I’m with Croneman

”Bläddrar” igenom Dagens Nyheter och instämmer med Croneman, fast på andra grunder.

Problemet för min del är att Solsidan, uppenbarligen, objektivt är det bästa som någonsin har sänts. Kan vi inte bättre än så här?

Istället: Peep Show (säsong 7!!!), The Mighty Boosh (första och delar av andra säsongen), The Trip och avslutningsvis för att de faktiskt försöker Grotesco.

På sta’n

– Aluma! här var det Aluma! Stöd de hemlösa!
– Hej hej.
– Aluma! Köp Aluma!
– Här står du, ja.
– Ja. Här står jag och säljer Aluma.
– Ok. Så vem är du i Solsidan?
– Solsidan?
– Ja, Solsidan.
– Det vet jag inte vad det är för något.
– Nähä. Solsidan?
– Nä, du. Det ringer inte i någon klocka där inte.
– Med hon?
– Nä.
– OK.
– Ska du ha inte ta och köpa en Aluma?
– TYPISKT FREDDE! Att bara sälja och sälja hela tiden! I knew it! Du är så jävla Fredde!!!

Journalistikjournalistiken – Frigyes träffar fläkten

Den här artikeln alltså.

Den tror jag kommer att träffa den skrivande klassen i nyllet och resultera i en den debatt under den kommande veckan.

That ungdomar och sex cocktail

I ett samhälle där det inte längre lyfts på ögonbrynen om det knarkas i TV eller filmer skildrar trubbigt våld mot huvuden i närbild är kombinationen ungdomar (barn!!!) och sex det lättaste sättet att få vän av ordning att gå i taket. Ta till exempel det senaste ståhejet om åtta-klassare som skulle skriva om sex (vilket resulterade i den här dåliga krönikan som tar fram det sämsta ur mig och får mig att vilja skrika ”BARA FÖR ATT DU INTE FICK KNULLA!!!” i nyllet på skribenten).

”Låt barn vara barn!” är ett säkert credo som alltid är lätt att ta till. Barnet som barnet ska låtas vara är oftast en ytterligare skönmålad version av någon slags airbrushad Astrid Lindgren-tillvaro (där barnen faktiskt har rätt komplex uppväxtsituation med farsor som är sjörövare/negerkung eller vanliga hederliga landrövare). Att det var dryga 100 år sedan kidsen fick slita på potatisåkern eller rensa skorstenar är snabbt bortsorterat för att istället lämna öppet för en curlingtillvaro.

Ytterligare ett lager på WTF-löken tillkommer när ”låt barn vara barn”-brigaden dessutom höjer röster om att kidsen ska sättas i tigermorsa-skola med fokus på att odla ingenjörer befriade från flumskola i nästa andetag. Kanske inte helt i linje med barn-vara-barn-ideologin.

Krönikan, länkad ovan, är förståelig men också mesigt underdogig i all sin tweeness. Det är klart att det sticker i ögonen på de som aldrig fick/får ligga men… Men… Men va’ fan.

Vi lever i ett samhälle som uppmuntrar till konkurrens och ingen kommer undan jakten på någon jävla slags status. Alternativet, lätt sammanfattat i klassiska ”jaså, du vill ha det som i Sovjet!?!”, är uppenbarligen inte rätt väg att gå. Den som ger sig ut på korståg mot ”sexualiseringen” av ungdom kämpar i motvind och motströms.

Sydsvenskan – Death of a Disco Dancer

En inte helt okontroversiell funktion som min lokala pappersspridare håller sig med är funktionen där läsaren kan reagera på nätet. Jag har gjort mig lustig över det här tidigare under det gångna året då jag gjorde min egen variant, bland annat under min bevakning av de brittiska och svenska valen, om någon tvivlar på min satiriska krafter och vill/orkar gå tillbaka och kolla. En Sydsvenskan-medarbetare som jag har haft kontakt med har medgivit att han är tveksam till den funktionen men nu finns den där. Uppenbarligen fyller den en funktion. Det finns folk som gärna sätter ett musklick på att signalera sin glädje, likgiltighet, nyfikenhet eller ilska. Vad det leder till i slutänden vågar jag inte fråga mig om. En helt out there tanke är att i Sydsvenskan, baserat på antal klick vid en tidigare incident av låt oss säga missväxt i Tchad, i en situation av nyhetstorka skulle besluta sig för att återupprepa katastrofen för att maximera antal läsare. Detta är givetvis helt befängt.

Något som är intressant är när man väljer att låta funktionen vara ”på”. Till exempel var den i ”av”-läge när man rapporterade om Malmö-skytten som härjade under 2010. Det var uppenbarligen inte OK att uttrycka sin nyfikenhet om mer information i den frågan. På samma sätt är det inte OK att trycka ett ”likgiltighet” när Heidi ”nästan-ett-jobb-på-DNs-ledarredaktion-är-också-ett-gig” Avellan tycker att Mona Sahlin gjort något fel. Det är alltså off-limits att tycka att vissa krönikörer är spån eller att brott i närområdet (minns den klassiska ”Män-som-hatar-kvinnor”-vinkeln på ett stackars våldtäktsoffer?) gör en ”glad”.

När saker sker utanför armlängds avstånd är det däremot öppet fält. Yippee! Så här ser det ut klockan 20:15, den 3 januari:

Death of a Disco dancer

Då kan man till exempel kosta på sig att låta en stackars artist få sin död recenserad av läsarkretsen. Ett tillfälle att lämna en tribute till en hjälte som har räddat mer än en miljon liv ombord på Finlandsfärjor, javisst, men också en magnet för disco-fober och folk som visar skrämmande brist på takt och ton. Sydsvenskan bjuder in till tyckar-fest kring liemannens bord.

Vem som helst har nu öppet mål att spekulera kring showmannens död. Inte oväntat antyder en del personer att Boney M-mannens symptom är väldigt ”disco”. Och så finns det givetvis (det är ju Internet vi talar om) de ogenerat bisarra kommentarerna. En person som i all sin uselhet åtminstone har vettet, eller i skenet av det här inlägget ovettet, att skylta med sitt till synes egna namn är en ”Lennart Gräntz” som delar med sig öppenhjärtligt om vad han tycker och (halvdant) tänker. Det blir han med rätta uthängd för, just här och nu.

Du som läser det här inlägget har härmed ett frikort ifrån GoIndy att om tillfälle ges bete dig otrevligt inom lagens gränser mot just Lennart Gräntz. Men vänta – han [Lennart Gräntz] är säkert en förvirrad själ som har nätet som sitt enda fönster mot omvärlden! påpekar vän av ordning.

Säkert schmäkert.

I det här ögonblicket HOPPAS jag verkligen att Lennart Gräntz är en förvirrad själ. Att han är vid sina sinnens fulla bruk är hundra resor värre.

Lenny G lär aldrig få reda på det, när han finner att en person utklädd till liemannen står på behörigt men ändå hörbart avstånd utanför hans fönster och tutar i en vuvuzela vid klockan 02:15 de närmaste tre (3!!!) åren, men faktum är att om Sydsvenskan aldrig hade tillåtit kommentering på Boney M-mannens hastiga och olustiga död skulle hans nattsömn inte behövt vara ett problem.

Så fuck you. Både Sydsvenskans slarviga controller och Lennart Gräntz. Framförallt den/de tidigare som möjliggjort den här långa, svavelosande attacken på stackars Lennart ”Makaber sate med Internetuppkoppling” Gräntz.

Värt att tillägga är att det inte är OK att recensera Per Oscarssons död.

Bored to Death – Matjournalistik

Till och från knorras det om hur svenska journalister förhåller sig till mode. Mode är det enda ämnet man får skriva dåligt om, påstår någon och kommer med förslag på någon utländsk skribent, inte sällan någon som har hållit på i flera år utanför svennebanans synfält. Andra mode-intresserade skribenter suckar och tar sig för pannan. Dels för att han/hon har rippat texter av den nämnde, osvenske skribenten i åratal och dels för att han/hon inte har vågat outa skribenten för sin egen läsekrets tidigare. Det är lite samma förhållande som råder bland magiker när någon plötsligt beslutar sig för att avslöja hemligheten bakom tricken. Det om detta.

Enter matskribenten.

Hajmacka? Skitmacka.

När musikkritikern, han/hon som var en hjälte under 90-talet, yrvaket inser att skivor och skivbolag är på väg att gå åt helvete upptäcker han/hon fine dining, slow-jävla-food och A.A Gill. Plötsligt är det mat som är rock’n’rollen och gamla artiklar om Bobby Gillespie öppnas i Word och Bobbys namn ersätts med hjälp av Bill Gates teknik med t ex Heston Blumenthals namn. Om det tidigare skrevs hyllningar till CBGB är det läge att börja hylla El Bulli. Ängsliga hipsters som låg sömnlösa eftersom de inte förstod sig på James Murphy ligger sömnlösa eftersom de inte vet vem Bill Buford är.

Svenska dagstidningar skickar snyltätare till Baskien för att förse sin läsarkrets med ingående beskrivningar om mat som de aldrig någonsin kommer att få tillfälle att komma i närheten av. Twunts som har arbete och inkomst som tillåter att man bokar upp sig tre år i förväg för att inta en tio-rätters måltid vars nota motsvarar en kvarts u-lands-BNP jublar och gör vågen över Twitter. Matskribenten och fotografen bockar och bugar för berömmet (som de får genom att dokumentera andras bedrifter) och återgår till att rekommendera sina kompisars postmoderna take på husmanskost.

Fuck you.

På hemmaplan ser matjournalistiken ut som följer: den rör sig genom tre olika faser.

1. Det kulturella. Mat är spännande och ska processas och lekas med. Ett nytt redskap öppnar upp oändliga möjligheter i DITT kök! Med hjälp av termovispen kan du slabba ihop soltorkade tomater, biff och samtidigt värma din sushi. Köket är en lekstuga och ingen ska säga åt dig vad som kan eller inte kan göras, säger någon som framstår auktoritär i sin anti-auktoritära frenesi.

2. Det naturliga. Nej! skriker vän av ordning. Allt som beskrevs i steg ett är helt åt helvete! Mat ska lagas som mat ska lagas. Som det var förr. Och det ska vara naturligt. Tomaterna ska odlas av den lokala bonden. Brödet ska bakas på mjöl som en träl med brutet ben har knackat mellan två trubbiga stenar. En tjock man vandrar omkring i Toscana och är livsnjutare (och ingen vågar säga ifrån).

3. Reality check. En krönikör får nog (eller får slut på angelägna ämnen) och beslutar sig för att leda back-lashen; ”En rejäl karl/dagens husmor fixar familjens middag på eldorado-sortimentet – dyra prylar och springa halva stan runt för att finna dyra, ekologiska råvaror har ingenting med verkligheten att göra.”

Och så går det runt, runt, runt.

Men så en dag upptäcker musikskribenten-gone-matskribent, däst och svullen efter att ha gratisätit, att han/hon sitter i en stol som designades av en dansk på 50-talet. Hmm. Det kanske går att skriva en artikel om just den här stolen?

Den här texten provocerades fram av den här texten, som tillhör kategori 2.

Staffan Dopping = Shit

När jag var ung hörde man Staffan Dopping på radion. Det gör man inte längre. Idag gör han ett inhopp i Spanarna i P1, SR och man behöver inte spinna vidare särskilt långt för att komma till slutsatsen att det är bra att Dopping håller sig undan mickarna. Det är ytterst plågsamt att höra Dopping. Medan man som lyssnare är van vid lite laid-back fredagseftermiddagsfilosoferande kommer Dopping med en portfölj full med varumärkes- och kommunikationsstrategi.

Det blir inget vidare.

Sydsvenskan – en liten del av Malmö blev nyss fulare

F*cked up.

Du vaknar upp och kollar ut genom ditt fönster. Plötsligt märker du att vägen utanför bara har en körbana. Där det brukade vara höger- och vänsterfil är bara EN enkelriktad fil. Mycket irriterande. Anledningen till den här nyordningen beror på att någon har gjort specialanpassade filer enbart för folk som åker på det crazy gimmickfordonet som kallas för segway.

De webbsidor som du brukade avnjuta på skärm har helt plötsligt blivit komiskt uppspaltade. Det är i-phones fel. Framtidens webbsidor måste anpassas för framtidens människa som rippar artiklar ifrån The New Yorker medan han/hon sitter bakom ratten och plöjer ned en skolklass på exkursion.

OK. Luddit, ja visst, och det vill man ju inte vara så det är klart att man böjer sig och offrar sin komfort för att tekniken ska ha sitt. Vi kikar på exemplet Sydsvenskan, eftersom de har högintressante Charlie Hägmark som senior advisor och innovationsreporter. Och för att de är den största dagstidningen på min hemort.

Inringat i svart har vi den direkta effekten av i-phoneriet. Klossar som ska likna rubriker. Mycket sparsmakat med text (rent av fattigt). Grattis Sydsvenskan-läsare, någon har precis bytt ut dina lego-bitar mot duplo.

I grönt, i rutans botten, har man ett fält för att känna av vad läsarna tycker och tänker. De tycker i regel fel. De är får utan någon som helst koll och därför ska de läsa vad som står i tidningen så att de lär sig om Euron, vulkanutbrott och A Future Fair For All. De ska läsa. Inte skriva. Det är vad journalister är till för.

Fram till runt halv två idag, lördagen 17:e april, var det till exempel öppet att kommentera att en kvinna har blivit rånad av sex personer. Kommentatorsfältet svämmande över i inlägg av karaktären ”gärningsmännen hette inte svensson, eller?”, ”var gärningsmännen syskon eller kusiner?” och ”svensk pk-media går aldrig ut med nationalitet”. Kommenteringen stängdes ned.

I rött har vi samma fenomen. ”Tipsa om nyheter”. Låt se. Vad sägs om ”Hej Sydsvenskan, er främsta läsekrets är nazister som lider av dyslexi”?

I brunt har vi journalist(1)journalist(2)journalistiken(3). Det är journalister (1) som skriver om (3) andra journalister (2). Det här spär på folks fördomar om att journalister lever i sin egen bubbla och helst av allt enbart skulle vilja dunka varandras ryggar på twitter där de slipper vanligt folk.

I blått ser vi att programmerna inte är riktigt klara än. Rubrikerna är uppfuckade. Så har det sett ut i mer än en vecka nu och jag börjar tvivla på om de är ”under construction” eller om de faktiskt enbart är till för att signalera till i-phone-användare att de befinner sig i högerspalten.

Avslutningsvis, i gult, ser vi att jag lyssnar på Cheryl Coles senaste singel och Roxy Musics Let’s Stick Together. Samtidigt. Det är fan inte klokt det heller men till skillnad från barockeriet som jag har beskrivit ovan så tar den oavsiktliga mash-upen slut efter typ tre minuter.

Hur reagerar du på ”Sydsvenskan – en liten del av Malmö blev nyss fulare” på Goindy?

* Jag blir glad – 566
* Jag blir arg – 54524907
* Jag blir nyfiken – 23432
* Jag bryr mig inte – 15254988435465376574

Ont, det gör ont – pt II

För några veckor sedan rasade jag mot Skavlan. I helgen har jag inte behövt göra det. Så här skriver man i SvD och så här skriver man i Expressen.

The Micks vill döda Vilks.

Uppenbarligen så är sju personer gripna för att ha planerat konstnären/den usle snickaren Lars Vilks. Jävla irländare att hålla på.

Och just det, innan vi glömmer det: det är inte religion det är fel på, utan kulturen!