Sydsvenskan – när verkligheten blir parodi

2011/01/03
När verkligheten blir parodi

När verkligheten blir parodi

”Öh, killar, ska vi skriva en platt krönika med vänsterhanden och sen signa upp den på en generisk twunt bara för att få oss ett billigt skratt på bekostnad av hipsters?”
”Kör i vind! Vi skickar ned en lagom ohipp kille i typisk sotarmössa neddragen över ENA örat och precis lagom ängsligt ansiktsbehåring.”
”Vi tar och skjuter ”de hele” nere på Möllan. Belle?”
”Nja, lite FÖR mycket. Vi säger utanför det där caféet istället.”
”Då kör vi så det ryker!”

(här hittar man originalet)


Intermission – gruppsamtal om På Spåret

2009/10/14

I dagarna har det tillkännagivits vilka som blir årets deltagare till SVT-långköraren På Spåret (eller heter det ”På Spåret”, nuförtiden när de däringa 90-talsironikerna tagit över?). När listan på deltagare presenterades förväntade sig Indy att Gert Fylking skulle dyka upp och skrika ”äntligen”. Eftersom detta uteblev har Indy istället tagit tillfället i akt att kontakta vår Twunt-panel för att få höra deras reaktioner.

Nettan (Jeanette) Askerberg (Svensson)

Jag älskar På Spåret och tycker att det är kult. Jag ÄLSKAR Fredrik Lindström. Han är så finurlig. Jag använder ordet ”vabba” ibland. Är det ok att göra det? Stora famnar till er alla! Ni är UNDERBARA!

Danny Ibasevic

På Spåret hade varit bättre om Ken Ring, Shan Atci eller Dr Alban hade varit med. Tillsammans med muslimska mänskliga rättighetskommitténs Fatima Doubakil kommer jag i veckan att rasa mot programmet på Expressens debattsida.

Carl C Hägmark

På Spåret är ett urstarkt varumärke som dessvärre inte utnyttjas till max. Tänk er vilka stordåd som t ex TV3 eller TV4 hade kunnat utföra med På Spåret! Spons från SJ, tittartävlingar i samarbete med Telia och riktat mot en lite yngre, mer urban publik. Det senare hade man kunnat utnyttja genom att skicka ut en Strix-prao att filma en resa längs gröna linjen och använda filmen som tittartävling. Man skulle dessutom kunna förlägga en resa till Second Life. Oändligt många möjligheter helt enkelt.


Intermission – Danny Ibasevic – Återkomsten

2009/09/23

Hej,

Jag heter Danny Ibasevic och alla svenska killar är mesar som gång på gång låter sig köras över av kärringar och bh-brännande feminister. Det sagt så menar jag inte att man ska behandla kvinnor respektlöst. Män som behandlar kvinnor respektlöst är i regel osäkra på sig själva och sin sexualitet (=bögar). En riktig karl slår inte sin kvinna.

Ungefär så kan det låta när jag går loss i debatten. Det sagt så känner säkert de flesta av er igen mig redan. Född i Västerås 1973. Strulig uppväxt. Skolk. Graffitti. Snatteri. Etcetera. Skiten ledde till att jag blev filmad av en snubbe och filmen visades på högstadieskolor över hela landet. Sen dess känner alla mig.

Det har hänt en hel del skit sen ni hörde av mig senast, 3:e augusti. Skiten i det här fallet är min satsning på killar med strulig bakgrund i förorten, projektet som går under namnet ”Dannys Angels”. Som jag skrev förra gången har jag haft en del problem med kids som har svårt att byta väg. Lite som Carlito, dufattarvajagmenar?!?

Jag förstår dem. När man har en livsstil som är gangsta är det svårt att byta ut det goda livet mot svensson-slitet. Jag kollar själv ofta på Scarface och kommer på mig själv med att önska att det var jag som satt i skinnsoffan med fett med cash och allt som följer, dufattarvajagmenar?!?

Eftersom samtliga stadsdelsnämnder har brutit med mina änglar har jag därför pitchat två förslag på nya initiativ som kan främja interationen och för att bryta utanförskapet. Mina förslag är:

Dawg’s own bitch

Att ta hand om ett liv är något som får människan att växa. Jag har själv tre barn med lika många ex-fruar och jag känner att jag har växt otroligt mycket som människa för varje barn. I projektet Dawg’s on bitch får killar som har det svårt var sin egen pitbullterrier att ta hand om.

IntegrationWithA… (IWA)

Det finns väldigt få kontaktytor mellan kidsen i förorten och bratsen i innerstaden. För att bryta den här nedåtgående spiralen lanserar jag IWA. Konceptet är enkelt. En grupp brats och en grupp förortskids beväpnas med plastvapen och möter varandra på en så kallad laserdome-arena.

Det sagt så återgår jag till att skriva en bok där jag skamlöst rippar min döda farmors gamla receptsamling.


Ytterligare en Nyans av Brünt – Stil i P1

2009/08/29

När jag ändå var igång med min sågning av Stil i P1: hur kunde jag glömma det här?

De sista fem minuterna av programmet har de mage att såga Mikael Persbrandts reklam för nån välgörenhetsorganisation. Inte för att jag vill försvara Persbrandt men för att jag anser att Stil-redaktionen inte har någon som helst auktoritet i ämnet. Vad fan, jag trodde det här var ett program om stil, inte om celebrities?

Förutom att de gör sånt fult krypskytte så bränner de dessutom sina framtida chanser att göra en mer seriös undersökning och ringa upp den verkliga experten: den brittiska journalisten Marina Hyde. Istället så ringer de upp den fattige mannens Thomas Wernersson: Paul Ronge.

När Ronge talar om vem som är trovärdig eller inte blir det alltid en skrattfest. Främst för att enda anledningen till att Ronge får uttala sig överhuvudtaget är att Sveriges andra media-blowhard Pontus Schultz är för upptagen med att avveckla den seriösa undersökande ekonomi-journalistiken.

Den riktigt sorgliga twisten i den här historien är att media ger den här mannen utrymme. Min teori är att enda anledningen till varför de låter honom få uttala sig är att han just diskuterar media.

Jag är inte ensam om att tycka så här om Ronge.


Fyra Nyanser av Brünt – Stil i P1

2009/08/28

Susanne Ljung har fått oförtjänt mycket beröm för Stil i P1 och därför tycker jag att hon och hennes program behöver en sågning.

I programmet som sändes fredagen 28 augusti klarade man av följande punkter(1):

a) Gloria Swanson(2),
b) pärlor,
c) glamour samt…
d) intervju om glamour med twatten Johan Hallberg, enligt SR stylist med glamour som specialitet.

Jag låter a) slippa undan min slägga men däremot på b) saknade jag i alla fall ett omnämnande av pearly kings/queens. Kanske är min kritik bara ett utfall av grav anglofili men jag tycker ändå att det bör avhandlas eftersom det är just dessa som inspirerar t ex Alexander McQueen. Punkten c) var rätt flytande och behandlades utan någon som helst anknytning till världen utanför kläder. Jag hade förväntat mig lite mer analys eftersom det är det som många berömmer programmet för. Slutligen d). Den här intervjun var mer Sacha Baron Cohen än SBC i egen hög person. Den som har lyssnat/kommer att lyssna kommer upptäcka att twatten Hallberg hela tiden säger till ”celebrity” istället för kändis/artist/stjärna vilket är småroligt i sig.

Allra roligast blir det när Susanne Ljung rabblar upp namn på designers och Hallberg får bedöma hur mycket glamour de är. Typ så här:

Susanne Ljung: Gaultier?
Johan Hallberg: Mycket!
Susanne Ljung: Prada?
Johan Hallberg: Ja! Jättemycket!
Susanne Ljung: Alexander McQueen?
Johan Hallberg: Ojojoj!

Och så vidare…

Hade det här varit satir över modevärlden daterat 1996 hade det varit lätt att dra på smilbanden. Nu är det Sveriges Radio P1 och på fullt allvar. Det jag undrar efter programmet är slut är om jag är…
1: …för oinsatt eller…
2: …för insatt = lika mycket twat som glamour-stylisten.

När redaktion börjar prata om anorektiska ideal (Kate Moss!) och sen ”avslöjar” att några modemagasin(3) har haft den(4) slitna klyschan Beth Ditto på sina omslag med samma snusförnuftiga självgodhet som om de nyss hade uppfunnit en maskin som motverkar växthuseffekten, avslöjar både JFKs och Kennedys mördare och samtidigt delar ut gratis avsugningar får jag nog och stänger av.

Efter att ha ägnat så här mycket utrymme åt det programmet, som du finner här (kolla även in podcast-arkivet), känner jag instinktivt en lust att skriva transkriberingar av Reith-föreläsningar.

(1) …slarvigt.
(2) …ok, det här reportaget var godkänt.
(3) …för 500 år sedan…
(4) …tyvärr…

Uppdatering: Nej. Mina konspiratoriska tankar om att Johan Hallberg var en skapelse av anti-homo-lobbyn visade sig tyvärr vara felaktiga. Efter en googling så finner jag den här ”artikeln” i gratistidningen Metro där samme man (Det kan bara finnas en. Snälla!) intervjuas och citeras med anglicismer och allt.


Intermission: Daniel Klingström om höstmodet

2009/08/26

GoIndy låter sin alldeles egen Daniel/modeexpert/modebloggare förlåt, stilbloggare (tumregel: tjejer modebloggar, unga män stilbloggar) svara på frågor om modehösten 2009:

Vad ska man ha på sig i höst/höstmodet?
Modet i höst är dressat. Man ska var proper, hel och ren. Vi kommer att se mycket vandringskängor som ser ut att höra hemma i lite regnigare, kallare klimat.

Vad blir så poppis i höst/höstmodet att vi tröttnar snabbt?
Jag tror att de rutig skjortorna kommer bli så oerhört populära rätt snabbt. Särskilt utanför storstäderna och framförallt i de norra delarna av Sverige.

Vad ska man definitivt inte ha på sig i höst/höstmodet?
Shorts, linnebyxor och sommarkläder kommer av naturliga skäl att plockas bort.


Intermission complete: The Stark Experience

2009/08/24

Här på min blogg har jag sedan en tid tillbaka gjort en del enkla poänger på journalistik som bygger på sociala medier, okritisk teknik-optimism, webbversionen av viskleken och till och från även över svenska mediers fascination över Starbucks. Kanske är det dags att göra en utvärdering…

Jag lät kontraktera Carl C Hägmark, min fiktive ”twunt”, till lokaltidningen Sydsvenskan, eftersom jag tyckte att de hade journalister som balanserade farligt nära gränsen till de fenomen som jag sparkade mot. Det kan hända att det finns värre syndare men jag tyckte ändå att jag kunde placera Hägmark där med gott samvete. Sydsvenskans redaktion kommer att ta hand om honom, resonerade jag.

Jag vet inte hur många av mina läsare som har läst Stephen King-romanen Stark. Den är faktiskt jättebra och var en höjdpunkt i min fulkulturella bildning på västgötaslätten. Det bär mig emot men jag kommer att avlossa en spoiler i nästa stycke:

I Stark tvingas en författare att ställas mot en hänsynslös mördare som han själv har skapat på pappret. Det är ungefär som i Bret Easton Ellis Lunar Park på sätt och vis. Fiktionen kommer till liv och författaren måste ta konsekvenserna.

I helgen gick jag in på Sydsvenskan och fann följande artikel. En man som förmodligen kallar sig journalist har lyckats få ihop en artikel genom att slösurfa runt på Öresundsbaserade företagshemsidor och på betryggande avstånd sätta sig själv som smakdomare över vad som är bra och dålig kommunikation. För den som inte orkar klicka vidare inkluderar jag följande smakprov:

Konsten att kunna förklara sin affär, vad det är företaget säljer och vilket värde detta ger kunden, var därför huvudtemat när 170 företags-ledare i veckan samlades på Ledreborgs slott på Själland till det sjunde Biotech Builders-arrangemanget sedan starten.

Och visst är det något som behöver slipas på. Titta bara på exemplen här nedan, hämtade från några stora regionala bolags hemsidor. Antingen är förklaringarna för ytliga för att egentligen säga någonting – eller så blir de så tekniska att de i praktiken är obegripliga.

Så här ser ett exempel, som journalisten har hittat, ut:

Nordic Drugs, Malmö
Vi är ett läkemedelsföretag som har specialiserat oss på den nordiska läkemedelsmarknaden. Service och kvalitet genomsyrar vårt arbete och våra produkter vilket du som förskrivare och patient förhoppningsvis skall känna av. Nordic Drugs tillhandahåller läkemedel som alla har den gemensamma nämnaren att de gör skillnad för människan så att hon skall ha möjlighet att leva ett fullvärdigt och aktivt liv.
Kommentar: Förlåt?

Jag upprepar: Kommentar: Förlåt?

Det här är bara för mycket Hägmark tänkte jag. Ändå kunde jag inte låta bli att söka på artikelförfattarens namn. Döm om min förvåning när jag fann följande blogg, tillhörande samme man.

Den uppmärksamme läsaren, om ni är villiga att kasta bort en kort stund, lägger märke till det hysteriskt Hägmarkska D.I-löpet som twunten har knåpat ihop alldeles själv.

Jag ville locka fram ett skratt men skapade ett monster. Hur fan kommer jag att kunna bräcka den här killen med mitt kommande reportage signerat Carl C Hägmark där Ben Bernanke intervjuas om sin iPod playlist? Eller för den delen låta Hägmark häpna över att bloggrevolutionen har gett utrymme åt människor i Stockholms innerstad att göra sina röster hörda när det kommer till stil/mode?