Året som gick och TV som kommer

2011/01/05

…summeras återigen bäst av Charlie Brookers Screenwipe. Det finns ute på Youtube och är, som vanligt, tänkvärt och jätteroligt. Visst är det fokuserat på Storbritannien men med det manuset och hantverket är det svårt att inte låta sig roas.

Och återigen höjs den sura frågan om varför vi inte har något sånt här i Sverige. Förmodligen ska man vara försiktig med sin önskning eftersom det trumfkortet i SVTs dagsaktuella humor har visat sig vara Peter Settman. Det ska bli spännande att se vad som blir av med de nya nyhetssatsningarna i SVT som utlovats:

Nyhetsbyrån, leds av Sara Wennblom Arén, verkar av informationen som gått ut hittills vara en panelshow. Låt oss hålla tummarna för att man inte slänger in Magnus Betnér för komisk* effekt.

Sverige i dag verkar vara en nylansering av Landet Runt. Lite som magasinet Sverige i jämförelse med Kulturnyheterna. Varningsklockor för ambition att visa upp landsbygds kulturlivets positiva sidor.

*inte komisk


Sydsvenskan – när verkligheten blir parodi

2011/01/03
När verkligheten blir parodi

När verkligheten blir parodi

”Öh, killar, ska vi skriva en platt krönika med vänsterhanden och sen signa upp den på en generisk twunt bara för att få oss ett billigt skratt på bekostnad av hipsters?”
”Kör i vind! Vi skickar ned en lagom ohipp kille i typisk sotarmössa neddragen över ENA örat och precis lagom ängsligt ansiktsbehåring.”
”Vi tar och skjuter ”de hele” nere på Möllan. Belle?”
”Nja, lite FÖR mycket. Vi säger utanför det där caféet istället.”
”Då kör vi så det ryker!”

(här hittar man originalet)


I brist…

2010/11/05

Funderar på att skriva en hyllning till The Daily Show och hur de amerikanska pratshowvärdarna sätter agendan för den amerikanska allmänheten. Kanske till och med krydda det hela med ett kul citat i början av texten så att tveksamma läsare redan vinns över med ett skratt innan de har börjat att läsa smörjan…


Starke man? Svage man!

2010/10/20

…Inlägg 23095 på temat saker som inte Indy skrattar åt…

Succé på Internet står det i tidning i min hand! Gratistidningen i min hand. Gratistidningen i en papperskorg nära mig.

Klart att man måste se vad fuzzet är om, resonerar jag enligt samma glasklara logik som i tidigare inlägg har fått mig att gå loss som en ung Blixa Bargeld på knark med slägga, motorsåg och kemiska stridsmedel över lustigkurrar som den där Skavlan och den där Settman. Så vilka är grundförutsättningarna när jag knappar in på SVT Play?

Jo. Givetvis, som läsare av GoIndy känner till sedan tidigare är jag ett stort fan av engelsk satir och speciellt skotsk-italienske Armando Ianucci, som skapade briljanta ”The Thick of It”, mindre briljant döpt till ”Trist, herr minister” i Sverige, som sedan även har ynglat av sig i, återigen briljanta, filmen ”In The Loop”. I ”The Thick of It”, som nu är inne på tredje säsongen, handlar det om tråkiga personer i tråkiga jobb som genom perfekt uppbyggnad i karaktär och situation ändå lyckas åstadkomma komik. Det roliga är till att börja med inte personerna i sig utan situationerna som de försätter sig i. Situationerna i sig har anknytning till politik. Kombinationen av politik och humoristiskt manus resulterar i satir.

En kommunpolitiker som snubblar i en trappa är en inte politik. Det är dratta på ändan humor. Om det däremot är en kommunpolitiker som genom sina beslut t ex har fört över resurser från akutsjukvården för att bekosta rengöringen medelst såpa av nämnda trappa börjar vi närma oss.

Det senare lyckas ”The Thick of It” med på ett lätt och följsamt sätt. Dessutom har man lagt ned otroligt mycket tid på att få karaktärerna att prata och agera på ett trovärdigt sätt (även om illusionen bryts när de börjar svära, för där överträffar de allt annat).

Med det här i bakhuvudet går jag in i ”Starke man” och i samma ögonblick in i en vägg. Det är den gamla vanliga svenska gubbsjukan. Jupp. Gubbsjukan. Den som går som en röd tråd mellan Sten-Åke Cederhöks Albert, Lasse Brandebys Kurt Olsson, Johan Rheborgs Percy Nilegaard och Paolo Robertos Paolo Roberto. Det är billiga skratt på karikatyrer framställda av bymarknadens lataste skämtmålare.

Eftersom jag inte köper Anders Janssons karaktär drar det även ned betyget på de runt omkring (vilket är trist, för de andra skådespelarna funkar bra). Jag blir lite sur att manusförfattarna misstror sitt eget material till den graden att de är tvungna att slänga in en pajas i mitten. Jag tror att det här hade kunnat bli mycket bättre om de haft modet att skippa buskisen.

Tänk vad mycket roligare det hade varit om en lite mer korrekt och ”straight man” (INTE homofobi!) hade utfört de handlingar som Anders Jansson nu Ulla-Bellar sig igenom? Medan mycket av komiken i ”The Thick of It” baseras på gapet mellan politikerna och allmänheten (där politikern har övertaget men tvingas att slumma till det offentligt för att framstå som ”mänsklig”) går ”Starke man” ut på att gång på gång hamra in att Anders Janssons karaktär (som jag fortfarande inte förmått mig att lägga på minnet ens så här långt in i texten) är dummare än din genomsnittliga ostmacka. Innan man når slutändan av programmet har man grävt gropen för kommunalrådet så djupt att det krävs två säsonger att ta sig ur. Två säsonger känns dock inte troligt ifrån min horisont.

Än värre blir det dessutom av att min webbläsare inte buffrar upp när jag pausar programmet. Det håller jag dock inte Anders Jansson ansvarig för.


Rubriks kuk

2010/06/07

I min trakter är Sydsvenskan den dominerande tidningen på orten. Därför kan jag till och från inte låta bli att klaga över just den tidningen. (Också.)

I veckan som gick besökte Whitney Houston Öresundstrakten. Houston, före detta crack-missbrukare, har häcklats jorden runt och varenda en av oss som äger en Internet-uppkoppling har kunnat ta del av hennes förfall. Vi har kollat på youtube-klipp från Sydney, Melbourne, Perth och en mängd olika städer där hon har snubblat på toner och glömt bort textrader. Det hindrar inte Sydsvenskan från att skicka sin kulturskribent Anna Hellsten (som dessutom delar med sig med att biljetten har kostat 900 danska kronor – betalade hon för det själv eller var det något som tidningen stod för?). So far so shit. Det som får mig att tvingas* skriva om det här är rubriken som artikeln får i papperstidningen. På nätet blir rubriken ”Mycket som inte funkar”. På papper blir det istället, håll i er…

Whitney Houston, we have a problem

Hej. Och. Hå.

Till att börja med nöjer sig inte rubriksättaren med orginalcitatet. ”Houston, we have a problem” hade åtminstone i mina ögon varit nog med information för att den klyschan skulle nå hem. Ett alternativ till att lägga till ett Whitney framför citatet skulle kunna vara att man skickar ut en man med en röd flagga som springer framför varje exemplar av tidningen.

Ett tanke-exempel: Låt oss anta att Whitney Houston, trots år av missbruk och misshandel, skulle bjuda på en helt fantastisk konsert värdig en sexa på en femgradig recensionsskala. Anta också att recensenten tvingas att vänta på ett försenat tåg på vägen hem. Tror ni att det första antagandet kommer att hindra det andra antagandet från att resultera i ett ”Houston, we have a problem” i recensionen?

OK. En gång är ingen gång. Tyvärr var det inte länge sedan politiska redaktören Heidi ”en avbruten övergång till DN är också en övergång till DN” Avellan slog till på ledarredaktionsbloggen. Det här kan verka osannolikt men, tro det eller ej, så sätter Avellan följande rubrik på ett inlägg om det brittiska valet 2010:

Cool Britannia, Cameron

I samma inlägg skriver Avellan följande:

En nystart Storbritannien så väl behöver, efter alla 13 år med Labour; först en rad år med Tony Blair och Cool Britannia, sedan år efter år av trötthet. Och ökande statsfinansiell röra. Cool. Not.

”Cool. Not.” säger Avellan i hederlig gammal Waynes world-stil. Det är dock inget som hindrar henne från att använda exakt samma trötta klyscha som rubrik.

Skärpning!

* Nej, jag tvingas inte i bokstavlig betydelse.


Stora humorpriset – ”Slicka på bröllopsparet” (uppdaterad)

2010/05/10

Int: Rökrum, bokhyllor i mörkt trä, tavlor med motiv av medelålders män, riddarrustning vaktar dörren, en stor fåtölj med ett bord med tekanna, tekopp och en bunt dagstidningar

GREVEN SITTER I FÅTÖLJEN – JEAN STÅR BREDVID OCH SERVERA TE

Greven:
Jean, vill Jean vara vänlig och läsa vad som har hänt i vida världen?

Jean:
Att undanhålla Greven detaljer om vad som skett utanför Grevens gods skulle aldrig falla mig in.

HÖJER PÅ ÖGONBRYNET MOT PUBLIKEN (bryter ”fjärde väggen”). HARKLAR SIG OCH RUSKAR DEMONSTRATIVT TIDNINGEN. BÖRJAR LÄSA HÖGT.

Jean:
Chans att slicka på bröllopsparet…

Greven:
Vafalls!?!

UTROPAS I SAMMA ÖGONBLICK SOM EN KOPP TE HAR FÖRTS TILL MUNNEN – TEÉT SPOTTAS UT OCH GREVEN TAPPAR SIN MONOKEL

Greven:
Vilket bröllopspar skulle frivilligt utsätta sig för sådan behandling?

FÖR ÅTER IGEN TEKOPPEN MOT MUNNEN

Jean:
Artikeln ifråga handlar om kronprinsessan…

Greven:
Fah, fah, fah!

SPRAYAR ÅTERIGEN SIG SJÄLV OCH JEAN MED TE. RESER SIG HASTIGT UR FÅTÖLJEN. RUSAR UT UR RUMMET SAMTIDIGT SOM HAN SÄGER:

Greven:
Gör i ordning min vagn och ladda mitt gevär, Jean! På studs!

Jean:
Javisst, Greven. Javisst.

VÄNDER SIG MOT PUBLIKEN OCH HIMLAR MED ÖGON

Ja, vi har hört den förut.

Ja, vi har hört den förut.

1. Sydsvenskan
2. MSN
3. DN
4. SvD
5. Rapport, SVT

OK. It’s all gone Sébastien. Skämtaren är lokaliserad till TT och det finns inte längre något, eller någon, som kan hindra det nationella fnissandet.

Notis: Samtidigt, rapporteras det från hela landet, har ett stort antal medelålders män gått in, till synes oorganiserat, i ett lika stort antal kiosker och bett om en ospecificerad lott varpå kioskägaren lär ha resonderat ”vilken lott”, vilket i sin tur har genererat svaret: ”en med vinst, tack!”.

Notis: Ifrån Frisörföretagarna kommer rapporter om att kunder efter schamponering och klippning på ena sidan av huvudet har skruvat på sig, för att signalera avsikt att resa sig och gå och sagt ”tackar tackar, vad blir jag skyldig?”.


Nya Vågen – Karin Olsson ny på Expressen kultur

2010/04/16

Nya Vågen i P1 är en av mina måste-lyssningar. Det är inte alltid jag stannar kvar genom hela programmet. Inte sällan bestämmer jag mig redan under första minuten om det är värt att lyssna på programmet rakt igenom eller stänga av direkt. Är det Stockholmsgänget som sitter bakom rattarna stannar jag kvar. Är det Umeå-filialen tackar jag för mig och lyssnar på något annat istället. Typiska Umeå-program handlar om saker som ”om man kan förändra världen med spänningslitteratur” eller om författare måste ha social kompetens. Om Stockholmsredaktionen, på gott och ont, är gjorda av plast och teflon är Umeå-redaktionen gjorda av sur ved.

Förra veckans program (20100406), som jag har letat upp i podarkivet, har fått ligga och mogna ett tag i min mp3-spelare. Gäst i programmet är nytillträdda kulturredaktören på Expressen Karin Olsson. Av intervjun, som leds av programledaren Kim Veerabuthroo Nordberg, blir det en lång gäspning.

Vi börjar med Karin Olsson. Olsson började som många andra på Lundagård och har sedan dess skrivit på flera ställen, bland annat på Expressen ledarsidor. Uttalad liberal som har tagit in en del kulturfrågor på sidorna som annars behandlar politik. Personligen tycker jag att hon har varit intressant att läsa. Inte alltid spot-on men aldrig slöseri med utrymme. Innan intervjun drar igång sätter jag betyget 1 på en skala mellan +5 och -5. Det är rätt bra, ska tilläggas.

Tyvärr sjunker betyget.

Kanske är allt Veerabuthroo Nordbergs fel? I påan frågar han sig hur Olsson ska förvalta arvet från tidigare kulturredaktörer. Förvalta alltså. Inte förnya. En ny clown men samma hamburgare.

Kommer du vara en debatterande kulturchef? frågar Veerabuthroo Nordberg och vid det här läget är mitt pekfinger redan på forwardknappen. Nej, jag kommer att köpa en villa i Österrike och styra redaktionen genom att skicka lappar genom dörrspringan ifrån min snudd på hermetiskt tillslutna källare, svarar inte Olsson. Istället svarar Olsson att hon kommer att vara en debatterande kulturchef. Det kommer bli mycket bloggande och twittrande lovar Olsson och fortsätter Expressens kultursidors vandring mot att bli mediamedia. Fuck folk, här produceras journalistik för journalister. Debattdebatt, ryggdunk och knivhugg. En cynisk betraktelse, men jag antar att det även innefattar att fortsätta journalistjournalistiken om Dawit Isaak.

Olsson berättar att det värsta en kultursida kan råka ut för är att vara förutsägbar. Här skulle jag vilja göra tillägget att boka gemensam flygbiljett med polska eliten men låt gå. Förutsägbarhet är alltså en kardinalsynden. Det är något som stannar kvar i mina öron under resten av intervjun.

Olssons förändringar innefattar bland annat en rekrytering, som hon inte vill ange vid namn, av en konservativ skribent. Hypen på konservativa skribenter är något som Nya Vågen har behandlat tidigare under året (20100309) och är åtminstone i min värld förbi zenit. Olsson vill även ge större utrymme åt det kvalificerade kulturreportaget på kultursidan. Olssson menar på att krympande budget på kultursidorna har resulterat i färre såna reportage. Här exemplifierar Olsson med Hallemars artikel om Landskrona. Det känns inte överdrivet nytt eller spännande utan tvärtom som ett ganska ordinärt kulturreportage.

Mer eld i magen har Olsson när det kommer till att hugga på den svenska filmpolitiken. Olsson angriper Allt om min buske och hyllar Darling. Ständigt denna Darling. Här väntar jag på att det ska ges två tummar upp till Farväl Falkenberg och De ofrivilliga men det kommer inte så jag antar att Olsson lyckas undvika förutsägbarhetsfällan.

Olsson har krävt att kulturministern ska avgå. Kulturutredningen sågas och den nuvarande borgerliga kulturpolitiken avfärdas som ”folklig” och ”som folk är mest”-image. Det här är något som får Olsson att återvända till filmstödet och efterlysa mer elitism och satsningar på kvalitetskultur. Surprise. Kvalitetskultur! Hade jag själv suttit på kulturministerposten och haft en budget att använda hade jag bekostat 1000 skrivmaskiner åt 1000 schimpanser och låtit dem kämpa på. Även en blind höna!

Så vad tror jag om Olsson och Expressens kultursidor? Jag tror inte att det blir någon storhetstid. Det hela påminner mig om när Sydsvenskan fick ny kulturredaktör. Även där var det en kvinna kring de trettio som tog över rodret. I det fallet fick den nytillträdda en tung överrock i form av Per Svensson i rollen som något slags Senior Contributor. Därmed var den nya chefen skjuten i sank direkt. Svensson harvar fortfarande runt och debatterar med samma tyngd. Kulturchefen på Sydsvenskan får inte samma genomslag. Det är trist.

Jag hoppas verkligen att den här intervjun är en produkt av ointressanta frågor och, gud förbjude, inte att Karin Olsson är den karikatyr på liberal kulturredaktör som hon framstår som.

Programmets soundbite:

Jag gillar den här vanvördiga inställningen, att ingenting är heligt, att man kan diskutera allt. Man gör det gärna med gott humor. Det finns en känsla för humor och en känsla att man vill debattera. Expressen är lite bråkig och det tycker jag är bra. Gunnar Wetterberg rekryterades nyligen som ledarkrönikör till Expressen och sa att Expressen är svensk mediavärlds Gossen Ruda (1) och det tycker jag är en ganska rolig (2) beskrivning av vad Expressen är.

(1) Folk som använder uttrycket ”Gossen Ruda” hamnar på min fiendelista.
(2) Det var INTE roligt.

Här hittar man programmet.