Sharm-offensiven: Expressen <3 Mubaraks Egypten

”Ja, vi har kanske inte gått ut riktigt så skarpt som en del hade velat mot det auktoritära styret under Mubarak men man måste komma ihåg att det är viktigt med turismen för att nära även de progressiva krafterna som nu, genom upproret, har avsatt den gamla regimen…bla bla bla bla bla…”

Var av denna drapa?

Jo. Till exempel det här.

Vilken charterort i Egypten passar dig? frågar Expressens Sara Griberg så sent som 3 november. Någon charterort som inte föder Mubarak styre verkar inte förekomma i listan.

Och förresten: http://superkanda.wordpress.com/

Expressens nya inriktning

Försöker gå in på Expressens ledarsida men det vill sig inte riktigt. Kolla in webbadressen och innehållet. Sammanbrott på redaktionen.

Expressen fuckar upp

Bored to Death – Matjournalistik

Till och från knorras det om hur svenska journalister förhåller sig till mode. Mode är det enda ämnet man får skriva dåligt om, påstår någon och kommer med förslag på någon utländsk skribent, inte sällan någon som har hållit på i flera år utanför svennebanans synfält. Andra mode-intresserade skribenter suckar och tar sig för pannan. Dels för att han/hon har rippat texter av den nämnde, osvenske skribenten i åratal och dels för att han/hon inte har vågat outa skribenten för sin egen läsekrets tidigare. Det är lite samma förhållande som råder bland magiker när någon plötsligt beslutar sig för att avslöja hemligheten bakom tricken. Det om detta.

Enter matskribenten.

Hajmacka? Skitmacka.

När musikkritikern, han/hon som var en hjälte under 90-talet, yrvaket inser att skivor och skivbolag är på väg att gå åt helvete upptäcker han/hon fine dining, slow-jävla-food och A.A Gill. Plötsligt är det mat som är rock’n’rollen och gamla artiklar om Bobby Gillespie öppnas i Word och Bobbys namn ersätts med hjälp av Bill Gates teknik med t ex Heston Blumenthals namn. Om det tidigare skrevs hyllningar till CBGB är det läge att börja hylla El Bulli. Ängsliga hipsters som låg sömnlösa eftersom de inte förstod sig på James Murphy ligger sömnlösa eftersom de inte vet vem Bill Buford är.

Svenska dagstidningar skickar snyltätare till Baskien för att förse sin läsarkrets med ingående beskrivningar om mat som de aldrig någonsin kommer att få tillfälle att komma i närheten av. Twunts som har arbete och inkomst som tillåter att man bokar upp sig tre år i förväg för att inta en tio-rätters måltid vars nota motsvarar en kvarts u-lands-BNP jublar och gör vågen över Twitter. Matskribenten och fotografen bockar och bugar för berömmet (som de får genom att dokumentera andras bedrifter) och återgår till att rekommendera sina kompisars postmoderna take på husmanskost.

Fuck you.

På hemmaplan ser matjournalistiken ut som följer: den rör sig genom tre olika faser.

1. Det kulturella. Mat är spännande och ska processas och lekas med. Ett nytt redskap öppnar upp oändliga möjligheter i DITT kök! Med hjälp av termovispen kan du slabba ihop soltorkade tomater, biff och samtidigt värma din sushi. Köket är en lekstuga och ingen ska säga åt dig vad som kan eller inte kan göras, säger någon som framstår auktoritär i sin anti-auktoritära frenesi.

2. Det naturliga. Nej! skriker vän av ordning. Allt som beskrevs i steg ett är helt åt helvete! Mat ska lagas som mat ska lagas. Som det var förr. Och det ska vara naturligt. Tomaterna ska odlas av den lokala bonden. Brödet ska bakas på mjöl som en träl med brutet ben har knackat mellan två trubbiga stenar. En tjock man vandrar omkring i Toscana och är livsnjutare (och ingen vågar säga ifrån).

3. Reality check. En krönikör får nog (eller får slut på angelägna ämnen) och beslutar sig för att leda back-lashen; ”En rejäl karl/dagens husmor fixar familjens middag på eldorado-sortimentet – dyra prylar och springa halva stan runt för att finna dyra, ekologiska råvaror har ingenting med verkligheten att göra.”

Och så går det runt, runt, runt.

Men så en dag upptäcker musikskribenten-gone-matskribent, däst och svullen efter att ha gratisätit, att han/hon sitter i en stol som designades av en dansk på 50-talet. Hmm. Det kanske går att skriva en artikel om just den här stolen?

Den här texten provocerades fram av den här texten, som tillhör kategori 2.

Spöken i Kalmar – Troll i Expressen

Svenska väljare har bara en sak i huvudet. Skattepengar. Gärna en DC10 som cirkulerar över Asien 24/7 för att hämta hem strandade turister men det får inte märkas i lönekuvertet.

I veckan som gick rapporterade bland annat Studio Ett om hur Kalmar kommun hade anlitat ett medium för att driva bort en ande ifrån sina lokaler. Det här har fått Expressens Sakine Medon att gå i taket.

Det som Medon inte inkluderar i sitt raseri är att notan för den här stolligheten slutade på 500 kronor.

Visst har Medon rätt i att det är tokigt att tro på spöken.

Samtidigt, om man kan få sjukskrivningar att upphöra och förbättra personalens arbetsvillkor för en femhundra-lapp, då tycker jag att det är en rätt lätt åtgärd.

Jämför t ex vad en del kommuner spenderar på att marknadsföra sig genom att låta reklambyråer hitta på slogans och göra om logotyper. Eller vilka summor som går till managementkonsulter. Eller, varför inte när vi ändå är igång, alla skattepengar som går till religionsundervisning?

Skrock som skrock.

Expressen siktar på Obama

Barack Obama, USAs Obama® – ej att förväxla med Sveriges Paul Potts®, har uppenbarligen dykt upp i en lektion i geometri.

För att visa hur avskyvärt det är att antyda mord på statsöverhuvud har Expressen tagit sig tid att göra en illustration av hur det hade kunnat se ut om någon eventuellt skulle ta exemplet ifråga så långt att han/hon skulle skrida till verket. Frågan är: vilket är värst av att ta upp exemplet i en lektion inför, låt säga 30 barn, eller att publicera en bild som når ut till 100 000 personer?

Liberala drömmar – UK election 2010

Saxat från Expressens opinionsblogg:

Valets stora segerherre i det brittiska valet blev som väntat David Cameron – i alla fall enligt den vallokalundersökningen som presenterades sent på torsdagskvällen. Däremot ser det inte ut som att Tories får egen majoritet.

/…/

För David Cameron och Tories är det nu upp till bevis. Ett stålbad väntar för att få kontroll på det skenande budgetunderskottet. Cameron måste dessutom visa britterna att hans mjukare form av konservatism inte bara var ett PR-trick för att vinna röster. Europa å sin sida förväntar sig att Tories lägger band på sin EU-skepticism och väljer samarbetets väg.

WTF?

Stor segerherre? JFC!

Låt oss omformulera det sista stycket (köra Expressens text genom bullshitfiltret):

Tories är vreda på Cameron eftersom hans kampanj var en massiv cock-up. För Cameron är det nu upp till bevis. Ett stålbad väntar för att få kontroll på det skenande budgetunderskottet (SANT!). Cameron måste dessutom visa britterna att hans mjukare form av konservatism bara var ett PR-trick och istället spänna musklerna för att vinna röster i ett stundade omval. ”Europa” kan förvänta sig att Tories kommer dundra på om EU-skepticism, hårdare tag mot immigranter samt gräva ned sig ytterligare i sitt samarbete med reaktionära, xenofoba högerextremister i EU.

Kulturavbrott – Karin Olsson sätter tonen

Shit, vad jag kan vara ettrig. Först högg jag på att Karin Olsson svarade mesigt på rätt intetsägande frågor i P1s Nya Vågen. Var inte det nog? Uppenbarligen inte.

I den här artikeln, angående avslöjandet som drog upp byxorna på Teatersverige och drog ned byxorna på Ekots ”granskning”, resonerar Karin Olsson på följande vis (det här är slutklämmen på hennes artikel):

Ekots undersökning oroade och väckte frågor.
Kartläggningen höll inte den kvalitet man kunde förvänta sig.
Det betyder inte att debatten bör avslutas.
(taget härifrån)

Det här känns lite Donal Boström all over. Boströms ingen-rök-utan-eld-artikel tvingade till och med fram kulturjournalistbasharen Jan Guillou att försvara Aftonbladet. Karin Olsson, fortfarande ganska ny på jobbet, öppnar för en hel del spännande journalistik.

Hur reagerar du på ”Kulturavbrott – Karin Olsson sätter tonen” på Goindy?

* Jag blir glad – 131
* Jag blir arg – 131
* Jag blir nyfiken – 1
* Jag bryr mig inte – 98348347312346442167

Pippi på…

Ytterligare en länk till Expressens kultursida (förra länken var igår):

Björn Wiman om Astrid Lindgren och Sverigedemokraterna. Det är fine och dandy men det finns en parantes som har smugit sig in i texten som retar mig, nämligen

Fredrik Reinfeldts välplacerade Pippiplåster [som] avgjorde partiledardebatten till hans fördel mot Prussiluskan Göran Persson 2006

I mina ögon har alltid paret Reinfeldt varit Tommy och Annika i jämförelse med Perssons Pippi. Det är Reinfeldt som blir ledsen när han blir störd och ledsen av vattensprutande mikrofoner när han vill koppla av med lite piratmatiné. Persson är stökig, trycker folk i magen och pratar om män som äter smör. Är inte det Pippi så är jag Kling eller åtminstone Klang.

Baby P-rapporteringen del 3

När jag trodde att det var case closed och förbi med min rapportering om rapporteringen i den här ”uppseendeväckande och fruktansvärda historia[n]” så dimper det ned ett mejl i inboxen.

Det är Catarina Håkansson, som gjorde Aftonbladets version, som har tagit sig tid till att svara på frågorna som jag sände iväg.

Jag skrev, blått, och Catarina Håkansson svarade, i svart, kursivt(1):

Jag undrar hur ni ställer er till att skriva om det här fallet i svenska medier; är det här något som faller in under kategorin ”allmän-intresse”? Om inte, vad skulle ni kategorisera det som?

Det är en verklig tragedi och en hemsk historia på alla sätt. Visst finns det ett allmänt intresse – min artikel är bara en av flera vi publicerat. Det jag valde att vinkla artikeln på var dock hur brittisk media, allmänhet och rättsväsende fungerar eftersom det skiljer sig från hur det är i Sverige. Och att ta reda på om det kunde bli en likadan utveckling här eftersom tragiska händelser och namnpubliceringar också sker här.

Båda era tidningar har valt att publicera bilderna och namnen på de inblandade. Hur ställer ni er till det?

Namn- och bildbeslut tar inte jag. Vill du kan jag kolla vem som chefade den dagen? Men det är inte ovanligt att vi gör det vid händelser i utlandet. De inblandade kan naturligtvis ta skada av sådan publicering – men främst av inhemska publiceringar.

Baby P hade syskon, som fortfarande är i livet. Hur tror ni att de kommer att påverkas av publiceringen? Jag är medveten om att det framförallt är ett dilemma i Storbritannien.

Jag tror inte de kommer påverkas av det vi gjort. Däremot av pressen i England.

Håkansson skriver också:

Jag ber om ursäkt att du inte fått svar av mig tidigare. Jag svarar på alla mejl, den här gången tog det ovanligt lång tid eftersom jag varit ledig i flera dagar och går på först om ett par timmar.
Hur som helst… Mina svar ligger i ditt första mejl.
Allt gott, Catarina

Skickat från min iPhone

Se där! En Carl C Hägmarkism! Sånt smicker kommer man långt på och givetvis låter jag bli att höra av mig och ta reda på vem som chefade.

Jag är dock inte helt övertygad om gräns-argumentet. Internet känner som bekant inga sådana gränser och dessutom så tycker jag att det är lite obehagligt att det ens moraliska förpliktelser bara ryms på ett geografiskt område(2).

Och så går jag i dvala och väntar på nästa journalistiska övertramp.

Du finner de tidigare inläggen om rapporteringen om Baby P-fallet här och här.

(1) Opraktiskt men konsekvent i den här ”serien”. Jag ska skärpa mig och låta mina frågor står i svart nästa gång.
(2) Hjälp. Den sista formulering är snudd på Ranelidsk.

Baby P-rapporteringen del 2

Jag har tidigare skrivit om rapporteringen i kvällspressen om fallet med Baby P.

Eftersom publiceringen av namn och bilder av de skyldiga inte har varit okontroversiellt i Storbritannien kallades Fran Unsworth, som är ansvarig för Nyhetsrapporteringen på BBC, till BBCs Media Show.

Här följer ett sammandrag av intervjun som Ed Stourton genomförde med Unsworth och Charlie Beckett, direktör för tankesmedjan POLIS. Intervjun ligger just nu på BBCs Media Show hemsida som mp3:a men kommer snart att plockas ned. Jag känner därför att ett sammandrag är nödvändigt. Sammandraget är inte ordagrant men jag hoppas att andemeningen framgår.

Ed Stourton (ES): Dagen efter, vad har vi vunnit på publiceringen av namn och bilder?
Fran Unsworth (FU): BBC är en journalistorganisation och det ligger i vårt intresse att så mycket information som möjligt ska nå allmänheten.
ES: Vad har egentligen tillförts?
FU: Eftersom de skyldiga har blivit namngivna kan vi nu peka på deras egna förflutna, t ex att modern utsattes för övergrepp av sin far. Det här visar att övergreppen går i cykler och reproducera generation för generation. Detta hade inte framkommit om vi hade hållit tillbaka informationen.
ES: Vad anser Charlie Beckett, på tankesmedjan POLIS?
Charlie Beckett (CB): Jag anser att informationen i ärendet som redan låg upplagd på nätet av privatpersoner tvingade BBC att ta det här steget. Det uppstod ett glapp mellan vad folk läste på Internet och vad media kunde förhålla sig till.
FU: Det var en domstol som gav klartecken till publiceringen, inte en nätmobb. Att informationen fanns tillgänglig på nätet försvårade i ärendet. Domaren fick uppmana juryn att inte söka information på Internet.

Det här är, som sagt, baserat på mina egna anteckningar från min lyssning på podcasten. Är det någon annan som kommer till andra slutsatser än jag är jag villig att ta emot ändringar.

Av det här har jag sett eller hört noll (0) av i svenska medier. Det hade varit helt ok om de samtidigt inte hade valt att gå ut med de värsta avarterna i rapporteringen.