Sommarpratare. Sommarpratare. Sommarpratare.
Var det bättre förr? Jag vet inte. Jag har minnen av jingeln ifrån min barndom men jag kan inte komma ihåg ett enda avsnitt.
Ingen Ingemar Bergman. Ingen Lena Andersson. Ingen Morgan Alling.
För ungefär ett år sedan rasade jag mot att konceptet utvattnats i och med de olika spin-off-produkterna. I år ögnade jag igenom listan av sommarpratare när de presenterades (en händelse som presenterades som ett stort ”event” inom SR) och suckade djupt. En bekant inom SR anmärkte på att det var valår och det därför skulle bli en rätt slätstruken affär av 2010 års sommarprat.
Så vad gör man när man ser att en ”Sveriges vassaste pennor” ska bidra med ett program? Jo, jag skiter i att lyssna men kommer i efterhand, efter att ha läst rekommendationer i tidningarna där nämnde penna flitigt medverkar, på att jag kan ladda hem programmet. Det är lite av en vinst att ladda hem. Man slipper nämligen att få sommarpratarens låtar och sparar därför ungefär en halvtimme som man kan använda till att lyssna på annat.
Vad blir då omdömet efter att ha lyssnat på en av ”Sveriges vassaste pennor”? Jo. Efter tjugo minuters tid önskar jag att jag hade tagit den där vassa pennan och kört den genom mitt öra och in i hjärnan. Andres Lokko gör putslustiga iakttagelser som vem som helst hade kunnat göra efter en vecka utomlands. Man blandar ihop ord på olika språk. Man dricker alkohol på oregelbundna tider i andra länder. Man kan återberätta andras dråpliga incidenter om den plats man befinner sig på.
De sista 10 minuterna bränner det till. Då blir det angeläget för en stund. Men det är ett under att jag klarade mig ända dit.