi. Under sin ungdom hade han predikat för en jugoslavisk planekonomi men hade omvänts till en marknadsliberal inställning under 90-talet. Hans omsvängning hade applåderats av borgerliga ledarsidor och han fick ofta mycket och utbrett utrymme på deras debattsidor för att storma mot statlig inblandning i ekonomin. När han hade hoppat på tåget anade han inte att han skulle sluta sina dagar med sin nacke krossad till müsli efter att han slungats in i sätet framför. Vägen till helvetet är kantad av goda avsikter, hördes hans sista, stönande flämtanden.

Snett bakom honom, i säte 54, satt en kvinna som ansåg att det var hennes rätt att köpa alvedon när som helst på dygnet. Att statligt ägande alltid var av ondo var hennes grundinställning. Att hennes röst på ett politiskt block vars ambition var att privatisera alla statens tillgångar skulle sluta i en huvudvärk i form av att hennes ansikte mosades mot hennes IMAC var inte något hon hade räknat med. Alvedon hjälper knappast mot ett näsben som skjuter in i hjärnans mjuka massa. Oavsett om den kan inhandlas klockan åtta, tolv, fjorton eller tjugotre.

Den unge mannens armar var det enda som syntes. De stack fram under det säte som krossat stora delar av hans skelett och inre organ. Mannen, krossad under säte 46 i vagn 2, hade varit genuint ointresserad av om staten eller marknaden skötte järnvägarna. Min kärnfråga är den personliga integriteten, brukade mannen säga. Den iPod, som just nu var ett med mannens interna organ, var full av illegalt nedtankad musik som han ansåg sig ha rätt till. Att skivbolag och artister ville ha betalt för dessa produkter var befängt. Det går inte att hindra informationen, menade mannen. En bit information som mannen hindrat sig själv ifrån var den artikel i ekonomibilagan i dagens tidning som meddelade att tågbolaget som drev John Galt-linjen under de senaste åren betalat ut miljonbelopp till sina aktieägare. Kanske hade en röst på ett parti som värnat om det allmänna kunnat ge mannen möjlighet att rösta för hans integritetsskyddade rätt att stjäla upphovsskyddat material i nästa val.

I vagn 3, säte 30, slungades en man som inte ansåg att staten ska bedriva opinionsverksamhet i form av arbetsmiljöforskning in i bröstkorgen på sitt resesällskap, en kvinna som hade gjort en förmögenhet på att rekrytera läkare till sitt uthyrningsföretag och sedan hyra ut dem till hutlösa summor till de sjukhus som de tidigare varit anställda hos. Mannens skallben blev till en mänsklig murbräcka som inte bara dödade kvinnan i rekryteringsbranschen utan även hennes ofödda barn, som vid det laget redan fanns inskriven i bostadskön och en plats till ett privatägt dagis som hade gjort det till sin mission att låta rika barn leka bäst. Räddningspersonalen som röjde upp efter olyckan hade stora besvär att skilja de båda liken åt.

Inte heller mannen i säte 17 i samma vagn klarade sig. Mannen ägde ett företag i byggbranschen och hade inför senast valet gjort bedömningen att en skattesänkning hade högre prioritet än solidaritet med tredje världen och en bibehållen, generös flyktingpolitik. Mitt bistånd kommer i form av en resa till Thailand i vinter, resonerade mannen, inte kort före att hans bröstkorg penetrerades av den kulspetspenna som han nyss hade fyllt i tågtidningens korsord med. Förtvivlad slet han ut pennan bara för att öppna en pumpande blodfontän som sprutade ut över de brinnande liken av management consultants som suttit i sätet tvärsöver.

Det var som fan, tänkte den grånande rockern i reklambranschen samtidigt som han desperat försökte stoppa tillbaka tarmarna som välde fram ur det hål i hans bål som nyss slitits upp av ett samuraj-svärd som han ämnade ha med i nästa musikvideo. Nu hjälpte inte att han var tjenis med Madonna.(2)

I den specialdesignade lyxsvitsvagnen som hade kopplats på efter de vanliga tågvagnarna hade en man av någon oförklarlig anledning precis innan kraschen virat in sig själv i pianotråd. Mannen hade i och med sin födsel hamnat i en position där han var symbol för landet. Han hade sedan den dagen försörjts med skattemedel. Varje gång röster höjts om det moraliskt tvivelaktiga i detta hänvisades till tradition och det excellenta varumärke han och hans familj utgjorde. Utan att ha någon som helst reell makt och något som helst ansvar för landet han var symbol för hade han några år tidigare utnyttjat sin plattform till att hetsa mot människor som precis som han själv försörjdes på bidrag och de som tvingades till det ansvar han själv var skyddad ifrån. Att han frekvent omgavs av rykten om utomäktenskapliga affärer och umgicks med andra statsöverhuvuden som nått sina positioner på odemokratiskt sätt var något som ignorerades. Följaktligen tystades även den här pianotrådskatastrofen ned i den efterföljande rapporteringen.

Näringsministerns ledbrutna lik låg som en trasdocka tvärs över resturantvagnen. Hennes kaffemugg hade plattats till över hennes ansikte, vilket fick den att likna ett gristryne. En ståltermos hade pressats halvt genom hennes rygg och stod upp likt ett tredje bröst från hennes bål. Hennes öga gled åt sidan och, om det fortfarande hade kunnat se så hade det skådat hur hennes sällskap ur näringslivet, en direktör som ansåg att hans talang att flytta jobb ifrån Sverige till diktaturen i Burma var värd tiotals miljoner om året, fick sin hjärnsubstans pickad av några småfåglar. Småfåglar. Småfåglar som skriker efter mat. Inte flitiga bävrar alltså.

(1) ”Omfattande” i bemärkelsen ”jävligt tjocka”.
(2) OK. Det här var lågt ska medges.


Saker som inte har hänt på riktigt men mycket väl hade kunnat hända: Min barndoms TV

2009/07/11

TV-Studio, 19:30, fredagkväll 1990.

Studion är uppbyggd som en liten amfi-teater. Det är inspelat framför studio-publik som sitter och betraktar tre rispuffsstolar. Bakom rispuffsstolarna finns en neon-skylt som har texten ”Ztart!”.

Två personer, båda i de sena tjugo-åren, står framför publiken. Musiken, som inleder programmet, tonar ned medan ljuset i studion tonar upp.

Martin (manlig programledare):
-Hej och välkomna till Ztart!
Marie (kvinnlig programledare):
-Just det. Zzztart!
Martin:
-Och idag blir det ett mycket speciellt program, eller hur Marie?
Marie:
-Mmm, vi har hit Brad Hayden…
Martin:
-…David McGee…
Marie:
-…Brad Hayden, som ni kanske känner igen som David McGee ifrån TV-serien ”Förortskids”, som har visats i… En annan TV-kanal under hösten.
Martin:
-Brad, David McGee, är här ikväll för att spela en låt från sin skiva som han släpper nu i veckan men först tänkte vi att vi skulle ta pulsen på honom…
Marie:
-…Och det är väl lika bra att vi zzztartar nu! Välkommen Brad, David McGee, Hayden!

Brad Hayden kommer in i studion genom ett draperi snett bakom neonskylten. Publiken applåderar. Brad har med sig en akustisk gitarr i ena handen.

Marie:
-Hi and welcome, Brad Hayden! Please sit down.
Martin:
-Hi.
Brad:
-Thank you.
Marie:
-So, Brad, how was your trip?
Brad:
-Very nice. I haven’t been to Europe before so this is my first visit to Sweden. You see, my grandfather’s father immigrated to the US from Sweden, so it’s really interesting to be here.
Marie:
-So are you going to…
Martin:
-Do you like Sweden?
Brad:
-I love it. I love the snow and the people I have met so far have been really nice!
Marie:
-Are you going to…
Martin:
-And what about the Swedish girls?
Brad:
-I love the Swedish girls.
Marie:
-Sorry Brad, but I have to translate in to svenska. OK, Brad Hayden är här för första gången i Sverige men hans farfars far…
Martin:
-Morfars far?
Marie:
-…Eller morfars far kom härifrån.
Martin:
-Brad älskar Sverige, och speciellt flickorna. So Brad, in Sweden you are most known as David McGee?
Brad:
-Yeah? Do they show ”Teen life in the burbs” here as well? That show has been vital to my career and thanks to Andrew, the producer, I have been able to do this tour.
Martin:
-So is David going to be together with Nathalie?
Brad:
-Nathalie?
Martin:
-Yeah, Nathalie Smith, the brunette.
Brad:
-Ah, you are talking about the first season? Well, I don’t want to spoil the fun for you, if you know what I mean…
Marie:
-Are Linda Landesman, who plays Nathalie, together behind the screen as well?
Martin:
-Yeah, you make a really beautiful pair.
Brad:
-Me and Linda are just friends. We haven’t seen each other for a while since I’ve been busy shooting the third season of ”Teen life” now but we talk to each other over the phone every now and then.
Martin:
-Do you talk about motorcycles and music? Just like David and Nathalie?
Brad:
-No. That’s just our charac…
Marie:
-Oj! Sorry! Jag är ledsen men vi har inte översatt det senaste. OK, Martin?
Martin:
OK, Brads producent har gjort hans skiva och han och Nathalie, brunetten, har fortfarande kontakt.
Marie:
-Just nu håller Brad på med tredje säsongen av en serie men olikt David McGee, så är han inte intresserad av att tala om motorcyklar och musik.
Martin:
-So, this song that you are going to play, ”Be with me”, is top of the Swedish topplista. Is it about David and Nathalie?
Brad:
-No, it’s about a friend of mine and his relationship. It’s a strong, very emotional ballad. My record company thought it would make a great single, but the rest of songs from my album…
Marie:
-Reklam!
Brad:
-…have got more traditional rock’n’roll kinda sound. But it’s still a great song.
Marie:
-Yes it is.
Martin:
Yes it is…
(Tystnad)
…So. Linda Landesman, are she Swedish too? Her name, Linda, is a typical Swedish name.
Brad:
-I don’t know anything about that.
Marie:
-Thanks for coming Brad!
Martin:
-And before you leave, can you tell us what is happening to David McGee in the future?
Brad:
-I’m sorry but my contract…
Martin:
-No detaljer about David and Nathalie then?
Brad:
-Sorry man.
Martin:
-OK. Thanks for coming. Ja, det var Brad ”David McGee” Hayden alltså. Han berättade att ”Be with me” handlar om hans relation till en vän men att resten av hans låtar på skivan är lite rockigare. Nu så ska vi höra en akustisk version av ”Be with me”. Scenen är din, David!