Föreläsning: Dirty Diaries och kvinnlig porrfilm »En kvinnlig blick – en annan syn« – pt2

2009/09/09

Som jag tidigare skrivit i det här inlägget från igår, så besökte jag en öppen föreläsning på Malmö Högskola som gick under namnet Dirty Diaries och kvinnlig porrfilm »En kvinnlig blick – en annan syn«.

Jag vill passa på att slå ett slag för de här öppna föreläsningarna. Det är en rätt soft vardagskvällsunderhållning även om det rör sig om ämnen man annars kanske inte direkt är intresserad av. Ibland kan ointresset för ämnet vara avkopplande nog. Det blir ungefär den loja känslan som jag känner när jag är med mina MFF-supporter-polare på Malmö Stadion; när jag ser på Arsenals matcher är jag för koncentrerad för att kunna slappna av.

Vad kan man räkna med för sällskap när man går på den här sortens evenemang? Jo. En högst ovetenskaplig studie av måndagens föreläsning gav mig kategoriuppdelning på publiken:

Akademiker: I sin naturliga miljö.
Sura tjejer: Rejält med attityd, alltid i grupp som dyker upp precis innan lokalen stänger.
Sura tjejer med electroclash-frisyrer: Som ovan fast med assymetriska frisyrer från 2004 (just det, inte 2001, 2002 eller 2003).
Fnissinga par: Förmodligen rädda för att sätta sig in i ämnet på hemmaplan.
Old-timers: Seniora bildningsnördar. Bless them.
Släkt och vänner: De närmaste sörjande.
Journalister: Dyker upp, tar foto och springer innan den efterföljande frågestunden.

Annonser

Gradskillnader i helvetet

2009/07/10

Idag rapporteras (bland annat här) att Kina och Indien ansluter sig till G8-ländernas tvågradersmål.

Jubel? Nej!

Ordförande Reinfeldt säger:

När man accepterar tvågradersmålet så accepterar man synsättet att det finns en vetenskapligt baserad risk för världen kopplad till global uppvärmning, och att den bör begränsas till just två grader.” (från SR.se, se länken i början av inlägget)

Följaktligen har världen beslutat att fortsätta att värma upp världen. Men vad gör vi när vi når upp till de där två graderna plus? Jag vill koppla det här till Michael Sandels resonemang om vad som sker när man kopplar värden som inte kan översättas till siffror istället för att ge sig på den större, moraliska diskussionen. Återigen MMG (se det här inlägget).

Och förresten: låt oss bara en gång för alla konstatera att ”klimatförändringar” är det samma som global uppvärmning/växthuseffekt. Kalla en spade för en spade.

Den här ”nyheten” når varken ”the top spot” för The Guardian, New York Times, Washington Post, Le Monde eller Frankfurt Allgemeine Zeitung vilket jag härleder till att den svenska borgfreden är igång i kombination med Nya Moderaternas nya, gröna inriktning (spin!).


Reith lecture – Michael Sandels föreläsning om ”New Politics of the Common Good”

2009/07/08

Det här är min sammanställning av Michael Sandels fjärde Reith-föreläsning i samarbete med BBC. Jag har lyssnat på den MP3-fil som BBC world service har stått till tjänst med och gjort egna anteckningar. För att läsa mitt tidigare inlägg om bio-engineering samt information om Michael Sandel rekommenderar jag att du/ni väljer kategorin ”Reith Lectures” i högerspalten.

Det ska påpekas att det här är mitt första utkast, inlägget kan komma att uppdateras under de närmaste dagarna.

Sandel inleder med att peka ut sitt mål med föreläsningen som är följande. Sandel menar att det är dags att öppna upp för en ny typ av politisk debatt där det är hög tid att ”reframe the terms of political arguments”(1). Det är dags att…
1) inse marknadens moraliska begränsningar och…
2) röra sig mot en mer robust allmän/offentlig diskurs (”more robust public discourse”) som vågar beröra moraliska och spirituella frågor.

Vi börjar med att ta en koll på den fria marknaden. I decennier har marknaden betraktats som det primära instrumentet för att uppnå det allmänna/offentliga goda (”The Public Good”). Det har funnits en tro på att den fria marknaden och konsumtion är det enda sättet att få ett fungerande samhälle. Detta har satts på skam av den nuvarande ekonomiska krisen. Marknadstriumfialismen, som Sandel benämner övertron på marknaden, har påverkat politikernas självbild på ett negativt sätt. Det har kommit in en övertro på MMG, Market Mimicing Governance (blog. anm. ”MarknadsImiterande Styre”). Detta har skapat en illusion av att regerings-styre endast går ut på att korrigera marknadens brister.

Ett exempel på detta är miljölagstiftningen. Om man skulle betrakta luft och vatten som två gratisvaror skulle det vara fritt fram för företag att använda så mycket som möjligt och därmed förorena våra gemensamma tillgångar. Detta är inte eftersträvansvärt och därför förlitar sig regeringar på MMG. De går nämligen in och sätter en prislapp på luften och vattnet, genom t ex koldioxidbeskattning. Problemet,
vilket vi kommer att återkomma till gång på gång, är att en del saker inte går att värdesätta.

I Tjeckien är cigarettrökning mycket utbrett. Den tjeckiska regeringen beslöt sig för att se vad den kan göra för att motverka att dess medborgare dog lungcancer-döden. Det diskuterades om man t ex skulle göra skulle göra en skattehöjning för att avskräcka från rökning. Det som hände då var att regeringen uppvaktades av Philip Morris som hade gjort en kostnadskalkyl för rökningens inverkan på den tjeckiska ekonomin. Det visade sig att den tjeckiska staten tjänar $147 miljoner/år på den utbredda rökningen, och detta mycket beroende på lungcancer. Visst kostar lungcancerpatienterna pengar men staten går ändå på plus. Eftersom så många tjecker dör i förtid så sparas det stora summor på pensioner, äldreboenden och vårdresurser.

På samma sätt gjorde US Environmental Protection Agency en utredning om effekterna av flygets föroreningar. Under utredningen kom man fram till att kostnaden för ett räddat amerikanskt liv ligger på $3.7 miljoner så tillvida man inte är över 70 år gammal, då konstnaden istället krymper till $2.3 miljoner. Detta provocerade aktivistgrupper för de äldre som ogillade ”the senior citizen discount” på äldre människors liv. Det här är ett typexempel på när en moralisk, demokratisk fråga blir en teknokratisk. Det som borde vara en fråga om moral förvandlas till en ekonomisk sifferövning.

Ytterligare ett exempel: en Harvard-studie utredde kostnaderna mot vinsterna av att tala i mobiltelefon medan man kör bil. Studien kom fram till att kostnaden för detta var $43 miljarder om året. Samtidigt kom man även fram till att vinsten var exakt lika stor. Det hamnade på +/- o alltså. Studien utgick från ett exempel på 2600 dödsfall per år som kan härledas till mobiltelefontalande bilförare. Samtidigt så medgav man att det i själva verket sker mellan 800-8000 sådana dödsfall per år. Med tanke på att spridningen är så stor kan kostnaden likaväl hamna på $9 såväl som $193 miljarder. Ändå valde man att gå på siffran $43 miljarder.

Det sista exemplet är en studie av Richard Posner (för mer information om honom, läs här) som utvärderade om en partikelaccelerator skulle byggas i Brook Haven, Long Island. Posner kom fram till att vinsten för att bygga skulle hamna på $250 miljarder. När det kom till kostnadsberäkningen utgick man från värsta falls-scenariot. Här gjordes en analys som kom fram till att om den olycka, som Posner beräknade till en risk på en på tio miljoner, skulle inträffa att skulle utfallet bli att partikelacceleratorn skulle utplåna hela mänskligheten. Här hamnade kostnaden på $600 000 000 000 000. Följaktligen argumenterade Posner mot byggnaden.

MMG leder till att saker som inte kan värderas i monetära värden ändå reduceras till ekonomi. I det sistnämnda exemplet påstår jag att prislappen inte är det avgörande argumentet. Man väljer bort en diskussion om moral och etik till förmån för en ekonomisk kalkyl(2). Effekten blir att våra folkvalda politiker lägger över sitt moraliska ansvar till statistiker och ekonomer. Demokratin ger upp till förmån för teknokratin.

Sandel menar att det är 1990-talet centre-left, med Clinton och Blair på varsin sida Atlanten, som har tagit MMG till sin spets. Deras politiska rörelser har gett upp sina visioner och reducerat politik till att endast korrigera marknadsproblem som när privata företag påverkar tredje part (som till exempel när det kommer till föroreningar eller när folk kan ta fördel av företagstjänster utan att de betalar).

Demokrati handlar om mer än att skapa incitament för marknaden. Det handlar om att se till sina väljare som medborgare och inte som konsumenter. Det är just det senare som MMG reducerar oss till.

Den demokratiska staten har uppgifter som att upprätthålla omfördelande rättvisa (Distributive justice), solidaritet (Solidarity) och samhällelig gemenskap (Community) och kan inte enbart koncentrera sig på att maximera BNP.

Varför har vi hamnat i MMG-fällan? Sandel säger:

”MMG is appealing through it seems to offer a way to make poltical choices without making moral choices. Rather than engage in moral debate we set environmental policy by market preference.”

Experter från olika håll tömmer politiken på moraliska värden och reducerar dem till ekonomi. De sätter prislappar på koncept som mänskligt liv. Detta bygger på att ekonomi framställs som en värdeneutral vetenskap. Sandel spårar detta till 1950- och 1960-talens reaktion på kommunism och fascism och visar på följande citat från JF Kennedy från 1962:

Most of the problems we now face are technical problems, administrative problems. They are very sophisticated problems that do not lend themselves in the great sort of passionate movements which stand to this great nation in the past.

Nu återstår, anser Sandel, att se vad Barrack Obama, som har har haft en
revitalisernade kraft på demokratin med sin gräsrotskampanj, har för ambitioner för med sitt mandat från amerikanska folket. Sandel menar att Obama har ett gyllene tillfälle att göra sig av med MMG-oket eftersom den ideologi som lyft fram det, nyliberalism och laissez-faire för marknaden, har fått sig en törn i och med den världsekonomiska krisen. Obama har gett hopp till en ”powerful expression of hunger” efter en offentlighet som vågar ta tag i moraliska och spirituella frågor. Sandel ser skapandet av brittiska NHS, National Health Service som ett exempel på hur man som ett folk har kunnat kraftsamla en sådan solidaritet och sedan omvandlat det till ett gemensamt projekt som är hela samhället till gagn. Kommer Obama kunna göra åstadkomma det samma i USA?

När det kommer till miljön så menar Sandel att det inte är så mycket av en fråga när det kommer till att lagstifta fram ekonomiska incitament för industri och privatpersoner som det faktiskt kommer till att föra en samhällelig diskussion om det moraliska i vårt sätt att använda resurserna. Det handlar inte så mycket om vad vi kan genomföra med hjälp av lagstiftning som det handlar om att genomföra ändringar i attityder.

Slutligen så pekar Sandel på en fråga som han just nu är mycket aktuell, nämligen de ökande klyftorna mellan rik och fattig. Sandel konstaterar att dessa nu är tillbaka på samma nivå som de var på 1930-talet. I nuläget behandlas detta just nu genom att med hjälp av MMG kunna distribuera tillgång till privat konsumtion. Den verkliga utmaningen här är istället att återuppväcka det samhälleliga projektet och sträva efter allmänhetens väl (The Common Good).

I dagens samhälle så lever rik och fattig allt mer separerade liv. De som har resurserna och ambitionen att splittra upp samhället är de i de övre skikten. De rika …
1) sätter sina barn i privata skolor,
2) går till privata kliniker när de drabbas av sjukdom,
3) anlitar vaktbolag istället för att förlita sig på polisen,
4) …och varje ny bil på deras villors uppfarter innebär en mindre chans att de kommer att använda kollektiva färdmedel.

Detta resulterar i att det allmänna förlorar inkomster vilket försämrar servicen för de som blir kvar där och ökar oviljan från de rika att vara med och finansiera detta.

En annan effekt blir att samhället som en mötesplats mellan folk av olika bakgrunder (”walks of life” upphör att fungera. Interaktionen mellan låg och hög upphör. Därför är ett av målen som den gode demokraten bör sträva efter att höja standarden på det gemensamt ägda så att folk ur alla samhällsskikt attraheras att använda dem.

Sandel avslutar sitt föredrag med att fastslå att demokratiska dygder som samhällelig gemenskap (Community), solidaritet (Solidarity), tilltro (Trust) och samhällelig vänskap (Civic Friendship) inte är knappa resurser som vi måste vara sparsamma med
utan att de snarare är muskler som utvecklas med träning.

(1) Mycket svåröversatt, om ni frågar mig. Alla förslag är välkomna.
(2) En personlig reflektion: brittiska NICE-systemet, läs om det här.


The Fourth Reith – en förvarning

2009/07/07

Saknar du lektionerna i filosofi, politik, etik och moral samt samhällsvetenskap? Inte?(1)

Alldeles säker på att du inte har någon slags nostalgi över den där samhällskunskapsläraren som uppskattade att man ifråga satte vad han/hon tyckte? Som manade till kritiskt tänkande?

För er som orkar bry er kommer jag att dela med mig med mina anteckningar från Michael Sandels(2) fjärde Reith-föreläsning. Temat är ”New politics for the common good” och man kan inte anklaga Sandel för falsk varumarknadsmärkning. Bland annat utlovas vrede riktad 90-talets ikoner i de anglosaxiska center-vänsterlägret, det vill säga Blair och Clinton. Är ni inte bekanta med förkortningen MMG innan lär ni vara det efter den här drapan.

Väl mött!

(1) Fock off ‘en!
(2) Inspirationskällan till Mr Montegomery Burns? Kolla in länken ifrån förra föreläsningen här.


Reith lecture – Michael Sandels föreläsning om Bio-engineering

2009/07/03

Michael Sandel (1953-) är politisk filosof och professor på Harvard University. Läs mer om honom här eller här (den senare länken är rätt rolig).

Under rubriken ”A New Citizenship” gjorde Sandel en rad föreläsningar för BBC radio 2009. En av dessa föreläsningar handlade om bio-engineering (jag tillåter mig att blanda engelska och svenska termer i den här texten). För den som vill veta mer om grunderna i bio-engineering så hänvisar jag till Wikipedia, se länk här, med alla om-och-men som det innebär. Läs med försiktighet och kritiskt grundinställning.

Sandel inleder sin föreläsning med följande case(1) som jag har satt upp i stolpform. Det är inte Sandels disposition.

1. Ett par där båda är döva önskar få ett barn.
2. Paret består av två lesbiska kvinnor/lesbianer (2)
3. Paret betraktar dövhet (deafness) som en kulturell identitet, inte som ett handikapp. De vill att deras barn ska tillhöra deras kulturella identitet.
4. En av de två kvinnorna låter sig insemineras med sperma från en man som är döv och vars förfäder har varit döva i fem generationer tillbaka.
5. Paret får en döv son.

Paret hängs ut offentligt och blir anklagade för att ha utfört en omoralisk handling eftersom de har avsiktligt skaffat sig ett barn med ett handikapp. Paret står fast vid att de betraktar dövheten som kulturell identitet istället för handikapp (bloggarens anmärkning: argumentationen här påminner om att människor inte är funktionshindrade utan att det är vår omgivning som inte är anpassad för människan). Om man anser att paret har begått en omoralisk handling, vad är det som är det omoraliska:
1. Att de har fött en döv son?
2. Att de har ”designat” fram dövheten?

Om man riktar in sig mot punkt 2, vad gör detta mer omoraliskt än, låt säga, om man byter ut egenskapen ”döv” mot t ex muskelmassa, minne och kön. Sandel ger här tre exempel där vi har möjlighet att enhance (intensifiera/förhöja) och påverka egenskaper hos människor.

Först tar Sandel upp exemplet med muskler. Forskare har kunnat designa en mus vars muskler inte förtvinar med ålder, vilket annars drabbar alla levande varelser. Att vi skulle kunna använda (blog anm. redan använder?) detta för att hjälpa äldre människor eller människor med muskelsjukdomar är något som de flesta sympatiserar med. Frågan är hur vi ser på samma sak om man skulle utnyttja detta för att skapa en människa som designad för att vara t ex toppidrottsman. Sandel tar upp två motargument:

1. Safety/Säkerhet: Sen decennier tillbaka är vi medvetna om att steroider kan få idrottsmän att prestera bättre resultat. Samtidigt vet vi att steroidbruk innebär en hälsofara för brukaren. Kan vi bortse från säkerhets-argumentet om vi tar fram en steroid som inte äventyrar brukarens hälsa?

2. Fairness/Rättvisa: Om vi ser till idrottsaspekten; är det rätt att en idrottare med genetisk förhöjd prestationsförmåga tävlar mot en idrottare som ”enbart” har lagt ned år av träning för att nå toppnivå? Sandel tar upp två ståndpunkter mot detta; dels att det är orättvist och dels att den genetiskt designade atleten är bisarr i, odesignade människors, ögon. Men om alla som någon kommer (eller inte kommer) att utöva idrott på toppnivå får tillgång till den här gentekniken, har vi då kommit förbi problematiken om rättvisa? (Blog anm. Samtidigt skulle ståndpunkten om att superatleten är en bisarr skapelse falla om superatleten var normen).

Det andra exemplet som Sandel tar upp är möjligheten bio-engineering ger oss att på samma sätt intensifiera/förhöja minneskapaciteten, något som även det med stor framgång har tillämpats på möss. Återigen är det få som motsäger sig detta när det kommer till att hjälpa demens– och Alzheimerpatienter men varför inte nyttja detta på friska människor också?

När det kommer till kön har vi en lång historia av hur människan på flera olika, mer eller mindre vetenskapliga, ofta skrockfulla, metorder ansett sig kunna välja kön på sin avkomma. Nu förtiden kan vi, med hjälp av medicinsk utrustning som samtidigt avslöjar om ett foster bär på en sjukdom eller ett handikapp, förutse om ett barn är man eller kvinna. Sandel pekar här på att i Kina går det 120 pojkar per 100 flickor och att förhållandena i delar av norra Indien är 140 pojkar per 100 flickor. Det är uppenbart att tekniken används för att gynna födseln av pojkar. Begår vi ett moraliskt fel om vi använder samma teknik för att återskapa balans?

Så, vad är moraliskt fel i att designa människor? Sandel pekar på en rad punkter som man kan angripa ämnet på. En angreppspunkt är att det är ett sätt att komma förbi ”hårt arbete”.(3) Vi har större respekt för en skicklig fotbollsspelare som har nått sin stjärnstatus genom hårt arbete i jämförelse med en fotbollsspelare vars bollkänsla och styrka har designats fram.

En annan poäng som Sandel tar upp är att vi rör oss bort från konceptet ”gift” (talang/gåva/begåvning), en slumpmässig (blog. anm. mycket viktigt ord!) egenskap som historiskt inte har kunnat avlas fram. Även om två föräldrar som har utmärkt sig som högpresterande idrottsmän får ett barn tillsammans spelar slumpen in och deras gemensamma avkomma kommer automatiskt inte vara högpresterande idrottsman. Samma sak gäller även omvänt, att två soffpotatisar kan välsignas med en avkomma som faktiskt blir en toppatlet.

Föräldrar har inte kunnat hållas fullt ut ansvariga för sin avkomma.

Sandel åberopar en teolog (blog. anm. Jag har tyvärr inte funnit teologen ifråga) och dennes tankar om ”openness to the unbidden”. Som förälder är man tvungen att vara öppen för att man kan få ett barn som inte exakt överensstämmer med ens förväntningar eller förhoppningar. Idag är många (blog. anm. Här jag inte helt säker på Sandels formulering) överens om att föräldrar ska ha ett ord med i saken om man väljer att föda eller inte föda ett gravt handikappat barn. Hur ställer vi oss till att hålla föräldrarna ansvariga för förhöjningar/intensifieringar av barns egenskaper?

Vi närmar oss det känsliga ämnet eugenics/rashygien. Detta anses idag av de flesta som ett moraliskt övertramp. Men! Det moraliska övertrampet i den här frågan kommer ofta i samband med att det sker i samband med tvång från en stat/en myndighet. Just nu menar Sandel att vi inte dömer lika hårt när det kommer till privatiserad/frimarknadsenlig rashygien. Sandel pekar på exemplet Singapore där det under 1980-talet fördes ett program som syftade till att utbildad medelklass skulle gynnas att föda barn eftersom dessa ”föll efter i barnafödande” i jämförelse med sin lågutbildade landsmän och kvinnor. En rad incitament och kurser gavs till akademiker medan o- eller lågutbildade kvinnor erbjöds $4000 i utbyte mot att de steriliserade sig. Rätt eller fel?

Ett argument mot tillämpad bio-engineering är det religiösa; att människan intar skapar-rollen (blog. anm. Strunt). Sandel pekar istället på tre sekulära koncept som riskerar att gå förlorade om bio-engineering tillåts att tillämpas fullt ut:

1. Humility/Ödmjukhet. Detta knyter an till ”openness for the unbidden”-tanken. Människan lever med den ödmjuka inställningen att de positiva egenskaper (gifts) som man kan ha fötts med har kommit av en slump.

2. Responsibilty/Ansvar. Bio-engineering ger upplopp till en otrolig expansion av val. Fullt ut tillämpad bio-engineering sätter föräldrarna som fullt ansvariga för sin avkommas egenskaper. Deras val påverkar avkommans liv. Där idag ett barn kan komma till sina föräldrar och klaga på att han/hon inte har fått rätt märke på fotbollsskorna kommer morgondagens barn klaga på att han/hon inte har fått rätt genuppsättning.

3. Solidarity/Solidaritet. Desto större ansvar som vi har desto mindre sympati kommer vi att ha för de som har gjort ”fel val”. Slumpen, ”openness to the unbidden”, gör oss ödmjuka medan en tillvaro som i allt högre grad hänger på förutbestämda resultat av tidigare val får oss att se ned på de som inte lyckas oavsett vilket fält de underpresterar inom.

Sandel menar att bio-engineering ger oss en enorm övning i frihet (exercise in freedom). Ska vi, mänskligheten, koncentrera oss på att förändra oss själva eller världen? Sandels slutord är följande:

So I say, rather than bio-engineer our children and ourselves to fit the world, let’s instead create social and political arrangements more hospitable to the gifts and the limitations of the imperfect human beings that we are.

(1) Shitty word! Jag ska erkänna att jag inte vet om detta är ett exempel eller ett scenario.
(2) Jag kommer ev att utveckla skiljetecknet någon gång i framtiden.
(3) Här kan hända att jag får lyssna en gång till.

Intresserad? Kolla även in det här.