700

2010/07/28

Jippee!

700 inlägg publicerade and still going strong!


Sommarkrönikör: Willy Horizont om populärmusik

2010/07/27

När jag vill koppla av efter en hård dags arbete flyttar jag mig från arbetsrummet till TV-rummet.

”Slappar” jag månetro framför dumburken med en välgjord dokumentär ifrån BBC eller myser med en engelsk deckare?

Nej, jag plockar fram mina gamla stenkakor och minns min ungdoms melodier. John (Lennon) och Paul (McCartney) sjunger i stämmor. Paul (Simon) och Art (Garfunkel) sjunger även de i stämmor. Peter, Paul och (and) Mary sjunger… Ja, vid det här laget vet du hur det låter när de sjunger de också.

Det var en fantastisk tid att förströ sig i populärmusik. Med en slant som man tjänat ihop under en sommar på ett bruk eller genom att hjälpa en äldre släkting som hade speceributik kunde man springa ned till butik mitt i staden och köpa den senast inkomna grammofon-skivan från Storbritannien eller USA. En del gillade Elvis, som nog de flesta känner till. Själv gillade jag Tommy Steele. Om du, unge läsare, frågar Din mamma eller Din pappa är jag säker på att de hade en favorit av de två de också!

Idag handlar populärmusik, eller pop, mest om den där Lady Gaga. Det ägnas spaltmeter (till och med spaltmil!) åt att dividera om att hon, inte särskilt lady-likt, bär byxor. Och musiken? Den låter mest som allt annat man hör på radio.

Skulle man kunna tänka sig Sir Paul McCartney uppträda utan byxor? Det har jag mycket svårt att tänka mig!

/Willy Horizont, professor i Historia.


Sommarföljetongen – kapitel 65

2010/07/27

Väl i bilen, efter att ha beordrat Janus Looke och agent Cooper att återigen köra mot Anna Steiners lägenhet, plockade Richard Arriso fram ett anteckningsblock. Det var ett anteckningsblock med ett mjukt brunt läderfodral med ett inpräntat mönster i övre högra hörnet. Mönstret bestod av ett ”w” som skars igenom av ett ”f”. Detta var Arrisos favorit anteckningsblock och det var ett av hans mest kära ägodelar tillika ett av hans främsta verktyg på fältet inom symboliken.

Arriso skrev först ned Anna Steiners namn. Plötsligt skrev han namnet på den kvinna som just nu bodde i Anna Steiners lägenhet: Rita Sennarn.


Vida Lokko – sommarprat i efterskott

2010/07/26

Sommarpratare. Sommarpratare. Sommarpratare.

Var det bättre förr? Jag vet inte. Jag har minnen av jingeln ifrån min barndom men jag kan inte komma ihåg ett enda avsnitt.

Ingen Ingemar Bergman. Ingen Lena Andersson. Ingen Morgan Alling.

För ungefär ett år sedan rasade jag mot att konceptet utvattnats i och med de olika spin-off-produkterna. I år ögnade jag igenom listan av sommarpratare när de presenterades (en händelse som presenterades som ett stort ”event” inom SR) och suckade djupt. En bekant inom SR anmärkte på att det var valår och det därför skulle bli en rätt slätstruken affär av 2010 års sommarprat.

Så vad gör man när man ser att en ”Sveriges vassaste pennor” ska bidra med ett program? Jo, jag skiter i att lyssna men kommer i efterhand, efter att ha läst rekommendationer i tidningarna där nämnde penna flitigt medverkar, på att jag kan ladda hem programmet. Det är lite av en vinst att ladda hem. Man slipper nämligen att få sommarpratarens låtar och sparar därför ungefär en halvtimme som man kan använda till att lyssna på annat.

Vad blir då omdömet efter att ha lyssnat på en av ”Sveriges vassaste pennor”? Jo. Efter tjugo minuters tid önskar jag att jag hade tagit den där vassa pennan och kört den genom mitt öra och in i hjärnan. Andres Lokko gör putslustiga iakttagelser som vem som helst hade kunnat göra efter en vecka utomlands. Man blandar ihop ord på olika språk. Man dricker alkohol på oregelbundna tider i andra länder. Man kan återberätta andras dråpliga incidenter om den plats man befinner sig på.

De sista 10 minuterna bränner det till. Då blir det angeläget för en stund. Men det är ett under att jag klarade mig ända dit.


Sommarföljetongen – kapitel 64

2010/07/26

Arriso strök med handen över näsroten med hårt hopknipna ögon och pannan i djupa veck. Han skakade på huvudet.

– Och du menar att Anna Steiner överlevde all den här misshandeln, förnedringen och tortyren? Hur kan en människa gå igenom något så utstuderat sadistiskt? Arriso kollade upp på Hobbes.
– Allt är sant professor Arriso, sa Hobbes. Varenda ord. Inklusive att hon dessutom blev en mästare på förklädnader.
– Det känns svårt att tro att någon, efter alla dessa nätterna med flaskor, basebollträn, bilbatterier, innerslangar, kedjor, cigaretter och fälgkors ändå har styrkan att gå vidare, sa Arriso och svepte sin whiskey i lika delar vredesmod och sorg.

Hobbes reste sig ur fåtöljen och tog sin käpp, som hade stått lutad mot fåtöljen under hela samtalet. Han pekade med kroken på den välrenommerade professorn i symbolik.

– Om jag vore du, professor Arriso, skulle jag undersöka Anna Steiners lägenhet lite närmare, nu när du vet det jag vet!

Arriso reste sig plötsligt och begav sig mot sin bil.


Dagens sol(piss-)stråle – The Sun vs Billie Piper

2010/07/22

Haha! Våra läsare är inte bekanta med konceptet ”perspektiv”. Låt oss slå mynt av detta genom att anklaga Dr Whos bästa helper någonsin®, Billie Piper, för att blåsa ut cigarettrök i ansiktet på ett barn! Mohahahahahaha…

Billie med barn

Billie Stove-Piper (min rubrik om jag arbetat på The Sun)

Read all about it!

Eller njut av den här nostalgitrippen.


Brittsommar 2010

2010/07/21

Ingerland. Ingerland. Ingerland.

Män i landslagströjor. St George’s cross hängandes ut ur fönster. Sportbutiker som skyltar med Rooney, Gerrard och Lampard.

Så såg det ut när jag besökte London över nyår 2009-2010.

Det ser likadant ut när jag åker över till London en vecka sommaren 2010. Skillnaden är temperaturen utomhus som har gått från att vara kall till att vara obehagligt varm. De frostigt gröna, folktomma parkerna är snustorrt gula och det är svårt att finna en plats att lägga sin filt och öppna sin svalkande öl. I den pressande hettan är det enda man orkar ta sig för ett par välkylda Becks (fiendens öl!) och en påse med Kettle Cooked. There are fewer more distressing sights than that
Of an Englishman in a baseball cap
sjöng Libertines i sin ”Time for Heroes” och i Hackney Fields är det lätt instämma.

Att försöka sig på shopping under sommarrean är inte att tänka på.

Den som prövar ett par skinny Iggys på All Saints riskerar att behöva operera bort dem efter att svetten har limmat fast dem vid vaderna och höfterna. You break it you take it-regeln gäller förmodligen även på t-shirts som i samma ögonblick som den åker på kan avslöja vem som har burit den genom armhåle-motsvarigheten till fingeravtryck. Trippen till All Saints blir inte så mycket shopping som inspiration inför det obligatoriska besöket på Top Man. Den t-shirt med luva/oversized krage som kostade £46 på All Saints går att köpa för £20 på High Street-meckat. Det man offrar är snörningen och det lite stretchigare materialet. Intrycket av American Apparel jag fick i New York i våras kvarstår när jag besöker den krisdrabbade klädkedjan på Oxford Street. Charmen är försvunnen och kläderna känns oinspirerande.

Men det är för varmt för att shoppa.

Hittar ett ställe där man kan köpa en smoothie längs Brick Lane. Sitter i solen och observerar kroppar som bara går att finna i East End. Knarkaren som kan mellan 30 och 60 år gammal som rör sig som en stammis längs gatan. På utpräglad London-dialekt åt Cockney-hållet hälsar han på butiksinnehavare. En lustigkurre smyger upp bakom honom och nyper honom i rumpan. Knarkaren vänder sig ryckigt om och de båda skrattar. Två par för stylade fly-boys som dessutom har likadana halssmycken rör sig fram och tillbaka längs gatan. Medvetet quirky tjejer med påsar fyllda med second hand-kläder.

Sopåkarna går sin rond. Sopåkarna ser ut som den mänskliga motsvarigheten till Bonsai-kittens. Du vet de där kattungarna som föddes upp i glasburkar för att de skulle få rätt form (något som sedan visade sig vara en photoshop-bluff men som fram till dess hade fått idioter från hela världen att protestera till Japans ambassader). Sopåkarna ser ut som de har fötts upp i soptunnor. De har inga halsar och är formade som tunnor. Jämntjocka. Inget spår av kulmage utan en slags totalt jämnt fördelad fetma. Utmed kropparna hänger likaledes jämntjocka armar som verkar något överdimensionerade i jämförelse med kropparna. Den här sortens kropp finns inte i Sverige.

Listan kan göras otroligt mycket längre.

Om Brick Lane sprudlar av liv är området mellan Hackney Central och Dalston Junction totalt dött. Under fem minuters bussfärd syns knappt en själ. Stängda butiker med igenbommade fönster. I ett kvarter, där alla butiker på markplan är out-of-business utom en, är även fönstren till lägenheterna på våningen över igenmurade. Den enda butiken som fortfarande har öppet visar sig vara en begravningsbyrå. Som en lägesrapport är det är nästan för bra för att vara sant.

Saker kommer att bli sämre innan de kommer att bli bättre.

Om presidentvalet i USA innehöll ord som ”hopp” och ”förändring”, som i efterhand visat sig vara en aning överoptimistiska, präglades det brittiska valet av löfte om mindre av allt som har varit tidigare. Nedskärningar inom de sektorer som den tidigare regeringen hade bjudit på under de goda åren. De goda åren som, när de genomskådats som ”ok” istället för ”goda”, eldats på med statliga medel. Statliga medel som fortsatt att elda på när de ok åren blivit till dåliga år och till och med usla år. Nu är det dags för tillnyktring. Keynesiansk stimulans eller nedskärningar? Det lutar åt det senare. George Osborne, finansminister, har varnat för höjd moms på samtliga varor.

Med en annalkande momshöjning beslutar jag mig för beslutar jag mig för att köpa tre böcker inne på Waterstone’s. Bokköp har blivit någon av en tradition när jag besöker London. Som vanligt blir det böcker som jag vet a) inte kommer att översättas eller b) kommer att kosta skjortan om de översätts eftersom de inte innehåller mördarmunkar eller vampyrer. Jag köper The Spirit Level (som några, däribland Lars Ohly, gång på gång påstår är riksdagsvalet 2010s ”viktigaste bok” – något jag avfärdar eftersom jag vet att svenska folket föredrar spänningsromaner istället för statistik under sommarmånaderna), ”Justice” av Michael J Sandel (förra årets Reith-föreläsare och något av en personlig favorit) samt Nick Caves ”The Death of Bunny Munro” (som förmodligen redan är översatt till svenska).

Dessutom unnar jag mig Charlie Brookers ”The Hell of it All” och Neil Boormans ”Devil’s Dandruff” på HMV. Det är jag värd.

The Guardian trummar på om hur fantastisk Robyn är. Likförbannat verkar inte hypen kicka igång. Desto bättre verkar det gå för Basshunter. Oavsett vilket ligger de båda i lä när de jämförs med Cheryl Cole, N-Dubz, Florence and The Machine och den senaste reinkarnationen av Kasabian. Alla brittiska som marmite och förmodligen minst lika svårsålda på svenska marknaden. Jag förmodar att antalet svenskor som dyker upp med en bild av Cheryl Cole hos plastikkirurgen för att få smilgropar inopererade går att räkna på ena fotens fingrar.

Kvällen då VM-finalen mellan Spanien och Holland spelas träffar jag ett par vänner i Hackney och dricker vin i deras minimala trädgård som ”uppvärmning”. Den ende infödde britten berättar om sin farfar som 16 år gammal fick reda på att han skulle slåss i första världskriget. I skyttegraven i Somme, det värsta slaget i mänsklighetens historia?, blir han sparkad i ansiktet av ett par ben som fortsätter rusa framåt trots att de har skiljts från överkroppen. Som 20-åring tillbringar farfadern en vecka att tillsammans med två kamrater springa mellan pubar i hemtrakten. Stupfulla och utmattade efter att ha sprungit i timmar når sällskapet fram till en pub då en av vännerna inser att han har förlorat sina löständer (han har dragit ut alla sina tänder och ersatt dem med en lösgom, något som var mycket vanligt vid den här tiden). Sällskapet vänder om och springer tillbaka samma väg de komifrån. På en åker finner den tandlöse sin lösgom i en spya. Han plockar upp den ur spyan och sätter tillbaka den munnen och de tar upp jakten efter nästa öl.

På en pub med det föga originella namnet The British Lion skyltar man ständigt med St George’s cross. Utanför på trottoaren har man sprayat en fyrkant och märkt ut den med orden ”fan zone”. På fönstret har man skrivit ”Always look on the bright side of life – Euro 2012 – Bring it on!”. Samtidigt skriver tidningarna om hur FA (Engelska fotbollsföruundet) på något mystiskt sätt har läckt ut det kritiserade Capello-indexet, som den italienske coachen har använt för att ta ut spelare till VM-truppen. Stackars Robert Green, som sjabblade in 1-1 målet mot USA i öppningsmatchen, är lägst rankad. Ashley Cole, Cheryl Coles ex-make (igen!), visar sig ha använt sitt sociala medier-konto till att spy över sitt land och folk dagen innan han flög till Sydafrika. ”…Hates England and the f***ing people” är statusuppdateringen som dyker upp efter att ”fiaskot” i Sydafrika är ett faktum.

Och då är vi tillbaka vid fotbollen. Och där slutar vi den här gången.