Jag sitter i en amerikansk bar, East Side, NY. Jämte mig, i bardisken sedan åtminstone två-tre öl, sedan sitter en man som heter ”Peter”. Jag vet hans namn eftersom jag har sett det på lapparna med låtvalen som han lämnar över till bartendern.
Jag och Peter snackar lite mellan låtarna. Är du britt? frågar Peter och det tar jag som en komplimang, nästan som att ha vunnit första pris i ett lotteri. Jag sjunger ”There is a light that never goes out” och han inspireras att sjunga ”Vicar in a tutu”. Versionen som den här karaokebaren erbjuder är rätt svår och tyvärr blir det Peters sämsta sång den här eftermiddagen (mil efter hans crooning på L-O-V-E). Det gör inget. Vi har det helt perfekt trevligt.
Vi är 9 personer i en bar men det hade på sätt och vis lika gärna kunnat vara 9 vänner i ett vardagsrum.
Kara-fantastic-e.
Bonusmaterial:
Så vet du att du befinner dig i en amerikansk karaoke-bar:
– Journeys ”Don’t Stop Believin'” spelas minst en gång
– låtlistan innehåller enorma mängder Creed, Merle Haggard, Gretchen Wilson etc
– minst en karaokenörd
Publicerat av Christian Wulff 
Indy 