Ibland är en gevärspipa bara en gevärspipa

2011/07/23

Guess who’s back…

Efter att ha sett dynamiska terror-duon Magnus 1 och 2 (Ranstorp och Norell) i TV4s morgonsändningar känner jag mig tvungen att behöva skriva av mig några tankar.

Än idag, när gärningsmannen är identifierad, vilar fortfarande de inledande kommentarerna efter bombdådet och massakern på Utøya tungt över rapporteringen. Det är kriget mot terrorn som är narrativet och under lördagen hör jag återigen det slitna ”attack mot det fria samhället”-tugget.

Jag tror inte att det som hände igår, 23 juli, var en ”attack mot…
1) det fria samhället
2) vår demokrati
3) det fria ordet
4) vårt öppna samhälle
…eller någon av de andra lättnåbara förklaringsmodellerna i kommentatorverktygslådan.

Jag tror att det fruktansvärda som inträffade var något som ligger närmare Columbine än World Trade Center och att det är bättre att kalla in en psykolog än en så kallad terrorexpert. Mer resurser till psykiatri snarare än livvakter till politiker, bevakningskameror, utökad avlyssning etc.

Avslutningsvis: fan ta terrorexperten i SRP1 igår eftermiddag som gick på om islam-extremistiska hemsidor.

Annonser

Labyrintgate – Växjö vs drogkulturen eller något annat?

2011/05/05

För mina trogna läsare: Don’t call it a comeback.

Ibland trillar man över saker som bara man måste få skriva loss om. Senast, i mitt fall, det så kallade ”Labyrintgate”. Kort sammanfattning: den svenska hiphop-gruppen Labyrint har fått en spelning på en fritidsgård i Växjö stoppad av polisen. Polisen menar på att gruppen har låttexter som kan tolkas som positiva till droganvändning. Labyrint i sin tur menar hävdar att man har en låt, med skämtsamt uppsåt, som behandlar droganvändning (”””gräs”””) men att den låten inte är avsedd för unga lyssnares öron och därför inte skulle spelas på fritidsgården i fråga. Nu har den så kallade skiten så att säga träffat den så kallade fläkten och i P1 morgon (så långt har det gått!) anklagar programledaren Ametist Azordegan polisen för att använda sig av samma metoder som i Nazi-Tyskland och Sovjet när de censurade Labyrint. Samtidigt har Labyrint själva menat på att det är fråga om klassisk rasism. Hårda ord…

Vad gör man då av den här mångkulturellt smaksatta soppan?

Till att börja med tycker yours truly att det är artisters självklara rätt att skriva vad de vill (till och med rashatstexter – om det är avsett för personligt bruk). Däremot är det självklart inte OK att rita barnliknande varelser i sexuellt utmanande situationer, som bekant… Självfallet ska Labyrint därför få pratsjunga om sina erfarenheter av droger (självupplevda eller återberättade av vänner och bekanta). Förbehållet att de inte målar barnlika varelser i sexuellt utmanande situationer samtidigt som de sjunger.

Frågan är dock om en fritidsgård är rätt plats. Av egen erfarenhet ifrån en uppväxt, inte långt ifrån Växjö, var utbudet av artister som uppträdde i den lokala fritidsgården i min födelseort inte av den dignitet som nådde igenom till P3 och absolut inte P1. Tvärtom var uppträdande i min barndoms hemtrakters fritidsgård mer av typen ”unga spelar för unga”. Några elever ur nian spelade för elever i sjuan och åttan. Någon hype nåddes ytterst sällan. Inte ens lokala medier ägnade någon uppmärksamhet (vilket möjliggör att det framfördes drogliberal propaganda ”under radarn”, så att säga). Här verkar professionalismen ha rönt framgångar med tanke på att en uppenbarligen nationell angelägenhet som Labyrint, som finns med på P3s spellista snarare än 9Bs klasslista, ägnar sig åt att gigga i fritidsgårdsmiljö.

Här kommer en av de första stöttestenar, om man frågar mig. Är en fritidsgård rätt forum? Jag är inte helt hundra. I mina ögon skulle det här ”bråket” kunna undvikits om man redan från börjat låtit bli att boka in Labyrint-herrarna. Censur skriker någon. Kanske det, muttrar jag men vill samtidigt passa på att annan yttrandefrihetsstadgad information ändå stannar utanför fritidsgårdsvärlden utan att det ropas om censur. Precis som fritidsgårdsbarn (här har jag inga bevis men jag slänger ut ett förmodligen) förmodligen lyssnar på Labyrints på-skoj-knarklåt hemma och i diverse musikspelare – kanske även på fritidsgården! – är inte det samma sak som fritt fram för all sorts konstutövning. Enligt samma logik finns det säkert fritidsgårdsbarn som laddar hem eller på annat sätt kommer över exempelvis realistiska såväl som orealistiska vålds-, sex- och drogskildringar. Därmed inte sagt att det skulle vara fritt fram för fritidsgården att tillhandahålla den sortens material. På samma sätt som polisen här sätter ned foten kan man kallt räkna med att åtminstone någon förälder skulle skrika stopp och belägg om man valde att exponera barnen för den sortens material. Det hade förmodligen inte genererat skrik om Nazi-Tyskland.

Är då polisen rätt person att sätta ned hälarna i marken och, om man får tro Ametist Azerdogan, ropa ett stortyskt ”halt!”? Som sagt hade jag personligen sett att bokningen i det här fallet redan stoppats på planeringsstadiumet. Nu blir det istället pappa polis som kom med batongen och tvingar bort de överåriga fritidsgårdsgycklarna med sin verklighetsskildringar och det ser givetvis inte bra ut. Väktare av moral kan, ofta baserat på god grund, dra åt helvete om man frågar mannen på gatan även om han förmodligen kommer att tveka när man sedan kommer med exempel på dålig moral. Automatläget, är baserat på min egen fördom, att generellt sett moralväktare står lågt i kurs men att moral ändå sitter rätt hårt när man ser något som utmanar den. Polisen, i det här fallet, menar på att deras arbete under årets dagar då inte stenhårda förortsrappare dyker ned i spenaten, går ut på att motverka narkotika och att det därför är opassande att sjunga drogernas lov, om än på skoj, på den här platsen. Likt en pastor som på tok för sent inser att församlingens bandbokare lyckats fixa Varg Vikernes att sjunga till söndagsmässan rycker man ut och stoppar.

Och det är rätt. En del kulturutövande, hur objektivt bra det än må vara, kan hamna ”fel”. Att flygbolag inte är jättepigga på att visa flygkraschskildringen ”Alive” är förståeligt. Ett dagis i tvångsituationen att högläsa Astrid Lindgren eller Bret Easton Ellis kommer i 100 % av fallen välja den tidigare före den senare (motbevisa mig gärna här). Det har inget med att yttrandefrihet att göra utan snarare att man tvingas erkänna att det finns en tid och plats för allt.

Jag menar att en fritidsgård inte nödvändigtvis är platsen för en konsert med Labyrint. Om inte det har framgått av texten tidigare.

Vad ska då all vrede ta vägen om den inte ska ösas över fritidsgården och, hiphopens gamle vän, polisen? Jag ser en möjlig utväg för ilskna rappare där de kan rasa utan att tappa ansiktet. Ett mer legitimt mål skulle kunna vara ”riktiga” konsertarrangörer och konsertlokalsägare. Min erfarenhet, baserad på hörsägen, är att professionella konsertarrangörer inte är särskilt pigga på att ordna konserter som riktar sig till en (herregud, här kommer det…) ”svart” publik. Enligt klassisk krögarlogik är de icke ”pursvenska” svenskarna dåliga på att dricka sprit och därför bad business. En myt på temat är att ”de” hellre röker just gräs (verklighetsskildrat, på skoj!, av rapgruppen Labyrint) än super sig svinfulla.

Min uppmaning blir följaktligen att det är mer konstruktivt att ta tag i den här delen av branschen (som för artisternas del förmodligen också genererar mer cash än att spela på fritidsgårdar) istället för att ösa hat över fritidsledare och poliser.

En annan åsikt som inte heller är särskilt välunderbyggd är ett estetiskt inlägg. Om man är i hiphop-branschen är ett underdog-läge att föredra om man inte är vansinnigt on-top. Antingen eller. Oavsett vilket känns det en aning knas om man i ena stunden, ens på skämt, sjunger om att man knarkar (något som är verkligen opolisigt) för att i nästa stund bli förvånad när polisen tycker att det är kasst att man gör det. För en person som ser sig som motarbetad av samhället borde det här vara en drömsits. Här har man faktiskt polisen emot sig! I offentlig debatt! Vad gör man då?

Vad skulle Jay-Z, 50 Cent eller Nicki Minaj ha gjort?

Skulle de ha spelat ut strukturell diskrimineringskortet? Skulle de gå till P1 morgon? Skulle de säga att Växjöpolisen är Gestapo?

Jag antar att de inte skulle ha gjort det.

Näst efter överkörda kattungar är kränkta rappare en av de mest hjärtknipande synerna i världen. Det stämmer dåligt med rebell-attityden och hur jobbigt det än må vara med att ha blivit censurerade så är de ändå i gott sällskap.


Sommarpratare: From Lucy with Love missförstådd

2011/03/04

Sätter morgonkaffet i halsen och sprayar kreativitetsmaskinen med det lysande äpplet när jag snubblar över den här artikeln/krönikan/artikikan.

En Ingrid Sommar har missuppfattat Christian Anderssons metafor om Barcelona-stolen i From Lucy with Love som en ”kackerlacka”.

Givetvis var Mies Van Der Rohes stol en kackerlacka men inte för att den är ”en form som finns överallt” utan för att den kommer att överleva oss alla, enligt den klassiska ”efter atomkriget”-sanningen.

Här har någon på redaktiionen inte ens orkat igenom första stycket utan att reagera.


Here we go again! Nazi-valet 2010

2010/06/07

Valår. Valår. Valår.

Tidigare har jag varnat för att riksdagsvalet 2010 kommer att utspela sig på det förhatliga nätet. I ett flytt ”Förr” brukade man känna igen kampanjande politiker på att de uttalade sig i tidningen/etern. Tidningen kom ut en gång om dagen och etern öppnade klockan 7:00 och stängde med nationalsången vid 22:00. Där emellan tystnad.

Genom nätets introduktion och så kallade bloggar är det numera möjligt att kampanja 24/7. Eftersom trianguleringshelvetet (i kombination med Schlingmanns dresscode) har resulterat i att man inte längre ser skillnad mellan Socialdemokrater och Moderater tvingas man som väljare att grotta ned sig i detaljer för att hitta argumentet varför man ska köpa produkten ledsen Täby-valp eller söderböna med 30 % rabatt pga kort bäst-före datum.

Skulle du mot förmodan hitta någon teknisk detalj som tippar över till fördel för någon av de nämnda kandidaterna (förmodligen en procentuell skillnad i något sjukförsäkringsscenario) innebär ditt ställningstagande i förlängningen att du i samma ögonblick som du lägger din röst att du bjuder in the god botherers eller ger tummen upp till byggandet en av en Zlatan-staty.

I brist på tydliga ideologiska skillnader får man koncentrera sig på annat ”content” av politisk karaktär. Precis som jag på den här bloggen vältrar mig i andras misstag och tokiga tilltag tvingas allt oftare partiernas kommunikations-strateger att koncentrera sig på motståndarnas missöden, eller långsökt uppfattade missöden, än att sälja sina egna produkter. Vägrar en kvinna som vagt liknar Wanja Lundby-Wedin att svara på ett blogginlägg? Skandal! Har en kristdemokrat en mustasch (precis som Stalin)? Kontrovers!

Om en vanlig person (vanlig i betydelsen att han/hon inte är politiker) blir påkommen med att röka i en rökfri zon och uppmanas att fimpa har han/hon ett frikort att brista ut i ”vafan? vann nazisterna kriget?”

Visst. Det är en överdrift. Men det är också det som ger den komiska effekten (som i det här fallet ställs mot 6 miljoner judars död i koncentrationsläger och mångdubbelt fler sovjetiska krigsoffer).

På samma sätt kan en vanlig person, efter att ha upptäckt att en bekant har lagt upp festbilder i det sociala nätverket, skriva ett *flyr ner i en tunnel i Paris* i sin statusuppdatering.

Haha! En referens till den tragiska incidenten när ”Folkets prinsessa” (den adliga societetsflickan Diana Spencer) jagades in i döden av paparazzi! Hi-fucking-larious!

Illustration - nazivalet

Det här är två exemplen på två stora no-nos om man är politiker. Står man på en kandidatlista för ett parti hinner man knappt trycka på ”share/submit” innan man har en rabies-löddrande Anders Holmberg på halsen. ”Menar du verkligen att nazisterna vann kriget? Önskar du dig att Vickan och Dannes tripp med kungaslupen ska resultera i ett brinnande inferno?”

Förhoppningsvis är den svenska journalistkåren 1) helt befriad från ironi eller 2) överbeskyddande för en allmänhet som inte anses vara förmögen att uppfatta retoriska figurer. Är man mer konspiratoriskt lagd kan man tro att det handlar om en strategi att dränka reella politiska skeenden i skvalet av kontroverser. Kan det var så att det var Mats Odell som skickade ut en av sina hantlangare från Carnegie att lämna ett stinkande visitkort i Edward Unsgaards trappuppgång för att locka till sig media coverage för att täcka upp att han precis hade sålt ut alla kommunala dagis till Lehman Brothers?

Urusla arbetsvillkor för ryska städtanter å sido. När det kommer till kontroverser är nazisterna oslagbara. Trots att deras groteska vision mycket välförtjänt bet i gräset för dryga halvseklet sedan är de spader-esset i historiens bad guy-kortlek. Det fick till exempel Maud Olofsson, innan hon byttes ut mot en nyliberal imitatör, bittert inse efter att ha bjudit in en debattör ifrån ett debattklimat där man utgår från att folk kan uppfatta ironier.

I veckan som gick var det (åtminstone) två politiker som genererade nazi-rubriker. I ett fall handlade det om en moderat som gjorde en Hitler-högerjabb för att överraska Ohly, van vid Stalin-vänsterjabben. I det andra fallet använde up-and-coming sosse-politikern Veronica Palm det känsliga uttrycket ”det utvalda folket” som enligt uppgift är nazibeteckningen på judar.

Jag är inte expert på ämnet och gör inga som helst anspråk på att vara det… MEN… Är det inte judarna själva som kom på uttrycket ”det utvalda folket”? Jag är inte 100 % säker men jag drar mig till minnes att jag någon gång har fått det förklarat för mig som ett ok, en börda, snarare än en medalj på bröstet. Jag kan mycket väl tänka mig att någon nazist vid något tillfälle har raljerat över ”det utvalda folket” men i det här fallet tror jag att uttrycket kan vara exakt lika semitiskt som anti-semitiskt. Visst blandar Palm ihop judar i allmänhet med israeler men det är hon definitivt inte ensam om. Inte sällan blandar exempelvis staten Israel ihop de begreppen.

Vid det här laget är det här inlägget redan på tok för långt och spretigt. Jag stannar här men bjuder samtidigt in mina läsare att bidra med sina egna spottings av nazi-kontroverser under det kommande valet.


Rubriks kuk

2010/06/07

I min trakter är Sydsvenskan den dominerande tidningen på orten. Därför kan jag till och från inte låta bli att klaga över just den tidningen. (Också.)

I veckan som gick besökte Whitney Houston Öresundstrakten. Houston, före detta crack-missbrukare, har häcklats jorden runt och varenda en av oss som äger en Internet-uppkoppling har kunnat ta del av hennes förfall. Vi har kollat på youtube-klipp från Sydney, Melbourne, Perth och en mängd olika städer där hon har snubblat på toner och glömt bort textrader. Det hindrar inte Sydsvenskan från att skicka sin kulturskribent Anna Hellsten (som dessutom delar med sig med att biljetten har kostat 900 danska kronor – betalade hon för det själv eller var det något som tidningen stod för?). So far so shit. Det som får mig att tvingas* skriva om det här är rubriken som artikeln får i papperstidningen. På nätet blir rubriken ”Mycket som inte funkar”. På papper blir det istället, håll i er…

Whitney Houston, we have a problem

Hej. Och. Hå.

Till att börja med nöjer sig inte rubriksättaren med orginalcitatet. ”Houston, we have a problem” hade åtminstone i mina ögon varit nog med information för att den klyschan skulle nå hem. Ett alternativ till att lägga till ett Whitney framför citatet skulle kunna vara att man skickar ut en man med en röd flagga som springer framför varje exemplar av tidningen.

Ett tanke-exempel: Låt oss anta att Whitney Houston, trots år av missbruk och misshandel, skulle bjuda på en helt fantastisk konsert värdig en sexa på en femgradig recensionsskala. Anta också att recensenten tvingas att vänta på ett försenat tåg på vägen hem. Tror ni att det första antagandet kommer att hindra det andra antagandet från att resultera i ett ”Houston, we have a problem” i recensionen?

OK. En gång är ingen gång. Tyvärr var det inte länge sedan politiska redaktören Heidi ”en avbruten övergång till DN är också en övergång till DN” Avellan slog till på ledarredaktionsbloggen. Det här kan verka osannolikt men, tro det eller ej, så sätter Avellan följande rubrik på ett inlägg om det brittiska valet 2010:

Cool Britannia, Cameron

I samma inlägg skriver Avellan följande:

En nystart Storbritannien så väl behöver, efter alla 13 år med Labour; först en rad år med Tony Blair och Cool Britannia, sedan år efter år av trötthet. Och ökande statsfinansiell röra. Cool. Not.

”Cool. Not.” säger Avellan i hederlig gammal Waynes world-stil. Det är dock inget som hindrar henne från att använda exakt samma trötta klyscha som rubrik.

Skärpning!

* Nej, jag tvingas inte i bokstavlig betydelse.


Man-kin’-‘ell! pt2

2010/06/04

Den israeliska militärens attack mot Ship to Gazas båtar är en fruktansvärd tragedi.

(härifrån)

Jag menar inte att hänga ut just den här skribenten men den känns typisk i svenska medier. Jag hade personligen sparat T-ordet till att beskriva blockaden i sig.


Man-kin’-‘ell!

2010/06/02

Jippee!

Sveriges senaste exportframgång – deckarförfattare – gör succé i Mellanöstern. What’s next? Nesser till Nordkorea? Marklund till Iran?

Genom sin medverkan i Ship to Gaza har Henning Mankell lyckats få fokus på hur Israel behandlar svenska författare som försöker att föra in förnödenheter till Gaza.

Hur det är att leva i Hamas-styrda Gaza-remsan är fortfarande höljt i dunkel.

Rekommenderad läsning på ämnet: Marina Hydes Celebrity.