Michael Sandel (1953-) är politisk filosof och professor på Harvard University. Läs mer om honom här eller här (den senare länken är rätt rolig).
Under rubriken ”A New Citizenship” gjorde Sandel en rad föreläsningar för BBC radio 2009. En av dessa föreläsningar handlade om bio-engineering (jag tillåter mig att blanda engelska och svenska termer i den här texten). För den som vill veta mer om grunderna i bio-engineering så hänvisar jag till Wikipedia, se länk här, med alla om-och-men som det innebär. Läs med försiktighet och kritiskt grundinställning.
Sandel inleder sin föreläsning med följande case(1) som jag har satt upp i stolpform. Det är inte Sandels disposition.
1. Ett par där båda är döva önskar få ett barn.
2. Paret består av två lesbiska kvinnor/lesbianer (2)
3. Paret betraktar dövhet (deafness) som en kulturell identitet, inte som ett handikapp. De vill att deras barn ska tillhöra deras kulturella identitet.
4. En av de två kvinnorna låter sig insemineras med sperma från en man som är döv och vars förfäder har varit döva i fem generationer tillbaka.
5. Paret får en döv son.
Paret hängs ut offentligt och blir anklagade för att ha utfört en omoralisk handling eftersom de har avsiktligt skaffat sig ett barn med ett handikapp. Paret står fast vid att de betraktar dövheten som kulturell identitet istället för handikapp (bloggarens anmärkning: argumentationen här påminner om att människor inte är funktionshindrade utan att det är vår omgivning som inte är anpassad för människan). Om man anser att paret har begått en omoralisk handling, vad är det som är det omoraliska:
1. Att de har fött en döv son?
2. Att de har ”designat” fram dövheten?
Om man riktar in sig mot punkt 2, vad gör detta mer omoraliskt än, låt säga, om man byter ut egenskapen ”döv” mot t ex muskelmassa, minne och kön. Sandel ger här tre exempel där vi har möjlighet att enhance (intensifiera/förhöja) och påverka egenskaper hos människor.
Först tar Sandel upp exemplet med muskler. Forskare har kunnat designa en mus vars muskler inte förtvinar med ålder, vilket annars drabbar alla levande varelser. Att vi skulle kunna använda (blog anm. redan använder?) detta för att hjälpa äldre människor eller människor med muskelsjukdomar är något som de flesta sympatiserar med. Frågan är hur vi ser på samma sak om man skulle utnyttja detta för att skapa en människa som designad för att vara t ex toppidrottsman. Sandel tar upp två motargument:
1. Safety/Säkerhet: Sen decennier tillbaka är vi medvetna om att steroider kan få idrottsmän att prestera bättre resultat. Samtidigt vet vi att steroidbruk innebär en hälsofara för brukaren. Kan vi bortse från säkerhets-argumentet om vi tar fram en steroid som inte äventyrar brukarens hälsa?
2. Fairness/Rättvisa: Om vi ser till idrottsaspekten; är det rätt att en idrottare med genetisk förhöjd prestationsförmåga tävlar mot en idrottare som ”enbart” har lagt ned år av träning för att nå toppnivå? Sandel tar upp två ståndpunkter mot detta; dels att det är orättvist och dels att den genetiskt designade atleten är bisarr i, odesignade människors, ögon. Men om alla som någon kommer (eller inte kommer) att utöva idrott på toppnivå får tillgång till den här gentekniken, har vi då kommit förbi problematiken om rättvisa? (Blog anm. Samtidigt skulle ståndpunkten om att superatleten är en bisarr skapelse falla om superatleten var normen).
Det andra exemplet som Sandel tar upp är möjligheten bio-engineering ger oss att på samma sätt intensifiera/förhöja minneskapaciteten, något som även det med stor framgång har tillämpats på möss. Återigen är det få som motsäger sig detta när det kommer till att hjälpa demens– och Alzheimerpatienter men varför inte nyttja detta på friska människor också?
När det kommer till kön har vi en lång historia av hur människan på flera olika, mer eller mindre vetenskapliga, ofta skrockfulla, metorder ansett sig kunna välja kön på sin avkomma. Nu förtiden kan vi, med hjälp av medicinsk utrustning som samtidigt avslöjar om ett foster bär på en sjukdom eller ett handikapp, förutse om ett barn är man eller kvinna. Sandel pekar här på att i Kina går det 120 pojkar per 100 flickor och att förhållandena i delar av norra Indien är 140 pojkar per 100 flickor. Det är uppenbart att tekniken används för att gynna födseln av pojkar. Begår vi ett moraliskt fel om vi använder samma teknik för att återskapa balans?
Så, vad är moraliskt fel i att designa människor? Sandel pekar på en rad punkter som man kan angripa ämnet på. En angreppspunkt är att det är ett sätt att komma förbi ”hårt arbete”.(3) Vi har större respekt för en skicklig fotbollsspelare som har nått sin stjärnstatus genom hårt arbete i jämförelse med en fotbollsspelare vars bollkänsla och styrka har designats fram.
En annan poäng som Sandel tar upp är att vi rör oss bort från konceptet ”gift” (talang/gåva/begåvning), en slumpmässig (blog. anm. mycket viktigt ord!) egenskap som historiskt inte har kunnat avlas fram. Även om två föräldrar som har utmärkt sig som högpresterande idrottsmän får ett barn tillsammans spelar slumpen in och deras gemensamma avkomma kommer automatiskt inte vara högpresterande idrottsman. Samma sak gäller även omvänt, att två soffpotatisar kan välsignas med en avkomma som faktiskt blir en toppatlet.
Föräldrar har inte kunnat hållas fullt ut ansvariga för sin avkomma.
Sandel åberopar en teolog (blog. anm. Jag har tyvärr inte funnit teologen ifråga) och dennes tankar om ”openness to the unbidden”. Som förälder är man tvungen att vara öppen för att man kan få ett barn som inte exakt överensstämmer med ens förväntningar eller förhoppningar. Idag är många (blog. anm. Här jag inte helt säker på Sandels formulering) överens om att föräldrar ska ha ett ord med i saken om man väljer att föda eller inte föda ett gravt handikappat barn. Hur ställer vi oss till att hålla föräldrarna ansvariga för förhöjningar/intensifieringar av barns egenskaper?
Vi närmar oss det känsliga ämnet eugenics/rashygien. Detta anses idag av de flesta som ett moraliskt övertramp. Men! Det moraliska övertrampet i den här frågan kommer ofta i samband med att det sker i samband med tvång från en stat/en myndighet. Just nu menar Sandel att vi inte dömer lika hårt när det kommer till privatiserad/frimarknadsenlig rashygien. Sandel pekar på exemplet Singapore där det under 1980-talet fördes ett program som syftade till att utbildad medelklass skulle gynnas att föda barn eftersom dessa ”föll efter i barnafödande” i jämförelse med sin lågutbildade landsmän och kvinnor. En rad incitament och kurser gavs till akademiker medan o- eller lågutbildade kvinnor erbjöds $4000 i utbyte mot att de steriliserade sig. Rätt eller fel?
Ett argument mot tillämpad bio-engineering är det religiösa; att människan intar skapar-rollen (blog. anm. Strunt). Sandel pekar istället på tre sekulära koncept som riskerar att gå förlorade om bio-engineering tillåts att tillämpas fullt ut:
1. Humility/Ödmjukhet. Detta knyter an till ”openness for the unbidden”-tanken. Människan lever med den ödmjuka inställningen att de positiva egenskaper (gifts) som man kan ha fötts med har kommit av en slump.
2. Responsibilty/Ansvar. Bio-engineering ger upplopp till en otrolig expansion av val. Fullt ut tillämpad bio-engineering sätter föräldrarna som fullt ansvariga för sin avkommas egenskaper. Deras val påverkar avkommans liv. Där idag ett barn kan komma till sina föräldrar och klaga på att han/hon inte har fått rätt märke på fotbollsskorna kommer morgondagens barn klaga på att han/hon inte har fått rätt genuppsättning.
3. Solidarity/Solidaritet. Desto större ansvar som vi har desto mindre sympati kommer vi att ha för de som har gjort ”fel val”. Slumpen, ”openness to the unbidden”, gör oss ödmjuka medan en tillvaro som i allt högre grad hänger på förutbestämda resultat av tidigare val får oss att se ned på de som inte lyckas oavsett vilket fält de underpresterar inom.
Sandel menar att bio-engineering ger oss en enorm övning i frihet (exercise in freedom). Ska vi, mänskligheten, koncentrera oss på att förändra oss själva eller världen? Sandels slutord är följande:
”So I say, rather than bio-engineer our children and ourselves to fit the world, let’s instead create social and political arrangements more hospitable to the gifts and the limitations of the imperfect human beings that we are.”
(1) Shitty word! Jag ska erkänna att jag inte vet om detta är ett exempel eller ett scenario.
(2) Jag kommer ev att utveckla skiljetecknet någon gång i framtiden.
(3) Här kan hända att jag får lyssna en gång till.
Intresserad? Kolla även in det här.
Publicerat av Christian Wulff 
Indy 