Labyrintgate – Växjö vs drogkulturen eller något annat?

2011/05/05

För mina trogna läsare: Don’t call it a comeback.

Ibland trillar man över saker som bara man måste få skriva loss om. Senast, i mitt fall, det så kallade ”Labyrintgate”. Kort sammanfattning: den svenska hiphop-gruppen Labyrint har fått en spelning på en fritidsgård i Växjö stoppad av polisen. Polisen menar på att gruppen har låttexter som kan tolkas som positiva till droganvändning. Labyrint i sin tur menar hävdar att man har en låt, med skämtsamt uppsåt, som behandlar droganvändning (”””gräs”””) men att den låten inte är avsedd för unga lyssnares öron och därför inte skulle spelas på fritidsgården i fråga. Nu har den så kallade skiten så att säga träffat den så kallade fläkten och i P1 morgon (så långt har det gått!) anklagar programledaren Ametist Azordegan polisen för att använda sig av samma metoder som i Nazi-Tyskland och Sovjet när de censurade Labyrint. Samtidigt har Labyrint själva menat på att det är fråga om klassisk rasism. Hårda ord…

Vad gör man då av den här mångkulturellt smaksatta soppan?

Till att börja med tycker yours truly att det är artisters självklara rätt att skriva vad de vill (till och med rashatstexter – om det är avsett för personligt bruk). Däremot är det självklart inte OK att rita barnliknande varelser i sexuellt utmanande situationer, som bekant… Självfallet ska Labyrint därför få pratsjunga om sina erfarenheter av droger (självupplevda eller återberättade av vänner och bekanta). Förbehållet att de inte målar barnlika varelser i sexuellt utmanande situationer samtidigt som de sjunger.

Frågan är dock om en fritidsgård är rätt plats. Av egen erfarenhet ifrån en uppväxt, inte långt ifrån Växjö, var utbudet av artister som uppträdde i den lokala fritidsgården i min födelseort inte av den dignitet som nådde igenom till P3 och absolut inte P1. Tvärtom var uppträdande i min barndoms hemtrakters fritidsgård mer av typen ”unga spelar för unga”. Några elever ur nian spelade för elever i sjuan och åttan. Någon hype nåddes ytterst sällan. Inte ens lokala medier ägnade någon uppmärksamhet (vilket möjliggör att det framfördes drogliberal propaganda ”under radarn”, så att säga). Här verkar professionalismen ha rönt framgångar med tanke på att en uppenbarligen nationell angelägenhet som Labyrint, som finns med på P3s spellista snarare än 9Bs klasslista, ägnar sig åt att gigga i fritidsgårdsmiljö.

Här kommer en av de första stöttestenar, om man frågar mig. Är en fritidsgård rätt forum? Jag är inte helt hundra. I mina ögon skulle det här ”bråket” kunna undvikits om man redan från börjat låtit bli att boka in Labyrint-herrarna. Censur skriker någon. Kanske det, muttrar jag men vill samtidigt passa på att annan yttrandefrihetsstadgad information ändå stannar utanför fritidsgårdsvärlden utan att det ropas om censur. Precis som fritidsgårdsbarn (här har jag inga bevis men jag slänger ut ett förmodligen) förmodligen lyssnar på Labyrints på-skoj-knarklåt hemma och i diverse musikspelare – kanske även på fritidsgården! – är inte det samma sak som fritt fram för all sorts konstutövning. Enligt samma logik finns det säkert fritidsgårdsbarn som laddar hem eller på annat sätt kommer över exempelvis realistiska såväl som orealistiska vålds-, sex- och drogskildringar. Därmed inte sagt att det skulle vara fritt fram för fritidsgården att tillhandahålla den sortens material. På samma sätt som polisen här sätter ned foten kan man kallt räkna med att åtminstone någon förälder skulle skrika stopp och belägg om man valde att exponera barnen för den sortens material. Det hade förmodligen inte genererat skrik om Nazi-Tyskland.

Är då polisen rätt person att sätta ned hälarna i marken och, om man får tro Ametist Azerdogan, ropa ett stortyskt ”halt!”? Som sagt hade jag personligen sett att bokningen i det här fallet redan stoppats på planeringsstadiumet. Nu blir det istället pappa polis som kom med batongen och tvingar bort de överåriga fritidsgårdsgycklarna med sin verklighetsskildringar och det ser givetvis inte bra ut. Väktare av moral kan, ofta baserat på god grund, dra åt helvete om man frågar mannen på gatan även om han förmodligen kommer att tveka när man sedan kommer med exempel på dålig moral. Automatläget, är baserat på min egen fördom, att generellt sett moralväktare står lågt i kurs men att moral ändå sitter rätt hårt när man ser något som utmanar den. Polisen, i det här fallet, menar på att deras arbete under årets dagar då inte stenhårda förortsrappare dyker ned i spenaten, går ut på att motverka narkotika och att det därför är opassande att sjunga drogernas lov, om än på skoj, på den här platsen. Likt en pastor som på tok för sent inser att församlingens bandbokare lyckats fixa Varg Vikernes att sjunga till söndagsmässan rycker man ut och stoppar.

Och det är rätt. En del kulturutövande, hur objektivt bra det än må vara, kan hamna ”fel”. Att flygbolag inte är jättepigga på att visa flygkraschskildringen ”Alive” är förståeligt. Ett dagis i tvångsituationen att högläsa Astrid Lindgren eller Bret Easton Ellis kommer i 100 % av fallen välja den tidigare före den senare (motbevisa mig gärna här). Det har inget med att yttrandefrihet att göra utan snarare att man tvingas erkänna att det finns en tid och plats för allt.

Jag menar att en fritidsgård inte nödvändigtvis är platsen för en konsert med Labyrint. Om inte det har framgått av texten tidigare.

Vad ska då all vrede ta vägen om den inte ska ösas över fritidsgården och, hiphopens gamle vän, polisen? Jag ser en möjlig utväg för ilskna rappare där de kan rasa utan att tappa ansiktet. Ett mer legitimt mål skulle kunna vara ”riktiga” konsertarrangörer och konsertlokalsägare. Min erfarenhet, baserad på hörsägen, är att professionella konsertarrangörer inte är särskilt pigga på att ordna konserter som riktar sig till en (herregud, här kommer det…) ”svart” publik. Enligt klassisk krögarlogik är de icke ”pursvenska” svenskarna dåliga på att dricka sprit och därför bad business. En myt på temat är att ”de” hellre röker just gräs (verklighetsskildrat, på skoj!, av rapgruppen Labyrint) än super sig svinfulla.

Min uppmaning blir följaktligen att det är mer konstruktivt att ta tag i den här delen av branschen (som för artisternas del förmodligen också genererar mer cash än att spela på fritidsgårdar) istället för att ösa hat över fritidsledare och poliser.

En annan åsikt som inte heller är särskilt välunderbyggd är ett estetiskt inlägg. Om man är i hiphop-branschen är ett underdog-läge att föredra om man inte är vansinnigt on-top. Antingen eller. Oavsett vilket känns det en aning knas om man i ena stunden, ens på skämt, sjunger om att man knarkar (något som är verkligen opolisigt) för att i nästa stund bli förvånad när polisen tycker att det är kasst att man gör det. För en person som ser sig som motarbetad av samhället borde det här vara en drömsits. Här har man faktiskt polisen emot sig! I offentlig debatt! Vad gör man då?

Vad skulle Jay-Z, 50 Cent eller Nicki Minaj ha gjort?

Skulle de ha spelat ut strukturell diskrimineringskortet? Skulle de gå till P1 morgon? Skulle de säga att Växjöpolisen är Gestapo?

Jag antar att de inte skulle ha gjort det.

Näst efter överkörda kattungar är kränkta rappare en av de mest hjärtknipande synerna i världen. Det stämmer dåligt med rebell-attityden och hur jobbigt det än må vara med att ha blivit censurerade så är de ändå i gott sällskap.

Annonser

På sta’n

2011/03/03

– Aluma! här var det Aluma! Stöd de hemlösa!
– Hej hej.
– Aluma! Köp Aluma!
– Här står du, ja.
– Ja. Här står jag och säljer Aluma.
– Ok. Så vem är du i Solsidan?
– Solsidan?
– Ja, Solsidan.
– Det vet jag inte vad det är för något.
– Nähä. Solsidan?
– Nä, du. Det ringer inte i någon klocka där inte.
– Med hon?
– Nä.
– OK.
– Ska du ha inte ta och köpa en Aluma?
– TYPISKT FREDDE! Att bara sälja och sälja hela tiden! I knew it! Du är så jävla Fredde!!!


”Själsfränden” en thriller i tre delar – 3:3

2010/07/11

När jag kom tillbaka efter helgerna var Espen borta. Han hade inte levt upp till företagets krav. Lägg där till att han dessutom hade utmärkt sig ytterligare efter att jag hade lämnat julfesten. Han hade tappat balansen och stött emot ett bord fullastat med ölflaskor och snacks när det spelats musik lite senare på kvällen. Bland annat.

Hade Espen fått en annan start, och fortsättning på sin anställning, om det hade funnits tydligare regler för t ex klädsel på jobbet? Kanske, kanske inte.

Jag tror att Espen hade haft bättre möjligheter att kunna stanna kvar om det hade funnits riktlinjer att förhålla sig till. På samma gång som jag skämdes över hans sätt att uppföra och klä sig på arbetsplatsen måste jag samtidigt understryka att jag faktiskt brydde mig om honom och ville att det skulle gå bra för honom. Att han skulle motbevisa våra gemensamma arbetskollegor att han var en pålitlig medarbetare trots att han lyssnade på ett band som döper sina singlar till namn som ”Pussy” och gav ut skivor som kunde specialbeställas med avgjutningar av bandmedlemmarnas penisar.


”Själsfränden” en thriller i tre delar – 2:3

2010/07/10

Espen tyckte om alternativ musik. Precis som jag var Espen rätt väl insatt i elektronisk musik. Medan jag själv tyckte om Kraftwerk, stram tysk elektronika (”fin-alternativ musik” — Polarpris-varianten), var Espen mer inne på Rammstein, tung tysk rock med elektroniska influenser. När jag själv klädde mig stramt och klippte mig tyskt klädde han sig tyskt och klippte sig knappt alls.

Den där vänskapen som min kollega, Espens barndomsvän, hade utlovat uppstod aldrig. På samma sätt som min korrekthet hade avslöjat mig som en alternativ person för mina kollegor uppfattade Espen min ovilja att prata om Rammsteins senaste hitsingel ”Pussy” (från skivan som kunde specialbeställas med avgjutningar av bandmedlemmarnas penisar) vid lunchbordet som att jag var mainstreamsamhällets hitman — en IRL-version av The Matrixs agent Smith.

Det gick ett par veckor. Vi gick om varandra. Brydde oss inte om varandra och det funkade helt perfekt. Jag och Espen arbetade på olika avdelningar och behövde bara träffas på lunchen, något som oftast inte inträffade efter som Espen valde att arbeta sena skiftet medan jag föredrog det tidiga.

I december var det julfest. Precis som när vi hade tagit en afterwork dök jag upp på julfesten av hyfs och artighet men hade inga höga förväntningar på själva tillställningen i sig. Jag skulle snart iväg på en resa under ett par veckor så det var trevligt att kunna ta avsked under lite mindre formella förhållanden. På det sättet såg jag fram mot julfesten.

Espen hade anslutit sig till arbetsplatsens hålligång-gäng. De som alltid stannade natten ut efter afterwork-kvällarna. De som hade alltid hade berättelser att dela med sig av vid lunchbordet på måndagarna. Redan innan julfesten hade startat, halva kontoret satt fortfarande kvar vid sina skrivbord, var Espen berusad. Berusad i sina bondage-mode-inspirerade byxor, sin band-t-shirt och sitt utsläppta axellånga hår.

Under tävlingen där vi delats upp i grupper med blandade medlemmar från olika avdelningar (teambuilding!) drack Espen ytterligare ett par öl. Efter tävlingen, innan middagen kommit in, drack han ytterligare några öl. Att Espen var den som hördes mest när det var dags för chefen att hålla tal kom därför inte som någon överraskning.

Och på något ofattbart och totalt ologiskt sätt skämdes jag.

När jag själv tonade ned min alternativa stil, kammade tillbaka synthluggen och klädde mig ”office smart” i skjorta och chinos, brydde sig uppenbarligen inte Espen ett dugg om hur han uppfattades. När jag själv såg mig själv som en slags ambassadör för min stil och ansträngde mig för att kompensera min annorlunda bakgrund med ökad professionalitet var Espen uppenbarligen ute efter att ha sitt livs fest. Det var ju företaget som betalade för fyllan, som han uttryckte det.

Inte helt oväntat kom Espen upp på diskussion kring bordet vi satt och åt julmat vid. Hoppsan, lite för mycket öl för honom! Jag nickade instämmande och fortsatte att skämmas.

Någon kring bordet tog upp ämnet klädkoder. Det var rätt lätt att se varifrån inspirationen till samtalet hade kommit ifrån. Kollegan menade på att det var trevligt att se hur folket på arbetsplatsen klädde sig till fest. Jag påpekade att det hade funnits fasta klädkoder på det företag jag hade arbetat på tidigare. Kostym, skjorta och slips för män och ”smart” för kvinnor. Du hade inte kunnat ha på dig dina Dr Martens om vi hade haft såna klädkoder, snäste en kollega oväntat aggressivt. Jag hade kunnat ge upp mina Dr Martens under några timmar, kontrade jag.

Jag gick när det var maten var uppäten och begav mig hemåt efter att ha tackat för mig och hälsat ”god jul och gott nytt år”. Julfesten fortsatte.


”Själsfränden” En thriller i tre delar – 1:3

2010/07/09

På min arbetsplats stack jag ut.

Visserligen utförde jag samma jobb som mina arbetskollegor. Det gick till och med så bra att jag befordrades. På samma sätt hade jag vänner bland mina kollegor. Vänner som jag kunde samtala med på raster, sitta tillsammans och prata arbete och fritid på lunchen och till och med ta en öl med efter jobbet.

Lik förbannat stack jag ut.

Jag läste böcker på vägen till jobbet. Jag lyssnade på musik som mina kollegor inte kände igen. Jag hade en frisyr som speglade min musiksmak. Till frisyrens försvar måste jag säga att den faktiskt stack ut genom att vara något mer korrekt än mina kollegors. Eftersom jag redan i förväg visste att det här var saker som kunde i bästa fall kunde intressera och i värsta fall irritera kollegorna var jag mån om att alltid bete mig korrekt på arbetsplatsen. Även om jag ägnade mig åt andra saker än mina kollegor utanför arbetstiden skulle jag inte utmärka mig på ett provocerande sätt under arbetstid.

När vi skulle ut på afterwork lutade jag mig tillbaka och lät kollegorna välja platsen. De få ställena jag kände till i staden där vi arbetade var för nischade för att passa mina kollegor. Även om människor kan imponera genom sin vidsynthet och nyfikenhet kändes det inte värt att utsätta mina kollegor för nya musikaliska influenser. Jag hängde med till barer som lockade med låga priser på stor stark istället för DJs.

Det var helt fantastiskt cool med mig. Det var lugnt att kunna sitta ned och ta en öl eller två, tacka för mig, åka hem, byta om och gå på mitt eget favoritställe och sedan komma tillbaka helgen efter och höra berättelserna om vem som hade varit fullast. Ville jag ta med mig kollegorna till mitt eget favoritställe? Nej. Det hade känts som att i samma stund inte bara ta med kollegorna utan även hela kontoret med datorer, kunder och vardagsjävligheter.

Uppdelningen mellan de här två liven – professionellt och privat – funkade perfekt. De låg i balans med varandra.

Var det inte hemskt att vara ensam utan någon att tala med om vad man hade gjort i helgen? Nej, det var det inte.

En dag kom en kollega fram och berättade att hon hade lyckats fixa in en kompis på vår gemensamma arbetsplats. Kompisen var en barndomsvän ifrån hennes hemstad i Norge. Espen hette kompisen och min kollega lovade att vi skulle komma bra överens med varandra. Espen tycker också om alternativ musik, sa kollegan.