Cameron och Clegg – tillsammans hjälps de åt!

2010/05/11

Då blev det Cameron och Clegg som får ta ansvaret för att reda ut den brittiska ekonomin.

Utvärderingen av min egen bevakning:
Övervärdering av Cleggs integritet och av Camerons vilja att behålla kontrollen. Slutresultatet av det här valet visar att båda valde makt framför det andra. Jag väntar mig en backlash mot Clegg.

Jag trodde att LibDems skulle välja att stå bredvid och ge stöd till förslag som de gillade och sänka impopulära förslag. Tories skulle få föra en minoritetsregering och mycket snart få kalla till omval. Så blev det inte.

CamClegg

CamClegg

UK Election 2010 kategorin är, förmodligen färdig efter det här inlägget.

Annonser

Lab/Lib kollaps

2010/05/11

Uppenbarligen har förhandlingarna mellan Labour och LibDems brutit samman. LibDems krav på valreform verkar ha gått för långt och väckt ilska hos Labours förhandlare.

Samtalen mellan Tories och LibDems fortsätter. Personligen tror jag inte att en valreform på sikt kommer att hjälpa Storbritannien, lika lite som LibDems kommer att vinna på ett samarbete med Tories.

På BBC News ber Daniel Kawczynski (Con. Shrewsbury and Atcham) Liberaldemokraterna att lägga mer tid på att hjälpa Tories att rädda ekonomin än att lägga krut på att ändra på valsystemet. Kawcynski säger att hans valkrets har kontaktat honom och bett honom att uppmana LibDems att ”get on with it!”.

Från Labour säger flera seniora partimedlemmar (bl a David Blunkett och John Reid) att det är dags för Labour att ge upp och erkänna att de har förlorat valet. Ett sådant tillbakadragande innebär att man inte är villig att förhandla om valsystemet samt att det är dags att lämna över brådskande frågor som t ex den ekonomiska krisen i händerna på Tories.

BBC ber en tysk politisk journalist, Thomas Kielinger (endast på tyska wikipedia), om en analys. Kielinger menar på att det finns en antydan av schadenfreude över resultatet i brittiska valet med tanke på att britterna tidigare har satt sådan ära i att ha starka regeringar. Kielinger fortsätter med att upplysa britterna om att det tog tyskarna 40 dagar från valdatumet till det att de hade fått fram en regering i förra valet. Men, fortsätter Kielinger, det är inte politikerna utan tjänstemännen inom staten som faktiskt utför det fortlöpande arbetet och antyder att det inte är någon katastrof.

Från Newcastle rapporteras det att det snöar. Förmodligen är det inte på något sätt relaterat till valutgången. Förmodligen…


Ledarsidornas ologiska ryggradsreflex

2010/05/11

Den senaste tiden har borgerliga ledarsidor rapporterat från ett Storbritannien som förmodligen ligger någonstans utanför Täby. Gång på gång gratuleras Cameron (alltid Cameron – aldrig Tories) till segern i valet och han uppmanas att gå i allians med Liberaldemokraterna.

I De borgerliga ledarsidornas Storbritannien® är Tories under Camerons det samma som ”Nya” Moderaterna (aka Förra-valets-Moderater). Att borgerliga ledarskribenter välkomnar en seger för Tories går rätt mycket stick i stäv mot saker som de annars propagerar för. Om man till exempel argumenterar för djupare samarbete inom EU, vilket i Sverige är betraktat som höger, har man mer att förlora på en seger för Tories än något annat av de tre största partierna. Den som inte tror mig är välkommen att kolla in vilka partier som gör Tories sällskap i EU.

Är man en ”compassionate” konservativ skribent som välkomnar en höger med ett mänskligare ansikte av typen innebandy-Täby-pullover kan jag upplysa om att Cameron och hans innersta krets kommer rätt ur en parodi på P.G. Wodehouse. På samma sätt misstänker jag att en liberal skribent inte är helt nöjd med Tories policies i HBT-frågor, något som avslöjades med all önskvärd tydlighet i det här, högt rekommenderade, klippet från Gay Times.

Så frågan är: vill verkligen svenska ledarskribenter ha Cameron och Tories?


Aktuellt (SVT) om Browns avgång

2010/05/10

Aktuellt rapporterar, inte på något sätt oväntat, om Browns avgång från partiledarposten.

Ett kort och koncist reportage, dryga tre timmar har de haft på sig, och de hinner säga två saker som motsäger min analys. Det är samma saker som går att läsa på borgerliga ledarsidor och ledarbloggar; inte sällan skrivna av liberaler som tror att Tories är Moderater och LibDems är Folkpartister.

1. Labour anses ha gjort ett ”katastrofalt dåligt val”.
2. Brown påstås vara ”valets stora förlorare”.

I mina ögon gjorde både Labour och Brown enligt omständigheterna bra ifrån sig. Visst är det lögn att kalla Labour/Brown för vinnare men det är Tories/Cameron som har sumpat valet som ägde rum 6:e maj, 2010.


Something borrowed, something Brown…

2010/05/10

Så här skrev jag (lätt redigerat) om filmen The Deal, om Granita-uppgörelsen, på min gamla sur-blogg:

Thursday, June 28, 2007

”The Deal” is the real deal
Category: Movies, TV, Celebrities

Äntligen, som Fylking skulle ha sagt.

Brittisk nutidshistoria blir i regel underhållande TV. Ibland blir det lite för underhållande som i satirerna över David Blunkett och senast Tony Blair (”A Very Social Secretary”, som jag har rapporterat om i P4, och ”The Legacy of Tony Blair”, som jag har skrivit om tidigare i den här bloggen [min gamla blogg, blog.anm]). Det är något med Blairs karaktär som gör att han inte funkar i komedi, han är helt enkelt för extrem i sin engelska spattighet för att kunna överdrivas. Just den här spattigheten fick vi stora doser av i ”The Deal”. Nästan lika mycket som den Brownska surmulenheten. Här kommer storspelande David Morrissey nästan upp i samma nivå som originalet.

Det handlar om överenskommelsen som de båda (dåvarande) vännerna träffar om att Blair ska stödja Brown när han ska kandidera om partiledarskapet. När väl sen tillfället kommer så vill valkretsarna (representerat genom Peter Mandelsons lägesanalyser) något helt annat. Att manusförfattarna dessutom lägger till en manipulativ Cherie Blair i kulisserna gör att det blir väsentligt mycket bättre TV-dramatik. Mandelsons, eller ”Mandy” som alla anglofiler med känningar i brittisk politik känner honom som, homosexualitet spelas ut som komedi. När han först presenteras (med saligt avsomnade Freddie Mercurys mustasch) dikterar manuset att råhetero Brown anmärker på att Mandy bär brandgula strumpor. Det blir också komedi när Mandy omfamnar en mycket, mycket obekväm Brown efter John Smiths dödsbud.

I treenigheten Brown, Mandy och Blair blir den senast nämnde som en slags ”gyllene medelväg” – meterosex-mannen med äktenskap, ett halvt fotbollslag ungar men, som Göran Persson en gång anmärkte (när valet stod mellan Blair och Prescott), ”Jag ser hellre att det blir en riktig arbetarklassman som Prescott än Blair som fönar sig” (jag ber om ursäkt om det blir något förvanskat från direktcitatet men andemeningen är dock den samma). Det blir lite Faludis Ställd i House of Commons-sättning.

Allmänheten är en kvinna som ska erövras. Det är handlar om att vinna den kvinnligt ytliga publiken till sin sida, de som inte sitter fast i tänkandet på samma sätt som Labour-uppfödda walesiska eller skotska gruvarbetare. Trianguleringens lagar får Blair att putta undan Brown från tronen, på samma sätt som Cameron med stor sannolikhet kommer att få undan Brown. Fast där jobbar trianguleringens princip med ett annat faktum. Tiden.

I ”The Deal” kommenterar Brown Thatchers snöpliga avgång (eller egentligen kuppartade avsked) med att ”hon stannade för länge. Efter sex år börjar de att hata en”. Enligt samma mekanik är redan britterna trötta på Brown. Och när det kommer till karisma ligger han fortfarande milslångt efter Cameron oavsett om det rapporteras om en ny, leende Brown efter Blairs avgång.

Och så dricks det en massa öl. Både på burk ur glas. I partihögkvarter, på tåget, på puben och på den flashiga Islington-resturangen. Eller nej. Just på den flashiga Islington-resturangen (som idag är ett lower midmarket texmex-hak) dricker klassförrädaren Blair vitt vin, New Labours poison of choice, medan den skotske renlevnadsmannen nöjer sig med ett glas vatten.

Så skrev jag 2007. Då anade jag inte att Cameron skulle vara ”gammal” vid det här laget.


Hej då Gordon Brown! Tack för allt.

2010/05/10

Vid det här laget, när jag hör nyheten om att Gordon Brown har bestämt sig för att lämna över Labour-ledarskapet, vet jag inte om jag är en del av ”lashen” eller ”backlashen”. Jag är nämligen en av dem som tycker att Brown var och fortfarande är en bra man och en duktig politiker.

(Gordon Browns tal i ljud och i text).

Browns engagemang i bekämpandet av fattigdom, kanske framförallt barnfattigdomen i Storbritannien, är en av anledningarna som lämnar mig med beundran. På senaste tiden har det mesta fokuset hamnat på Browns personlighet (och i vissa fall påstådda, uppdiktade, personlighet). Jag kan tänka mig att det var något som Labours spindoctors hade en hel del huvudbry med inför valet. Personligen hade jag bett dem att stryka de taffliga försöken till skämt som de preparerade Brown med inför valdebatterna. De var så uppenbart o-Brownska att jag skämdes hela vägen till fredagen efter. Mitt stöd till Brown kom inte ur viljan av att ha premiärminister som var en smooth operator med ett perma-leende. Precis som britterna, i valet 2005, tyckte jag att det var nog med den sortens politiker (kom ihåg att det Brown – INTE BLAIR som vann valet 2005 åt Labour).

Av allt som Brown har åstadkommit kommer förmodligen hans eftermäle att hamna här någonstans (dålig Youtube-ripp ifrån Charlie Brookers You have been watching):

Stackars jävel.

Nu väntar, om jag får göra en förutsägelse, en kamp om ledarskapet mellan David Miliband och Alan Johnson. En del kommer att nämna Ed Balls, en del kommer säga Harriet Harman. Jag tror som sagt Miliband mot Johnson. Den senare har tidigare sagt sig inte vara villig att ställa upp men det har ju inte hindrat någon förut.


Liberala drömmar – UK election 2010

2010/05/09

Saxat från Expressens opinionsblogg:

Valets stora segerherre i det brittiska valet blev som väntat David Cameron – i alla fall enligt den vallokalundersökningen som presenterades sent på torsdagskvällen. Däremot ser det inte ut som att Tories får egen majoritet.

/…/

För David Cameron och Tories är det nu upp till bevis. Ett stålbad väntar för att få kontroll på det skenande budgetunderskottet. Cameron måste dessutom visa britterna att hans mjukare form av konservatism inte bara var ett PR-trick för att vinna röster. Europa å sin sida förväntar sig att Tories lägger band på sin EU-skepticism och väljer samarbetets väg.

WTF?

Stor segerherre? JFC!

Låt oss omformulera det sista stycket (köra Expressens text genom bullshitfiltret):

Tories är vreda på Cameron eftersom hans kampanj var en massiv cock-up. För Cameron är det nu upp till bevis. Ett stålbad väntar för att få kontroll på det skenande budgetunderskottet (SANT!). Cameron måste dessutom visa britterna att hans mjukare form av konservatism bara var ett PR-trick och istället spänna musklerna för att vinna röster i ett stundade omval. ”Europa” kan förvänta sig att Tories kommer dundra på om EU-skepticism, hårdare tag mot immigranter samt gräva ned sig ytterligare i sitt samarbete med reaktionära, xenofoba högerextremister i EU.