Mainer vid Götlaborgspolisen, kapitel 30

2010/01/10

På väg hem från riksdagshuset slogs Mainer av ett känsla av oro. Det kändes som att han hade glömt något viktigt…

När Mainer äntrade familjens hall var det full fart. Frugan stormade ut ur köket, märkligt uppsnofsad. Det luktade gott av mat ända ut i hallen. Plöstligt kom Mainer ihåg vad det vad han hade glömt bort: han hade ju insisterat på att Camdéns skulle komma över på parmiddag. Igen. För att det hade varit så trevligt. Och tvunget måste göras om någongång. Idag var just denna förbannade någongång.

– JAHA ÄR DET DAGS ATT KOMMA HEM NU, skrek frugan för att överrösta dammsugaren. DU VET VÄL ATT CAMDÉNS KOMMER HIT IKVÄLL?
– JO, DET VET JAG.
– SE TILL ATT SNOFSA TILL DIG LITE! DET ÄR BRÅTTOM.

Frugan försvann ut i finrummet. Mainer stod kvar och tänkte på vad han var tvungen att komma ihåg från förra gången. Egentligen borde han kanske glömma bort allt som han hade lärt sig eftersom det uppenbarligen hade gått bra förra gången. Bara för att undvika att det blir en trilogi av det. Oavsett vilket var han tvungen att snofsa till sig för att hålla uppe husfriden.

– VA?!? ÄR DU FORTFARANDE KVAR I HALLEN DÄR JAG LÄMNADE DIG?!? skrek frugan i Mainers öra. Mainer tvekade ett ögonblick, svalde hårt och bestämde sig för att dra till med en vit lögn.
– NÄ, JAG KOM PRECIS TILLBAKA FRÅN GARAGET.
– GARAGET?!?
– JAG TÄNKTE ATT DET BEHÖVDES STÄDAS LITE EFTERSOM DET ÄR SÅ STÖKIGT. OM CAMDÉNS…
– SLUTA TÄNKA! skrek frugan och frontalkrockade dammsugarmunstycket mot Mainers tår. BÖRJA SNOFSA!

Mainer rusade uppför trappan. Frugan skrek något men det var ohörbart och förmodligen inte vidare konstruktivt. På väg mot badrummet kollade han in i ungarnas rum. Vilma stod framför spegeln och ”I Dreamed a Dream” från Les Misérables. Mainer blev ståendes en rätt bra stund i dörrkarmen. En tår rullade längs hans kind. Vem kunde tro att någon SÅ fu…

– MAINER! skrek frugan. HUR GÅR DET MED SNOFSET?!?

Mainer ryckte till. Han torkade tåren från ansiktet och rörde sig mot badrummet. Han kollade in i Villes rum. Mitt i rummet hade ungen dragit in en kolgrill och var nu i full gång att tutta fyr på eländet.
– Nä du Ville, sa Mainer och tog vänligt men bestämt zippotändaren från sonen. Du får inte grilla inomhus!
– Men det är så kallt!
– Inte grilla inomhus!
– Men!
– Inget snack! Inget grill!
– Gud vad du är tråkig… vad ska jag göra nu då! ungen slog ut med armarna i en dramatisk gest. Den där gesten måste vi göra något åt, noterade Mainer tyst i sitt huvud.
– Du får göra något. Rita något kanske?
– Vad ska jag rita för något då?
– Rita något roligt som du och jag har gjort!
– OK! jag ska rita den där gången då du inte tvingade mig att spela tennis!
– Gott! Tack och hej, sa Mainer.

– MAINER HUR GÅR DET MED SNOFSET?!? skrek frugan än en gång och fick än en gång Mainer att rycka till. Hans blixtsnabba reflexer räddade honom än en gång. En hastig manöver fångade upp en färgglad scarf som han kvickt och världsvant knöt runt halsen och sedan elegant stoppade ned innanför trenchcoatkragen. Med en enkel manöver disciplinerade han det bångstyriga håret till en tjusarlock i pannan. Smashing. I samma ögonblick ringde det på dörren.
– MAINER! ropade frugan. DU MÅSTE ÖPPNA!

Mainer rusade ned för trappan och möttes halvvägs ned av åsynen av paret Camdén, som redan befann sig i farstun. Fru Camdén satt ned på arslet och kämpade med att dra av sig skorna medan Herr Camdén försökte hindra Mainers rockhängare från att välta.
– Du får vara lite försiktig med rockhängaren, påpekade Mainer. Den är lite instabil.
– Du skulle slå in en extra spik i den, motpåpekade Camdén. En extra spik borde räcka. Jag tror att jag har en extra spik hemma. Jag kan ta med den nästa gång.

Nästa gång. Nästa gång. Nästa gång. Orden ekade i Mainers skalle. Fyfan. En gång i taget tack. Till saken hörde att den instabila rockhängaren hade varit på Mainers to-do-lista ett bra tag nu. Redan när de flyttade in hade fastighetsmäklaren påpekat att de hade kunnat höja värdet på huset om de bytte ut köksskåpsluckorna och fixade rockhängaren. Halvåret innan hade frugan påpekat att de måste ta tag i rockhängaren och Mainer hade instämt men vid det laget inte reflekterat över att det ”de” som måste ta tag i själva verket hade varit ett ”du”. Tills nu hade han tänkt att det skulle vara en kollektiv syssla som att dra tvätten men insåg nu att det här var något som förväntades utföras av honom allen.

Samtidigt som Mainer stod i egna tankar hade fru Camdén räckt sin rock till sin make.
– Jag tror att det är bäst om vi lägger Fru Camdéns rock på en stol, sa Mainer med viss tvekan i rösten. Det ser ut som att rockhängaren är på väg att ge med sig.
– Nej, nej, nej! sa herr Camdén. Den ska nog klara den här med!
– Låt mig ta den, erbjöd sig Mainer. Snälla…

Rockhängaren åkte ned i golvet. Herr Camdén kollade fåraktigt på Mainer med ett nervöst flin på sina läppar. Ur Fru Camdéns rock hade det runnit ut öl ur en halvdrucken Heineken som hon hade haft i sin ficka. Mainer skakade på huvudet, sköt paret Camdén framför sig in i finrummet, placerade dem på varsin plats och bad dem att bara sitta ned och inte förstöra något innan han återvände till hallen, plockade upp rockarna, sprang upp med dem och la dem på Vilmas säng, återvände till hallen, plockade upp den tomma ölflaskan… Och då kom frugan ut ur köket.

– Här står du och roar dig, snäste frugan. Mainer såg sig själv ur tredjepersonsperspektiv, snett uppifrån. Den ”festliga” frisyren, scarfen och ölen i näven.
– Rockhängaren… inledde Mainer.
-…Som du skulle fixa… fyllde frugan i.
-…Som vi skulle fixa…. fortsatte Mainer.
-…Som du skulle fixa… upprepade frugan. Gick sönder hör och häpna. Vilken tur att du inte fixat det innan för då hade du varit tvungen att fixa det igen efter den här kvällen, eller vad då?
– Nja, försökte Mainer men insåg att han inte hade någon chans och gav upp. Tillsammans gick de in i finrummet där Camdéns satt och ugglade. Vid åsynen av värdparet reste sig fru Camdén upp och räckte över två stycken paket till frugan.
– Lite presenter. Ja, inget märkvärdigt men vi tyckte ändå att…
– Tackar, sa frugan och öppnade paketen. Det visade sig vara en alkoläsk och en cd-skiva. Den tidigare en kaktus-läsk med alkoholhalt 4,7 och Bo Kaspers Orkesters ”I centrum”.
– Vår dotter rekommenderade den där kaktus-läsken. Och skivan hörde vi på en fest vi var på ett par veckor sedan. Fantastisk!

Medan frugan serverade förrätten, ackompanjerad varsitt kvartsfullt glas med kaktus-alkoläsk, la Mainer på Bo Kaspers Orkester-skivan i CD-spelaren. Det visade sig att samma CD redan låg i, sedan den förra parmiddagen, men för ordningens skull la Mainer tillbaka originalskivan i sitt fodral innan han tog den nya skivan ur sitt och satte igång musiken. Bo Kasper sjöng om att synas och ändå slippa se och om att stå i mitten och ändå stå bredvid. Räknandes från tio och ned rörde sig Mainer till bordet och slog sig ned.

– JAG har precis sett klart på filmerna om Arn, sa herr Camdén.
– OK, sa Mainer.
– Förra året var vi utomlands och då fanns det inget stängsel på ett ställe, sa fru Camdén.
– OK, sa frugan och tog en tugga på flatbrödet med röra med rom och pepparrot bara för att förstöra det med en sip kaktus-alkoläsk.
– Nu var det ju ingen fara, fortsatte fru Camdén. Det var ju bara jag och gubben MEN tänk om det hade varit en gammal person…
– Det hade kunnat sluta RIKTIGT illa, sa herr Camdén med pannan rynkad i djupa veck.
– Jag menar, fortsatte fru Camdén med en tugga rom/pepparrotsröra väl synlig i munnen, att om en gammal person hade trillat så hade hon kunnat falla en halvmeter…
– …Och kanske brutit lårbenshalsen eller ÄNNU värre, fyllde herr Camdén i med ett skadeglatt grin på läpparna. Kanske till och med fått en hjärnskakning!

Det blev tyst runt bordet. Frugan samlade in förrättstallrikarna och fördrinksglasen (allas utom herr Camdén som insisterade på att fortsätta dricka ur sitt).
– Jo, jag har precis sett klart på Arn-filmerna, sa herr Camdén och plockade upp tråden han lämnat tidigare.
– Den var inte alls särskilt svår att hänga med i, snäste fru Camdén med eftertryck. Hon stirrade på maken och deras iskalla blickar möttes.
– Själv har jag blivit invald i riksdagen, inledde Mainer.
– Inte nu älskling, sjöng frugan som kom in med varmrätten. Inte prata jobb nu. Nu ska vi ha trevligt, eller hur?
– Du har rätt, nickade Mainer instämmande.
– Det blir spansk soppa med fisk och musslor, sa frugan. Hoppas att det smakar. Det finns bröd till också.
– Finns det ost till brödet? frågade herr Camdén. Frugan kollade upp, lätt förrvirrad.
– Det ska nog kunna gå att ordna, sa frugan.
– Helst, herr Camdén harklade sig, …Västgöta Kloster.
– OK, sa frugan. Hur kommer det sig att du vill…
Mainer såg vart det barkade och försökte undvika samtalets riktning.
– Mer vin någon? sa Mainer i falsett.
– Vi har knappt hunnit dricka, sa frugan.
– Jag tar gärna lite mer, sa fru Camdén. Mainer fyllde hennes glas till ytspänningsnivå.
– Var var vi, sa frugan. Jo, just det spansk fisk soppa med musslor som sagt.
– Spanien? sa herr Camdén. Är de inte katoliker där sedan medeltiden?
– Jag arbetar med att lösa mordfall just nu! ropade Mainer för att undvika Arn-diskussionen.
– Lite som en agent skulle man kanske kunna säga, sa herr Camdén lite trevande.
– Nej, sa Mainer kort.
– Jo, lite som en agent, sa frugan.
Jan Guillou har skrivit om en agent, sa herr Camdén och sippade överlägset på sitt vin.
– Det har han faktiskt, nickade fru Camdén intensivt instämmande.

Frugan delade ut efterrättstallrikarna. Det var citron-marängglass.
– Det här hade inte vår pojk kunnat äta, sa fru Camdén.
– Nähä, sa frugan.
– Varför inte det, frågade Mainer.
– Han tycker nämligen inte om frukt, svarade fru Camdén.
– Men han hade kunnat äta det om det hade varit banan istället för cirton, sa herr Camdén.
– OK, sa Mainer.
– Jo… inledde fru Camdén.
– …För banan är nämligen inte en frukt utan en ört! fyllde herr Camdén i med ett brett leende. Camdéns bytte ett par glada blickar.
– OK, sa Mainer.
– Om pojken hade varit här hade han kanske varit tvungen att anmäla det här till… Herr Camdén kastade en blick mot fru Camdén.
– Den här är bra, sa fru Camdén och körde en armbåge i njuren på Mainer.
– REKLAMNÄMNDEN! skrek herr Camdén och skrattade högt och länge. Fru Camdén stämde in och frugan log.
– Ursäkta? sa Mainer. Vad då ”reklamnämnden”?
– ARN! skrek herr Camdén. Precis som Jan Guillous riddare.
– OK, du menar Allmänna Reklamationsnämnden? frågade frugan trevande.
– JUST DET! skrek herr Camdén och brast åter ut i skratt.

På vägen ut stannade herr Camdén till och pillade i hålet där rockhängaren tidigare hade suttit.
– Jag tror att jag har en sån här spik hemma, sa han fundersamt.
– OK, suckade Mainer. Det är bra. Men jag tror inte att du ska pilla med fingret i det där hålet. Det ser inte ut att hjälpa… Herr Camdén pillade vidare med en koncentrerad min. Mainers ögon spärrades upp ytterligare en liten bit för varje millisekund pillandet pågick.
– Det går nog att ordna rätt lätt, muttrade herr Camdén och gnuggade loss lite tapet vilket i sin tur öppnade upp ett allt mer gapande hål i väggen. Det dammade och lossnade småbitar av sten.
– Jag tror inte att vi löser det här och nu, sa Mainer sammanbitet.
– Hämtar du Camdéns rockar? frågade frugan.

Mainer gick med raska steg uppför trappan medan herr Camdén pillade vidare. Medan han plockade bort rockarna från sängen hörde han herr Camdéns röst från våningen under.
– Det är lätt fixat. Det kräver inga storverk. Det behövs ingen Arn direkt!

Mainer skakade på huvudet och satte sig ned på sängen för att tänka.

Annonser

Mainer vid Götlaborgspolisen, kapitel 59

2009/12/20

Mainer kollade in i salen. Det var dunkelt men där inne, i den stora salen, sittandes kring ett avlångt bord satt en samling människor. De var alla klädda i rosa kåpor och såg ut att äta något utländskt påhitt. De åt med kniv och gaffel…

Mainer smög ut med de, i rött sammet, draperade väggarna för att kunna höra vad de talade om. Precis när Mainer kom inom hörhåll klingade den kåpklädda gestalten vid bordets kortsida i sitt glas. Skaran tystande. Personen reste sig upp och började tala till samlingen. Mainer spetsade öronen.

Elit,

En härlig kväll, eller hur?
En del människor talar om pensionärernas situation. De talar om möjligheten för fler äldre att arbeta längre. Det har jag grava problem med. Det är också därför som vi i regeringsställning kommer göra det ingen annat ids göra. Vi tänker använda moroten och piskan på 65-plussare. Piskan kan ni gissa vad vi kommer använda den till men moroten… ojojoj. Ni VILL inte veta!

Fuck äldres erfarenheter. De är knappast nödvändiga för att klara en framtida arbetskraftsbrist. Och glöm inte de pensionärer som har de lägsta inkomsterna… Det är dom som jag känner mest för. Mest hat. De andra pensionärerna har jag ingen beef med alls. Men de som står före mig i kön när jag är ute och försöker uträtta ärenden under min lunch.

Vi lever i ett halvtaskigt land, där det finns ännu gott om utrymme för reformer som minskar människors frihet. Våra motståndare är otydliga i det mesta. Men ett är säkert: De vill mer frihet. De vill sänka skatter för folk i allmänhet. För sjuksköterskan och bilmekanikern. Och alla andra… Men det får omedelbara konsekvenser för personer och familjer. De ekonomiska marginalerna ökar.

Kanske blir det någon ny cykel för lilltjejen. Semesterresan kanske blir av. Utrymmet att styra och ställa över sina egna liv ökar om våra motståndare får makten.

Vänner,

Friheten visar sitt fasansfulla ansikte i många skepnader runt om vår jord. Det visar sig hos den mamma som ser sitt barn dö i brist på rent vatten. Detta eftersom mamman har investerat i en latte istället för att se om sitt barns behov. Det visar sig hos den pappa som fängslats för sin tro eller övertygelse. Förmodligen för att hans tro och övertygelse faller in under kategorin ”samhällsomstörtande”. Det visar sig hos flickan som drivs av fattigdom in i sexslavhandel. Det visar sig hos pojken som väljer att bli ett drogat dödligt vapen i milisens hand.

Vi ska se frihetens ansikte i alla dess skepnader, var det än må visa sig. Och inte vila förrän det slår ner sin blick i marken, för att aldrig lyfta den igen.

Vänner,

Diskussionens vågor har gått höga om den personliga integriteten. Jag har valt att vara mycket tydlig. De små stegens tyranni kommer att resultera i ett övervakningssamhälle. Vi kommer att ta sig an integritetsfrågorna. Med ödmjukhet och i övertygelsen om att hållfasta principer är nödvändiga. Den mest hållfasta principen är dock att VI kommer att ha kontroll över det kommande övervakningssamhället.

Inför kvällens möte har jag noterat förväntningar om att kulturen ska uppmärksammas mer än förut. En kulturutredning presenterades ju under mötet. Vi märker kanske ändå inte så mycket debatt om framtidens kultur. Jag ser i alla fall inte av någon rafflande debatt inom vårt gäng. Att kulturutredningen exempelvis inte vill nämna ordet kvalitet verkar väcka lika mycket känslor som en ljummen cappuccino.

Därför glädjer det mig när jag vänder örat mot vår rörelse att jag hör svårartade performance-vrål och idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget och annat hyllande av sådant som i USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit.

Jag har sagt att vi är overklighetens folk. Med det menar jag bara de som är aktiva i vårt gäng och inte alla svenskar som lever på ett sätt våra motståndare vill att de ska leva. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest.

De hittar vi med god anledning alltid något fel på. Vi talar om för dem att de ska skämmas för att de är inskränkta. Vi talar om för dem att deras tillvaro är falsk och förljugen. Och i förskolan lär vi barnen att lekarna måste vara könsrollsneutrala.

Vi tycker att det vanliga samhället är ett förtryckande samhälle och därför ska det vanliga klandras och motarbetas. Vi tycker att det är rätt att göra uppror mot sådant som är vanligt. Sådär lagom.

Men ibland blir det mer än lagom.

Vi talar ofta om förtryck. Med hjälp av regleringar och höga skatter. Och med all rätt. Men kanske ska vi också börja agera mot vanligt folks rätt att få vara ifred. De ska inte ens få komma undan våra mest uttalade dumheter!

Vid det här laget hade Mainer redan hört nog. Han osäkrade sin revolver. Klicket ljöd i pausen i talet och ekade mellan salens väggar.

– Det är någon här inne! skrek en av de kåpklädda.
– We got company! skrek en annan.
– Game over man! skrek en tredje. Game over!

Mainer lät blyspottaren tala.


Mainer vid Götlaborgspolisen, kapitel 53

2009/12/19

På väg hem tänkte Mainer över sina senaste bravader i Brasilililien. Han tänkte på resultaten som hans gode vän Rupert Donlang vid Götlaborgsuniversitetet hade lämnat över. Framförallt tänkte han på hur skönt det skulle vara när det här fallet var över. Det hade varit en lång resa och han anade slutet på den.

Mainer var tvungen att korrigera sig själv. Det skulle FRAMFÖRALLT vara skönt att få slut på det här fallet eftersom det var den dyraste undersökningen som någonsin genomförts inom Götlaborgspolisen. På vägen hade han i och för sig lärt sig visa ödmjukhet för naturfolk och dessutom varit väldigt snyggt animerad i 3D.

Äntligen hemma…


Mainer vid Götlaborgspolisen, kapitel 35

2009/12/18

Resan tillbaka till stationen var omtumlande. Den senaste tidens händelser hade varit så svåra att relatera. Att insätta sig i problemen var inte lätt. Mainer jonglerade med en handfull femtioöringar medan han svängde ut från parkeringsplatsen.


Mainer vid Götlaborgspolisen, kapitel 23

2009/12/13

Det fanns dagar då Mainer rörde sig på stadens gator som en vanlig man. Det här var en sån dag.

Med lätta steg rörde han sig över Götlaborgs gator. Efter att ha brustit ut i sång, och tillfälligt ha kompats av en grupp matroser, och dessutom utfört en liten dansrutin som inkluderade en imponerande akt med en lyktstolpe som hjälpmedel bestämde sig Mainer att köpa ett äpple. Den trevlige handlaren lät Mainer ta en frukt utan att behöva betala. Hyvens.

Plötsligt hördes ett tjutande ljud på väg i rasande takt mot Mainer.

Mainers blixtsnabba reflexer räddade honom. Han vände sig om och intog stridställning. Det visade sig vara Fru Camdén som kom emot honom i hastig takt.

– Godda´godda´, hälsade Mainer.
– Godda´godda´, hälsade Fru Camdén. Tackar för senast!
– Jadetvasåliteså, sa Mainer.
– Nej, detvasåfintsåfint, sa Fru Camdén.
– Äsch, dusnackar, sa Mainer.
– Nejnej, detvasåfintochtrevligt, sa Fru Camdén.
– Ja, sa Mainer och blev plötsligt tyst.
Fru Camdén var tyst hon med. De såg på varandra.
– Jo…, sa Fru Camdén.
– Jo, sa Mainer. Det dröjde ytterligare några sekunder. En kyrkklocka ringde på avstånd. Mainer öppnade munnen igen. Det måste vi göra…

Mainer ångrade sig i samma ögonblick som han yttrat orden. Var de verkligen tvungna att göra om det? Han och frugan hade ju gett fan i att plocka in bag-in-boxstället som fortfarande låg kvar och rostade ute i trädgården. Och problemen med toaletten. Och ungarna. Och tjälknölen. Ajajaj.

– Ja, det måste vi göra, sa Fru Camdén med viss tveksamhet. Hon kollade ned i en imaginär handväska letandes efter något som hon inte kunde hitta. Mainer kisade lite mot horisonten.
– Ja, det måste vi göra om, sa Mainer.
– Måste, sa Fru Camdén.

Mainer såg Fru Camdéns ryggtavla försvinna ned mot Nodstaden. Vilken knipa han hade försatt inte bara sig själv, utan även sin familj i.

Plötsligt hördes ett tjutande ljud på väg i rasande takt mot Mainer.


Mainer vid Götlaborgspolisen, kapitel 17

2009/12/12

På vägen ut lade Mainer märkte till ett personalrum. Nämenguvamysigt! Mainer gav sig in, upptäckte en flaska whiskey – tog sig en rejäl klunk – och slog sig ned i en välinsutten soffa. Trevligt. Mainer la märke till att det stod en TV med inkopplad video i ett hörn. Might as well, tänkte Mainer och tryckte in videobandet han lagt rabarber på tidigare i videon.

Han slog sig ned i soffan och kollade vad fuzzet handlade om.

Innehållet på bandet var ytterst förvirrande. Fyra stycken personer av kvinnokön sjöng vanliga sånger inför en vanlig publik. Det var svårt att kategorisera sångerskorna. Det var något slags teen/MILF/BiB/Tranny blandning som man hade försökt att sätta ihop. Det sjöngs och diskuterades.

Vid ett tillfälle fångade kameran en kvinna i de sena 60 som sjöng Styles gamla hit ”Vill ha dig (i mörkret hos mig)”. Det blev för mycket för Mainer. Åsynen av kärringen i kombination med textraderna om att bada skumbad fick det att vända sig i hans mage. Mainer kräktes långt (!) och länge innan han stapplade fram mot videon för att stänga av eländet.

Det var då han sig det. Över Lislabergspubliken projicerades plötsligt ett antal siffror.

Mainer sprang ut till sin bil och rivstartade.


Mainer vid Götlaborgspolisen, kapitel 36

2009/12/11

Med bevismaterialet under armen trampade Mainer in på stationen. Han stjälpte över de insamlade prylarna på sitt skrivbord och började sondera. Kanske skulle det gå lättare om han tog hjälp av några kollegor. Mainer vände sig till sin kollega, kommissarie Bedhoff, och frågade om råd.

– Vad tror du om att kolla upp Lislabergskopplingen med coronerererenen? frågade Mainer. Bedhoff kliade sig i huvudet.
– Nej, du Mainer, det där tror jag inte att du kommer att kunna komma vidare med.
– Hur så? frågade Mainer med en bekymrad min på sitt ansikte.
– Corononononererer Svanberg är nämligen sjukskriven.
– Allvarligt?
– Jo, hon blev misshandlad av sin man i helgen…
– Vad säger du!?! utbrast Mainer och sprejade samtidigt kontoret med selecta-kaffe. Det är ju åt helvete! Varför har ni inte sytt in den jäveln!
– Nej, svarade Bedhoff och började skruva på sig. Det är som så att Svanberg tyr sig till våldsamma män och hon har faktiskt själv VALT att leva i ett destruktivt förhållande. Vi måste respektera hennes livsval. Det ger ett nytt perspektiv i debatten…

Mainer tystnade. Han sippade på sitt kaffe och försökte få den senaste inputen att gå ihop.
– Men om vi istället vänder oss till narkotika-roteln och frågar… började Mainer på nytt.
– Mmm, visserligen, svarade Bedhoff. Fast…
– Fast vad då?
– Saken är den att Hjulström på Narkotika-roteln har börjat arbeta efter nya rutiner.
– Vad är det för nya rutiner?
– Jo, tidigare när det hade skett något narkotika-relaterat brott så brukade Hjulström och hans team åka ut till kända langare och missbrukare och tråla…
– Och nu?
– Problemet var att de kända langarna och missbrukarna kände sig utpekade och dömda på förväg.
– Okej…
– Så nu har en person som själv tidigare dömts för narkotikabrott satt ihop en lista med folk som Hjulström ska använda sig av istället för att använda sig av brottsregister. Listan ger en mer korrekt bild av samhället istället för de register som tidigare användes.
– Men om vi går genom socialtjänsten och söker därigenom? försökte Mainer.
– Visst kan du göra det, sa Bedhoff och sippade på sitt torftiga automatkaffe. Fast då får du räkna med att det hamnar hos Ulvander.
– Ulvander är chefen alltså? frågade Mainer.
– Ulvander är chefen, nickade Bedhoff instämmande. Och inte nog med det.
– Inte nog med vad då?
– Ulvander koncentrerar sig mest på kärnfamiljer just nu.
– Varför det?
– För att Ulvanders föräldrar skiljde sig när hon var barn och det ledde vidare till att hon hade problem med anorexi och senare även bipolaritet.
– Fast vad har det med saken att göra? Mainer kliade sig i huvudet.
– Vi måste vara vaksamma på det när vi lämnar över ärenden till Ulvander och respektera hennes arbete utifrån de premisserna.
– Men är inte det något som hindrar henne i sin yrkesroll?
– Ulvanders erfarenheter är mycket viktiga och det är bra att de kommer fram i den offentliga debatten.
– Men är kan inte det vara ett hinder att vi hela tiden måste ta hänsyn till hennes bipolaritet i alla beslut och ärenden?
– Nja, vi nöjer oss med att konstatera att hennes erfarenheter måste få komma till tals. Det är ändå miljontals många gånger lättare att ha att göra med Ulvander än det är att krångla med stöldavdelningen.
– Varför det?
– För det är Johansson som leder den avdelningen.
– Och vad är det för issue med det?
– Jo, Johansson miste sin sambo i en traktorolycka för fem år sedan och har inte riktigt hämtat sig.
– Makes perfect sense, muttrade Mainer och nickade medan han tugga en rejäl tugga av sin pappersmugg. Jag antar att jag får knalla ned till sedlighet och fråga…
– Fast inte idag! utbrast Bedhoff.
– Nähä?
– Nej för Hjälmstedt på sedlighet var på fest igår kväll och känner sig krasslig, svarade Bedhoff. Räkna med att hon kommer in i eftermiddag om hon känner sig bättre.

Det här var sannerligen inte lätt att få ihop.