That ungdomar och sex cocktail

2011/02/25

I ett samhälle där det inte längre lyfts på ögonbrynen om det knarkas i TV eller filmer skildrar trubbigt våld mot huvuden i närbild är kombinationen ungdomar (barn!!!) och sex det lättaste sättet att få vän av ordning att gå i taket. Ta till exempel det senaste ståhejet om åtta-klassare som skulle skriva om sex (vilket resulterade i den här dåliga krönikan som tar fram det sämsta ur mig och får mig att vilja skrika ”BARA FÖR ATT DU INTE FICK KNULLA!!!” i nyllet på skribenten).

”Låt barn vara barn!” är ett säkert credo som alltid är lätt att ta till. Barnet som barnet ska låtas vara är oftast en ytterligare skönmålad version av någon slags airbrushad Astrid Lindgren-tillvaro (där barnen faktiskt har rätt komplex uppväxtsituation med farsor som är sjörövare/negerkung eller vanliga hederliga landrövare). Att det var dryga 100 år sedan kidsen fick slita på potatisåkern eller rensa skorstenar är snabbt bortsorterat för att istället lämna öppet för en curlingtillvaro.

Ytterligare ett lager på WTF-löken tillkommer när ”låt barn vara barn”-brigaden dessutom höjer röster om att kidsen ska sättas i tigermorsa-skola med fokus på att odla ingenjörer befriade från flumskola i nästa andetag. Kanske inte helt i linje med barn-vara-barn-ideologin.

Krönikan, länkad ovan, är förståelig men också mesigt underdogig i all sin tweeness. Det är klart att det sticker i ögonen på de som aldrig fick/får ligga men… Men… Men va’ fan.

Vi lever i ett samhälle som uppmuntrar till konkurrens och ingen kommer undan jakten på någon jävla slags status. Alternativet, lätt sammanfattat i klassiska ”jaså, du vill ha det som i Sovjet!?!”, är uppenbarligen inte rätt väg att gå. Den som ger sig ut på korståg mot ”sexualiseringen” av ungdom kämpar i motvind och motströms.


Bored to Death – Matjournalistik

2010/07/03

Till och från knorras det om hur svenska journalister förhåller sig till mode. Mode är det enda ämnet man får skriva dåligt om, påstår någon och kommer med förslag på någon utländsk skribent, inte sällan någon som har hållit på i flera år utanför svennebanans synfält. Andra mode-intresserade skribenter suckar och tar sig för pannan. Dels för att han/hon har rippat texter av den nämnde, osvenske skribenten i åratal och dels för att han/hon inte har vågat outa skribenten för sin egen läsekrets tidigare. Det är lite samma förhållande som råder bland magiker när någon plötsligt beslutar sig för att avslöja hemligheten bakom tricken. Det om detta.

Enter matskribenten.

hajmacka

Hajmacka? Skitmacka.

När musikkritikern, han/hon som var en hjälte under 90-talet, yrvaket inser att skivor och skivbolag är på väg att gå åt helvete upptäcker han/hon fine dining, slow-jävla-food och A.A Gill. Plötsligt är det mat som är rock’n’rollen och gamla artiklar om Bobby Gillespie öppnas i Word och Bobbys namn ersätts med hjälp av Bill Gates teknik med t ex Heston Blumenthals namn. Om det tidigare skrevs hyllningar till CBGB är det läge att börja hylla El Bulli. Ängsliga hipsters som låg sömnlösa eftersom de inte förstod sig på James Murphy ligger sömnlösa eftersom de inte vet vem Bill Buford är.

Svenska dagstidningar skickar snyltätare till Baskien för att förse sin läsarkrets med ingående beskrivningar om mat som de aldrig någonsin kommer att få tillfälle att komma i närheten av. Twunts som har arbete och inkomst som tillåter att man bokar upp sig tre år i förväg för att inta en tio-rätters måltid vars nota motsvarar en kvarts u-lands-BNP jublar och gör vågen över Twitter. Matskribenten och fotografen bockar och bugar för berömmet (som de får genom att dokumentera andras bedrifter) och återgår till att rekommendera sina kompisars postmoderna take på husmanskost.

Fuck you.

På hemmaplan ser matjournalistiken ut som följer: den rör sig genom tre olika faser.

1. Det kulturella. Mat är spännande och ska processas och lekas med. Ett nytt redskap öppnar upp oändliga möjligheter i DITT kök! Med hjälp av termovispen kan du slabba ihop soltorkade tomater, biff och samtidigt värma din sushi. Köket är en lekstuga och ingen ska säga åt dig vad som kan eller inte kan göras, säger någon som framstår auktoritär i sin anti-auktoritära frenesi.

2. Det naturliga. Nej! skriker vän av ordning. Allt som beskrevs i steg ett är helt åt helvete! Mat ska lagas som mat ska lagas. Som det var förr. Och det ska vara naturligt. Tomaterna ska odlas av den lokala bonden. Brödet ska bakas på mjöl som en träl med brutet ben har knackat mellan två trubbiga stenar. En tjock man vandrar omkring i Toscana och är livsnjutare (och ingen vågar säga ifrån).

3. Reality check. En krönikör får nog (eller får slut på angelägna ämnen) och beslutar sig för att leda back-lashen; ”En rejäl karl/dagens husmor fixar familjens middag på eldorado-sortimentet – dyra prylar och springa halva stan runt för att finna dyra, ekologiska råvaror har ingenting med verkligheten att göra.”

Och så går det runt, runt, runt.

Men så en dag upptäcker musikskribenten-gone-matskribent, däst och svullen efter att ha gratisätit, att han/hon sitter i en stol som designades av en dansk på 50-talet. Hmm. Det kanske går att skriva en artikel om just den här stolen?

Den här texten provocerades fram av den här texten, som tillhör kategori 2.


Dr Who!?!? Uppdrag Granskning, ons 12 maj

2010/05/15

Spenderar en fredagkväll tillsammans med en god vän, en påse popcorn samt ett avsnitt av SVTs Uppdrag Granskning.

Det inleds med ett reportage om korruption inom Göteborgs kommun. Reportagets angelägenhetsfaktor och sprängkraft trumfas enbart av Janne Josefssons självgodhet när han inte kan låta bli att låta kameran gå i smyg när en av de nedmejade politikerna talar om hur effektiva just Uppdrag Granskning är på att meja ner politiker. Varför Janne? Du hade oss redan från början av reportaget.

Ännu mer upprörande blir filmen som följer om cancersjuke Samuel och termen behandlingsbegränsning. Det är en mycket avslöjande film och jag är ytterst tacksam för att Uppdrag Gransknings Nadja Yllner har tagit sig tid och energi att avslöja skojarna inom sjukvården.

Samuel är en pojke som dog av en cancersjukdom. Följande citat, taget direkt ifrån Uppdrag Granskning ger oss en bra pitch av ämnet:

Tumören i buken fortsätter att växa /…/ [Samuel] opereras fem gånger. Efter ett och ett halvt års kamp vill kirurgerna på Karolinska Sjukhuset inte ge Samuel fler operationer. /…/ När frågan sen går vidare till kirurger i Umeå, Uppsala och Göteborg svarar de likadant. Det är nu som Jan och Miriam får höra ordet behandlingsbegränsning för första gången. De får höra att Samuel är döende och att det inte är etiskt försvarbart att ge [Samuel behandling i respirator] efter som det bara skulle leda till onödigt lidande.

(Kring 19:30 in i programmet)

Tragiskt men ingen, ingen, har hittills överlevt livet genom hela världshistorien. Några människor dör fridfullt medan andra människor dör hastigt. Oavsett proportionerna mellan de båda varianterna hamnar likförbannat summan av de båda på 100 %. No one comes out alive. Som sagts i citatet ovan har stackars Samuel, hur tappert han än har kämpat, fått samma diagnos från fyra olika medicinska instanser.

Nu börjar den känslomässiga ansträngningen med att se till att Samuel får den bästa avslutningen på sitt korta liv och att vara tacksamma att de har Samuels bror Maximilian och mopsen Nasdaq fortfarande i livet – hade jag hoppats – men istället tar historien en annan vändning. Doktorerna har muckat med fel personer…

När vi fick höra om det här med behandlingsbegränsning var min första fråga, givetvis, vad har ni för lagstöd för det här? [Läkaren förklarar att det inte finns något lagstöd men att det däremot finns medicinska och etika riktlinjer.] Och då frågar jag: går det att överklaga det här? [Läkaren säger nej och Miriam, Samuels mamma, känner sig omyndigförklarad och bortkopplad från sin sons öde.]

När beskedet om behandlingsbegränsning kommer är givetvis, Miriams ord, första frågan om lagstöd. Läkarnas beslut ska överklagas. Jag älskar mina föräldrar. Fact. Trots det vill jag understryka att i en medicinsk situation när läkares ord står mot mina föräldrars lägger jag större vikt vid läkarnas. Att föräldrar i de flesta fall önskar sina barn ett långt liv är fullt förståeligt. Däremot behöver det inte vara medicinskt eller etiskt försvarbart. Därför har vi utsett en yrkeskår att fatta de besluten åt oss. Jag har svårt att se att någon psykotisk barnamördare skulle ta ett decennium på sig (bekostat av CSN-lån) för att uppnå en position där han/hon skulle kunna sätta sin plan i verket att utfärda dödsdomar.

Nadja Yllner har hittat guld i det här fallet. Jan och Miriam är Masters of The Universe. Trots att svenska staten (svenska folket) har ställt upp med operationer i Sverige och USA samt undersökningar om deras sons sjukdom ifrån flera medicinska instanser vägrar de acceptera döden. De polisanmäler läkarna.

Läkarna har gjort en tabbe under processen. De har tillåtit att en behandling, som inte har godkänts i Sverige, satts igång på Samuel. Behandlingen ifråga är en metod som de själva har grävt fram ifrån en amerikansk läkare. Varför satte de igång den behandlingen när hade utfärdat behandlingsbegränsning? frågar reportern med rätta. Jag har rätt lätt att se varför. Masters of The Universe.

Samuels död är sorglig, beklaglig men också naturlig. Även om vi har kommit långt i behandlingen av cancer är det fortfarande en sjukdom som ofta slutar med dödlig utgång. Jan och Miriams reaktion är även den naturlig. Samtidigt känns det som att det här ett ”fall” (av död) som enbart skulle ifrågasättas av just en Jan och en Miriam. Skulle Sunes och Berits första fråga, givetvis, ha varit ”vad har ni för lagstöd”? Skulle Mohammars och Leylas ryggradsreaktion varit att överklaga och kontakta läkaren i USA?

Jag tror inte det och jag tror inte att de hade nått hela vägen till Uppdrag Granskning.

Tycker ni att min bedömning är krass är ni välkomna att gå vidare till familjens minnessida tillika stiftelse till Samuels minne som går att hitta här.

Uppdatering: Är man intresserad av diskussionen om behandlingsbegränsing (jag har sett att flera sökträffar på det här inlägget innehåller just det ordet) rekommenderar jag mitt tidigare inlägg om rättvise-filosofen Michael Sandels föreläsning om moralens plats i samhället. De som är kritiska mot upplägget med en läkarkommitté bör beakta att alternativet är brittiska NICE-systemet där en ekonomisk kalkyl bestämmer om en behandling ska fortsätta eller avbrytas. Litar vi på läkarnas omdöme eller en ekvation?

Uppdatering 2: Kolla även in inlägget som är länkat till genom första kommentaren på inlägget det här. Där finns mer information om behandlingsbegränsning.


Och så var det det här…

2010/02/13

Lena Andersson, voice of reason. Spot on, Lena.


Verklighetsruta

2010/02/10

Det har under de senaste dagarna uppdagats att ett av kännetecknen för krig/väpnad konflikt är att människor far illa, ibland med dödlig utgång. För ett par dagar sedan ansågs detta vara något som hörde till historien men nu, när det visats sig vara fel, verkar detta ha gjort avtryck på folksjälen.


Även en inställd resa…

2009/08/25

Dagens stora händelse är uppenbarligen resan som inte blev av.

Roligast är Ekot som skriver följande rubrik:

Fuglesangs nya rymdfärd uppskjuten


Helgdeckaren

2009/08/02

I början av kapitlet är det någon som tänker. Är det offret eller är det mördaren? Det vet vi inte än. Hur som helst är det skrivet med kursiv text.

Bla bla bla. Trött polis. Bla bla bla. Samtidsmarkörer. Bla bla bla. Byråkrati sätter käppar i hjulen. Bla bla bla. Klumpiga, obligatoriska klass-skildringar för att visa på social medvetenhet. Bla bla bla. Brottslighet med internationella förgreningar som pekar på en globaliserad värld. Bla bla bla. Slentriansågande av pappersarbete som varje person som jobbar på kontor kan känna igen sig i. Bla bla bla. Relationsproblem och vardagspusslande. Bla bla bla.

Uppenbar tomhet efter upplösningen. Lämnar öppet för åtminstone tio fortsättningsböcker som skulle kunna utveckla karaktärerna på polisstationen men som istället bara kommer att göra de mer och mer platta och kliché-artade.

Missade jag något?