Catti Brandelius Overdrive – flera sorters olika feminismer

Dr Kosmos analytiska och observanta skärpa. Till-och-från-briljanta Miss Universum. Professora som gick mig helt över huvudet.

Up yours, Catti.

Snubblar över det här klippet och plötsligt är det som en (tredje-)våg sköljer över mig. Bra, dåligt, whatever, men något helt annat är det.

Mer Tupp och Tjur åt folket!

Och det här är ju till och med ännu bättre!

Tupp och tjur.

Catchy som fanken! Mycket svårt att värja sig mot.

Skyll på Koko.

Herregud, va’ bra hon är, den där Stings dotter!

Outrage! Statsministermord i visa! Som ingen kände till innan rapporteringen

Från Sveriges radios hemsida:

Nidvisa om Reinfeldt upprör
Tisdag 20 april 2010 04:00

Att Göteborgsbandet PS sjöng låten ”Jag sköt Fredrik Reinfeldt igår” på en musikgala i söndags har gett upphov till diskussioner om var gränsen går för vad man får – eller inte får – sjunga. Debatt mellan Socialdemokraternas förre pressekreterare Manuel Ferrer och Mattias Svensson, redaktör på det liberala samhällsmagasinet Neo, kl 8:15.

Med tanke på den blodiga historia (reds markering) Sverige har, inleder Manuel Ferrer. Man ska kunna skämta om allt, säger göteborgaren. Vi har till exempel Loop Troop som sjöng om Palmemordet efter (reds markering) att det hände, säger Mattias Svensson.

Jag vet att inom kulturrörelsen kan man uttrycka sig väldigt grovt, maler Manuel Ferrer på och fortsätter med att säga att sättet på vilket man uttrycker sig på skiljer människorna från aporna och lyckas i exakt det tillfället att jämföra människor med djur. Vi vet ju hur debatten gick efter ROKS-affären: ”I Hitlers Tyskland jämförde man människor med djur och se vad som hände där!!!”

Grattis Mattias Svensson. Den fighten vann Alliansen, som uppenbarligen har bytt taktik från förra gången Sverige skakades av ett politiskt attentat, nämligen när Ballar av stål-reportern sprutade vatten på statsministern. En del av Sveriges blodiga historia. Alla vi som inte hejar på Alliansen får i Manuel Ferrers indignerade nylle ytterligare ett skäl att gråta på insidan när vi går och lägger vår röst i det kommande valet. Bara för att man inte vill ge Reinfeldt fyra år till att sälja ut våra gemensamma tillgångar behöver det inte betyda att det är fritt fram för det enda alternativet att signa upp Fritzl, Mugabe samt gräva upp Stalins lik.

Jag misstänker redan nu att 30 % av den kommande valrörelsen kommer att se ut exakt så här. Allt snack om att valet flyttar ut på nätet handlar inte om att aktivera gräsrötter utan snarare att dammsuga Youtube på smädelser att dra fram i offentligheten och indigneras över i en studio. Gräsrötterna ska fortfarande inte få bidra själva men uppmuntras däremot att rapportera inlägg som kan uppfattas som övertramp. Partierna kommer inte att knacka dörr, vilket i och för sig är ett plus, utan snarare engagera en stor mängd medhjälpare att söka Facebook-uppdateringar som på ett eller annat sätt kan väcka anstöt. ”Yes we can”-kampanj? Snarare ””Rösta på din pedofil”-”skandalen”” på nytt.

Tucker sätter faktiskt INTE tonen

Nu hoppas jag att redaktionen på P1-morgon, som på det här sättet har ökat antalet youtube-sökningar på ”Jag sköt Fredrik Reinfeldt igår” med 500 000 %, sätter ned foten och kommer med ett konkret svar på vad man får – och inte får – sjunga.

Här finns lite av låten och den följande diskussionen.

Hur reagerar du på ”Outrage! Statsministermord i visa! Som ingen kände till innan rapporteringen!” på Goindy?

* Jag blir grön – 3
* Jag blir arg – 3
* Jag blir nyfiken –8324389498234982
* Jag bryr mig inte – 98323218638331

Cheryl Cheryl – You’re a Tweedy Girl

Toon Cole for School

Tidigare läsare vet att jag när en beundran för den här sortens schlock. När Ashley ”Judas” Coles ex, hon från Girls Aloud (Nej, inte hon den snygga utan hon den där… Äsch, det är nog lättare om du kollar upp det själv), släpper sin singel ”Fight for this love” kan jag inte låta bli att jubla, knäcka en diamond white cider och slå volter.

Förutom en bra låt med precis lagom mycket drama, och lite för lite text i andra versen, får vi dessutom video med Cheryl Cole i flera olika outfits. Jag listar 6 stycken av dem…

1. Cheryl from The Block. The Council Estate face lift kallas den här frisyren, på ett nedsättande vis, när allt hår samlas i en rätt hård knut på huvudet eller i nacken. Om Cheryl siktar på att göra en Victoria Beckham och bli ”fashion” är det här ett stilmässigt felgrepp. Vill Cheryl däremot ge ett shout out till sina rötter i Newcastle så är hon helt rätt. Jag hade lämnat över min mobil och plånbok på stört om jag träffat henne i hissen på väg hem en mörk natt i Cowgate council estate.

2. Lady Ga…ls aloood. Tik-tok-ra-ra-oh-la-la. Den här looken har vi dragits med ett tag nu. Glasögon- och luv-kombon signalerar electrobeats.

3. That’s why mums go to Iceland-cool. Hallå där lågpriskedjan som letar nytt ansikte efter att Kerry Katona har ett trassligt liv!

4. I’d nail ‘er anytime! ”So ms Cole, you’re really in to fashion and all that, aren’t you?” ”Sheeer luv, in to fashionalldat, I am. Spaaaykes this un’s got!”

5. Cole-onel Caddafay, I suppose? Här blir det hi-fashion av det. En homage till nyss hädangångne Malcolm McLarens maoist-stylning av New York Dolls? McLaren hade kunnat få ta den med sig.

6. The rooound oop. Back in the hood. Här hade jag kunnat dra till med något i stil med ”den fattiga kvinnans David Beckhams ex-fru försöker efterlikna David Beckhams fru” men det hade varit på tok för elakt. Cheryl klär ut sig till Tigger och det är bra, bara bra.

Hur reagerar du på ”Cheryl Cheryl – You’re a Tweedy Girl” på Goindy?

* Jag blir glad – 56564089650560389
* Jag blir arg – 5324333
* Jag blir nyfiken – 141
* Jag bryr mig inte – 9999999999999999999999999999999

She-douche

Det är förmodligen uttalet som gör det. Ameeerrricka.

Ett tag trodde jag att sinnestillståndet ”douche” var något som endast herrar hade tillträde till, lite som en klassisk golfklubb eller en urinoar. Enter the she-douche.

Det ska tilläggas att jag är ett belägg kort för att ha en P1-spaning. Ett tag funderade jag på att blandade in Kim Wilde, men det hade varit befängt. Wilde saknar uttalet. Vi koncentrerar oss istället på mina två exempel:

Exempel 1.

Exempel 2.

OK, vad ger det här. Två kvinnliga frontfigurer med knasigt euro-(ojrååå-)uttal. En analys av världens återstående supermakt som inte ens skulle gå igenom på Aftonbladets kultursidor. Mycket shit-wisdom, den där sortens kunskap man inte kan nå genom att läsa, suck, böcker.

Jag ber att få återkomma när jag har exempel tre. Tills dess.

De ofattbart upphöjda gorillorna

Lyssnade på Gorillaz kommande album ”Plastic Beach” på The Guardians musiksite under gårdagen. För dryga två veckor sedan var det Peter Gabriels senaste som låg där till allmän åskådan. Mycket sympatiskt koncept.

Gorillaz då. Tja, det låter Gorillaz. Det är blippbloppigt och det låter som att Damon Blur sitter i ett akvarium när det är dags för balladerna. Som vanligt är det fullt av gästsamarbeten. Lite mer än vanligt rent av. Jag kommer inte att säga vilka som är med, det kommer lata tidningsrecensenter att använda för att döda spaltmeter. ”Jippee. Lou Reed är med på ett hörn. Eftersom han var så jävla bra på 70-talet ger jag skivan ytterligare en jordglob.” Osv.

Generationen som köpte fler skor osv osv.

ärligt talat, herr Shankly

Jag dansade helt fantastiskt den där kvällen.

Jag visste inte VAD jag dansade till.

MEN.

Jag dansade helt fantastiskt den där kvällen.

Samtidigt som min kropp brann upp så frös jag till is.

Jag dansade helt fantastiskt den där kvällen.

DJn spelade fantastiska låtar som jag aldrig hade hört förut.

Vad är det här?

frågade jag min kompis.

Det är ju Bowie!

svarade min kompis och just då och där var det självklart att jag skulle köpa precis så många Bowie-skivor som min lön som kaffekokare tillät.

Var tjugonde låt som spelades var en skam-låt.

Kanske var de ännu fler.

Kanske var även Bowies låtar skamlåtar.

Skamlåtar.

De där låtarna man visste var fel.

fast jag inte visste att Bowie var fel.

Var tjugonde låt mötte vi som om vi hade sett Jesus F. Kristus, Kennedy och mannen som uppfunnit skivat bröd återuppfödas.

och Bowie!

DJ:n var en Gud

enligt Faithless

och allt vi såg och trodde på var DJ:n och våra skulder löstes upp

enligt Brett.

Var tjugonde låt
fick vi
lära oss
var

eklektisk

EKLEKTISK
EKLEKTISK
EKLEKTISK
EKLEKTISK
EKLEKTISK
EKLEKTISK
EKLEKTISK
EKLEKTISK
EKLEKTISK
EKLEKTISK
EKLEKTISK
EKLEKTISK
EKLEKTISK
EKLEKTISK
EKLEKTISK
EKLEKTISK
EKLEKTISK
EKLEKTISK
EKLEKTISK
EKLEKTISK
eklektisk.

INATT.

Inatt var jag på ett dansställe.
Inatt spelade DJ:n en eklektisk blandning med låtar.

Den (blandningen) var inte
inte
inte
inte
inte eklektisk.

Publiken fick en ny låt var tjugonde låt.

Resten var dinosaurier som tvingats stiga ut ur fossilutgjutningarna.
Och dansa igen.
Piskade.
Av.
DJ:n.

JAG

och

MIN

generation

GENERATION

GENERATION

s dansande till eklektisk musik
ledde till det här.

Var det det vi ville?

Kan vi spola tillbaka bandet?

Det var INTE det här vi ville.

Det var åtminstone INTE det här J A G ville.

JAG är villig att offra Bowie för det att spola tillbaka bandet.

Spola tillbaka.

Snälla.

Låt mig få.

Vad jag vill.

Trollflöjten på Göteborgsoperan

Shit vad länge sedan jag var på opera.

I lördags fick jag chansen att se premiärföreställningen av Göteborgsoperans uppsättning av Mozarts Trollflöjten, och självklart så tog jag den. Kan det bli mer opera än just Trollflöjten? Givetvis blir jag knockad av upplevelsen. På sätt och vis ingår det i min världsuppfattning om just opera att bli knockad av attacken av orkester och sångare.

De, genom hela föreställningen, imponerande dansarna inleder som fåglar virvlande runt en överdådig picknick där Tamino, vår hjälte, går omkring som den ensamme svartklädde. Kommer han att ”gå Columbine” på de vitklädda picknickgästerna? Nej, istället låter han sig övertalas av tre gäster (senare återkommande i rollerna som tre hjälpande andeväsen) att testa opium, svamp och kokain och så börjar resan att hitta hans Pamina.

På vägen träffar vi Papageno, som får fåglarna att falla från himlen med sin flöjt, Tre damer (Mia Karlsson, Katarina Giota och Carolina Sandgren, som är bäst i föreställningen), Nattens drottning, Sarastro m fl. Det är en vild blandning av tempo och temprament, humor och allvar så länge Taminos rus håller i sig.

När jag lämnar har jag fyllt på mitt operaförråd till max och längtar redan efter nästa gång. Musiken, sången, dansen, kläder och scenlösningen har gett mersmak. Men budskapet? På sätt och vis känner jag mig lika tom som Tamino efter att han vaknat upp ur dimmorna. Göteborgoperans Trollflöjten öppnar för många tolkningar och frågeställningar men ger inga svar utom möjligtvis att kärleken och musiken övervinner allt.

Jag förmodar att det är budskap nog.

Så här tyckte man i DN och Expressen/GT.