Lessons learnt 2010:2

2010/01/11

Har du vett och etikett?
a) ja
b) nej

Flest b: OK.
Flest a: OK, glöm dem.

Tillbaka i hemstaden och ute på en välbesökt bar vid Möllevången för att sänka en njuka i goda vänners lag blir jag varse om skillnaderna mellan att dricka med underklassen i East End och medielklassen i Malmö.

Bland de tidigare ursäktar man sig om man stöter emot någon. Till och med din mest ärrade thug som har lika många berättelser ur verkliga livet om The Krays som du har Astrid Lindgren-sagor ber artigt om förlåtelse efter att ha nuddat dig. Efteråt upptäcker du kanske att du saknar din plånbok, din fickrova eller i värsta fall din arm. Men ändå.

Igår blev jag attackerad av en två meter lång varelse som om den varit iklädd en trenchcoat mycket väl kunde ha varit ”komiker”-duon Anders & Måns sittandes på varandras axlar. Ni vet. Lite ohipp frisyr, en skepparkrans och ett par glasögon. Randig tröja.

I full karriär sparkar den här varelsen på min fot, möter min blick uppenbarligen medveten om vad som har skett men väljer att fortsätta vidare. Glömde jag att ta av mig hakkors-armbindeln innan jag gick ut, är frågan jag ställer mig medan jag surt sippar vidare på min ale.


Sesam osv.

2009/10/14

Meningen ”bra jobbat, Einstein” har bara använts uppmuntrande en endaste gång i världshistorien och det i samband med upptäckten av relativitetsteorin.

På samma sätt har, sedan Arthur Conan Doyles död, meningen ”bra jobbat, Sherlock” endast yttrats oironiskt i tre, ovetenskapligt, fastställda fall.

De här två sanningarna dyker upp i mitt huvud när jag ser en kvinna bråka med en dörr på ett S-tåg, det vill säga Köpenhamns tunnelbana.

Först står hon framför den. Blickstilla. Sedan viftar hon med handen framför sig. Det tredje försöket innebär att hon stirrar snett uppåt. Där efter viftar hon med handen snett ovanför huvudet.

Vid det här laget blir jag orolig för att S-tåget ska lämna stationen, där jag också ska gå av, så jag stiger fram och trycker på knappen på dörren.


Illcommunication – en liten lektion

2009/10/14

But that’s not an invitation
That’s all I get
If this is communication
I disconnect
I’ve seen you, I know you
But I don’t know
How to connect, so I disconnect

(Cardigans – Communication)

Version 1:
SMS:are 1 – sänt 12:01:
Hej! vill du hitta på nåt?
SMS:are 2 – sänt 12:25:
vaknade nyss. ok!
SMS:are 1 – sänt 12:29:
Det är lugnt. Var tycker du att vi ska mötas?
SMS:are 2 – sänt 12:33:
bäddet nere på hörnet
SMS:are 1 – sänt 12:35:
bäddet?
SMS:are 2 – sänt 12:36:
caféet! caféet på hörnet
SMS:are 1 – sänt 12:41:
ok!
SMS:are 1 – sänt 12:57:
öh? när?
SMS:are 2 – sänt 13:04:
ska vi säga om en kvart?
SMS:are 1 – sänt 13:12:
ledsen. har redan bryggt en lopp kaffe.
SMS:are 2 – sänt 13:19:
ok vi hörs imorgon kanske om inte annat till helgen
SMS:are 1 – sänt 13:24:
ok!

Version 2:
SMS:are 1 – sänt 12:01:
Vill du mötas på caféet nere på hörnet? Jag tänkte gå dit om en kvart. Har jag inte fått något svar inom en kvart går jag dit själv. Om vi inte syns där hörs vi i veckan!

OK. Vem röstar för version 1 och vem röstar för version 2?


Dionne Warwick & Friends – ett stycke sent 1980-tal

2009/09/18

Om man någon gång känner sig nere för räkning rekommenderas det här klippet. Det har allt man kan önska sig: supersångerskor,  svarta coola killar, vita ocoola killar och Gladys Knights guppande frisyr och fantastiska rörelseschema (ca 2:47-3:21). Lägg där till lite munspel och världens kanske mest tillbakalutade stage-invasion någonsin.

Om man inte är särskilt förtjust i Burt Bacharachs låtskatt kan man hoppa fram till 3:43 då invasionen börjar. Därifrån blir det en orgie i 80-talsglamour. Stora hår och galaklänningar. Jag kan tänka mig att det är så här Philip Banks, Fresh Prince of Bel-Air-pappan, drömde att hans 60-årsfest skulle ha sett ut.

Frågan som dröjer sig kvar är vad det står på lappen som Elton John står och prasslar med i början av låten. Är det en fusklapp med låttexten, som han borde ha varit bekant med vid det här laget? Är det a) ett hemligt meddelande från hans lokale kokainhandlare eller b) ett positivt besked från en läkare att forskningen om hårtransplantationer har gjort framsteg? Detta lär vi aldrig få svar på.

Men gu’va trevlit de ser ut å ha’re!


Föreläsning: Dirty Diaries och kvinnlig porrfilm »En kvinnlig blick – en annan syn« – pt2

2009/09/09

Som jag tidigare skrivit i det här inlägget från igår, så besökte jag en öppen föreläsning på Malmö Högskola som gick under namnet Dirty Diaries och kvinnlig porrfilm »En kvinnlig blick – en annan syn«.

Jag vill passa på att slå ett slag för de här öppna föreläsningarna. Det är en rätt soft vardagskvällsunderhållning även om det rör sig om ämnen man annars kanske inte direkt är intresserad av. Ibland kan ointresset för ämnet vara avkopplande nog. Det blir ungefär den loja känslan som jag känner när jag är med mina MFF-supporter-polare på Malmö Stadion; när jag ser på Arsenals matcher är jag för koncentrerad för att kunna slappna av.

Vad kan man räkna med för sällskap när man går på den här sortens evenemang? Jo. En högst ovetenskaplig studie av måndagens föreläsning gav mig kategoriuppdelning på publiken:

Akademiker: I sin naturliga miljö.
Sura tjejer: Rejält med attityd, alltid i grupp som dyker upp precis innan lokalen stänger.
Sura tjejer med electroclash-frisyrer: Som ovan fast med assymetriska frisyrer från 2004 (just det, inte 2001, 2002 eller 2003).
Fnissinga par: Förmodligen rädda för att sätta sig in i ämnet på hemmaplan.
Old-timers: Seniora bildningsnördar. Bless them.
Släkt och vänner: De närmaste sörjande.
Journalister: Dyker upp, tar foto och springer innan den efterföljande frågestunden.


Besvikelser och nojor

2009/08/06

Eftersom min kropp ser ut som ett vitt lakan spänt över en utemöbel som sedan har beskjutits med en färgpatron beslutade jag mig för att besöka en(1)(2)(3) hudläkare. Sommartider är ju lika med klassiska
malignt melanom-bilagor i kvällstidningar så man kan med rätta säga att mediabudskapet gav effekt. Sagt och gjort.

Efter ett vänligt bemötande på telefon tog jag mig till den lokala vårdcentralen och det var där det började gick fel. Punkt punkt punkt. (4)

Som påpekats tidigare är jag ett stort fan av köer. Jag skulle till och med kunna sträcka mig till att få mitt bröst signerat av en kö om situationen skulle vara den rätta. Ligga med en kö hindrar jag mig vid. Fan – inte groupie (5).

Köordningssystemet på min vårdcentral visar sig vara en aning slumpmässigt. Hudläkaren ifråga verkar fungera på lite tjenis-basis. Han kollar ut från sitt rum, ser ett bekant ansikte i den rätt stora skaran människor och vips så är hierarkier baserade på väntetid utraderade. Jag frågar lite försiktigt om hur en familj på tre personer som dykt upp en timma senare än mig kan glida förbi mig. Sjuksystern har inget svar, och ärligt talat är det heller inget jag kräver av henne. På samma sätt lyckas en äldre herre att passera mig genom ren förvirring. Och den karln har inte ens fyllt i sin anmälningsblankett som ger turnummer. Å andra sidan så gäller ju inte turnummer heller utan fungerar mer som en slags snuttefilt och en falsk symbol för struktur i ett kaos.

Sjuksystern ser min växande frustration. Hon säger att hon kan snacka med läkaren och se till att jag kommer in. Det är det sista svaret jag vill höra just då och där. Jag vill ha den plats i kön jag har förtjänat, väntat mig till. Jag var där och hängde på låset, ca tio personer före mig, och vill bli inplockad som person nummer elva. Inget mer inget mindre.

Är det för mycket begärt? Huh!?!

Fem minuter efter att jag har kommit in till läkaren och skämt ut oss båda genom att göra en klumpig stripp för att visa upp provkartan över förmodade dödliga fläckar står jag utanför vårdcentralen. Precis som när en hårklippning tar kortare tid än femton minuter och inte har involverat något som kommer i närheten av småprat känner jag mig en aning lurad.

Dessutom får jag tidigare fått reda på att vårdcentralens datorsystem inte fungerar vilket gör att jag inte kan få något kvitto. Ett tag funderar jag på om jag i själva verket har besökt en svartvårdcentral. Det positiva faktumet(7) – att ett besök bara kostar runt hundralappen – känns nästan som en bekräftelse på att det är något väldigt skumt med verksamheten.

Fast forward.

Två månader senare har jag fortfarande inte fått någon tid till åtgärd. Jag blir återigen lite småsur. Under tiden som har gått har jag exponerat min kropp för sol(8) på klassiskt svensk på semester vis – soltimmar, got to catch’em all!. Om någon av de hundratals fläckar som hudläkaren bedömt vara godartade genom en(9) kontroll på fem minuter mot förmodan skulle vara en the enemy inside har jag försett den med sin egen klimatsmarta, miljövänliga solenergiladdare. Jag ringer upp min vårdcentral och frågar försiktigt jim jidhedskt om de kommer ihåg mig.

Personen på tråden är vänlig och ursäktar dröjsmålet. Det är många i kön till fläckborttagningen och i mina papper så står det ju att det inte handlar om den elakartade varianten. Hon säger att det kommer att komma ett brev när som helst och att jag får höra av mig igen om det dröjer.

Några dagar senare så kommer brevet och allt är frid och fröjd. Men jag är fortfarande inte nöjd. Någonstans i mitt huvud så gnager tanken på att jag har tjatat mig förbi. Jag ser mig själv i smoking, med en dry martini i ena näven och en mobiltelefon i den andra, rusa förbi kvinnor och barn i kön till Titanics livbåtar(10).

Allt jag begär är ett kösystem och åtminstone upplevelsen av att den med störst behov går först och därefter bestämmer kölappen(11).

(1) …personlig tränare?
(2)…kosmetisk kirurg?
(3)…viss Dr Shipman?
(4) Det är här som Prokofievs ”Dance of the Knights” börjar spelas i filmatisering av min blogg.
(5) ”Fan! – inte groupie”, hörs nu en kollektiv suck av besvikelse från en skara människor som samlats på linje utanför min lägenhet(6).
(6) Nej. Så är det sannolikt inte.
(7) …vilket är helt fantastiskt. Detta gör mig stolt över Sverige.
(8) …och andra personer på ett snudd på apatowskt out-gross manér.
(9) …uppenbart besvärad…
(10) Mobiltelefonen är anakronistisk och värdelös men tjänar förmodligen sitt syfte som tillhygge att slå mig förbi en fattig irländsk emigrantfamilj.
(11) …och en god kopp kaffe. Och en central mittfältare som kan komplettera Fàbregas i Arsenal.


Situationer vi minns: Dasperadon

2009/07/30

Situationen är som följer. Vi är fyra manspersoner som står och väntar inne att någon av de två toaletterna som finns på plats ska bli lediga. Ingen pissoar så långt öga kan nå. Inte en droppe regn. På flera da’r osv.

Vi står lite så där olustigt som det blir när man bara kan avvakta i tysthet. Här finns inte utrymme för något småprat. Inga ”brukar du gå hit?”. Inga ”vad gör du här, då?”. Bara koncentrerade blickar på de där färgbrickorna som signalerar grönt för välkommen och rött för var god dröj.

Inom loppet av en minuts tid kommer det här ha gått från att vara en avvaktande tystnad till att bli en pinsam tystnad.

In stormar en femte man. Han är i de sena femtio-tidiga sextio. Han har shorts, kortärmad skjorta och ett par pilotglasögon med tonade glas. Mannen kastar ett öga på kön. Mumlande för sig själv stegar han fram till den första av de två toalettdörrarna, rycker våldsamt i handtaget, förflyttar sig vidare i sidled till andra dörren, rycker lika våldsamt även i det handtaget. Lika snabbt som han dök upp försvinner han sedan.

Han är försvunnen. Vi står kvar. Stämningen är aning tryckt när personerna som har varit inne på toaletterna väl kommer ut.