Höstens debatt? Det ser ut som att Gellert Tamas bok om apatiska flyktingbarn, De apatiska. Om makt, myter och manipulation, Natur och kultur, kommer att bli en av höstens mest omdebatterade böcker.
Boken fick två tummar upp och inga motsägelser när den diskuterades i SR P1s Nya Vågen (kolla även in poddradio-registret). Det samma kan sägas om P1s Kulturnytt där Carl Rudbeck recenserar.
Lite mer problematiserande är Jesper Högström på Expressens kultursida. I sista stycket av sin recension är Högström kritisk mot en ”retorisk övertydlighet”. Högström skriver:
Återkommande adjektiv som ”brutal”, uppgifter om hur intervjuare ”knappt tror sina öron” när de konfronteras med känslokalla uttalanden av politiker eller poliser, uppgifter om hur dramats skurkar ”skriker” i luren under telefonsamtal lägger knappast något till fakta.
Klichétermer som ”traumatiserad” och ”dysfunktionell” kring de drabbade flyktingfamiljerna är förståeliga ur sekretessynpunkt men gör också skildringen av verkligheten betydligt mindre begriplig.
I Aftonbladet ansluter sig Ann Charlott Altstadt till de positivas skara. Altstedt är hård i sin dom mot Holmberg, Hessle och Ring och avslutar sin recension med dessa ord (och inga visor):
Decenniets värsta brott må vara löst med den här 600 sidor tunga tegelstenen mot svensk asylpolitik och myndighetsmissbruk. Men inte sonat. Jag väntar på följder för de ansvariga och skadestånd till de drabbade.
I DN blir Tamas recenserad av Maciej Zaremba, som kan ses lite som en föregångare i samma reportagestil. Zaremba är, kanske inte helt oväntat, mycket optimistisk. Till och med så optimistisk att han på sluttampen skriver:
Jag skulle skriva en recension, men den ser ut som en debattartikel. Kan man avge ett bättre omdöme om ett reportage som vill väcka debatt? Så låt mig bara slänga in att jag emellanåt irriterats av Tamas missbruk av deckarens stilgrepp ”klockan var exakt 5:43 när…” och liknande. Men det är petitesser.
Boken uppmärksammas även i samma tidning av Hanne Kjöller som är den mest uttalat negativa till boken. ”Mer karaktärsmord och dramatisering än seriös granskning” skriver Kjöller.
Så vad säger man, utan att ha läst boken. Jo, till exempel kan man säga så här:
Jag tyckte om Tamas bok ”Lasermannen”. Den var välskriven och mycket engagerade. Den täckte upp ett brett fält. Jag såg aldrig filmatiseringen av samma bok men har förstått att den var rätt uppskattad den med. En dråplig sidoeffekt av filmatiseringen blev att somliga började referera till skådespelaren David Dencik som David ”Lasermannen” Dencik. Just det. David ”Lasermannen” Dencik. Frågar någon mig är det bara John Ausonius som har gjort sig förtjänt av det epitetet. Åter till boken måste jag dock säga att även om jag är positiv till den så tycker jag fortfarande inte att det är det mästerverk som många vill ha den till. Jag tror att många imponerades av estetiken och knockades av hur effektivt den fungerade.
Tyvärr har jag sett ett exempel för mycket på hur det ser ut när andra, mindre skickliga, journalister har gett sig in på att göra ”en laserman” av ett knäck. Det finns något mycket olustigt i att en nyhetsredaktör slänger en bunt notiser om ett aktuellt brottsfall i famnen på en journalist och ber honom/henne att plita ihop en ”laserman”-artikel till helgbilagan. Som ett (mycket tragiskt) exempel, kolla in här hur den fiffige über-hacken Tobias Barkman på Sydsvenskan lyckas med konststycket att väva in lite Stieg Larsson-drama i en gruppvåldtäkt. Hoppas Barkmans mamma är stolt över honom. Åh, vilken samtidsmarkör! Here’s one for you, Barkman: samtidigt som gruppvåldtäkten pågick satt jag själv hemma och såg Vilsmaiers film”Stalingrad”. Vad tänker du göra med den biten information? Ringa till polisen och tipsa om att ett gäng Wehrmacht-soldater kan ha varit inblandade?
Hursomhelst. Den oändliga hypen av det tidigare ”storverket” gör mig misstänksam mot Tamas nya bok. Vi är alla överens om hur viktig och fantastisk boken ”Lasermannen” var. The Backlash has begun. Jag hoppas på sätt och vis att jag har fel. Jag vill inte vara automatiskt motvals men redan i namnet av pjäsen avslöjas vem som är offer, mördare och Överste Senap. Är jag cynisk? Självklart är jag cynisk! Hur kan jag överhuvudtaget ens överväga att ifrågasätta Tamas och flyktingbarnen? Barnen! BARNEN FÖR GUDS SKULL!
Jag ser fram mot att se hur debatten utvecklas efter den här boken kommer ut. Jag kanske till och med blir tvungen att läsa den.
Publicerat av Christian Wulff 
Indy 
