Vän av ordning strikes again – hämningslöst

2010/05/05

OK. Here we go again.

Det är sången de spelar när flighten är slut. Lamporna tänds och publiken går ut… Fast vänta ett litet tag. Skylten som signalerar ”säkerhetsbälte på” är fortfarande tänd. Under de senaste, tillåt mig höfta ett antal, låt säga, åtta åren tycker jag mig ha sett en drastisk ökning av antalet människor som efter planet har landat spänner av sig säkerhetsbältet på eget bevåg. Ett samhälle som inte är lika känsligt för auktoritetens metronomlika finger – individer som gör sina egna val osv – skulle man kunna säga. Felet med dagens samhälle, är en annan tolkning.

Följaktligen hamnar de människor som spänner av sig bältena innan skylten som signalerar att planet står stilla och risk för att bagage kommer att regna från hyllorna har minimerats på min lista över fiender. Var finns PFLP när man behöver dem som bäst?

Annonser

Mina fiender pt5 – F*ck Alls pendel

2009/11/19

På allmän begäran, nja, efter god respons på tidigare Clarksonskt rantande: två episoder om vad som händer med en del män’skor när de pendlar (det här kommer inte att bli sött)…

Episod 1: Att spänna sätesmusklerna
(en dålig rubrik i efterhand redan i förhand)

Jag har ett par vita jeans. Ett stycke mode-marker där kickersbrudar och disco-australiensare som heter namn som Maurice tidigare har regerat ostört har därmed annekterats. Jag sitter i baren, klädd i mina vita jeans, och vägrar trots vänners glada rop att göra dem sällskap på dansgolvet. Kom igen! det är riktigt, riktigt bra det här! manar de på. Bara för att jag sitter i baren innebär inte det att jag är döv. Det är ett fantastiskt sväng och groove och allt det där.

MEN.

Resan till klubben har inte gått helt problemfritt. Ett tanke-experiment: tänk er ett avsnitt av Kalle Anka (tecknad film, i slutet av ”Lilla Sportspegeln”) där Kalle ämnar gå på fiiin resturang. Nej, du Kalle, säger dörrvakten, här kommer du inte in. På något sätt lyckas Kalle ändå, mot alla odds att ta sig in på resturangen, kanske med hjälp av en lösmustasch. Medan Kalle firar sin seger över dörrvakten kalasar han på en soppa. Vad han inte märker är att lösmustachen har trillat av. I scenen efter ser vi Kalle flyga ut, huvudet före, genom resturangens dörrar. Kalle reser sig upp, borstar av sig dammet och vänder sig mot ”kameran”. I Kalles ändalykt sitter det nu ett tydligt skoavtryck.

Just den kväll som återberättas i den här episoden är det jag som är Kalle. Jag har ett stort och tydligt fotavtryck i röven och det är inte orsakat av en dörrvakts brutala avvisande. Nej, istället är det någon som har parkerat sina sneakers (vilka verkar vara storlek 43) på exakt det tunnelbane-säte där jag, förmodligen bara minuter efter att personen har gått av, väljer att sätta mig. Kvällen fortlöper väl. Någon gång under kvällens lopp släpper mina hämningar över skoavtrycket. Även skoavtrycket släpper en tvätt senare. Men traumat består.

Veckor, kanske till och med månader, efter är jag på väg till jobbet. Jag har på mig kostym, skjorta och slips, allt enligt företagets dress code. När jag byter tunnelbanevagn (i Wembley Park) ser jag en vuxen karl som sitter med skorna på sätet mittemot. Låt mig klargöra att jag inte har några som helst bevis för att det är samme man som hade fötterna på sätet den där kvällen jag skulle ut på lokal. Det hade bara varit för mycket. Jag reagerar på att 1) det ser löjligt ut och att 2) mannens beteende innebär en risk för att någon tvingas genomgå mitt lilla Hades (dock med skillnaden att personen som råkar sätta sig på sätet som den här mannen har som fotpall kommer att göra det på väg till jobbet 07:45 och inte på väg till en skum nattklubb en lördagkväll). Det är alltså nästan värre. Karln är dessutom klädd i kostym, skjorta och slips. Här erkänner jag mina fördomar men jag ställer aningen högre förväntningar på en man som har en slips runt halsen än en person som har en bak-o-fram-vänd keps. På samma sätt som jag förväntar mig bättre av en person klädd i polisuniform än en person iförd tvångströja.

Följaktligen känner jag mig stärkt i tanken att jag är på rätt spår (i dubbel bemärkelse med tanke på valet av transportmedel – JÖTTEBORRRG!) när jag vänligt men bestämt påpekar att han ska ta ned fötterna.

Slutet gott allting gott.

Nej. Det slutar inte där. Veckor senare gör jag samma tunnelbanebyte på exakt samma plats. När jag går ombord ser jag ett bekant ansikte. I samma ögonblick som våra blickar möts rycker han till. Han tar blixtsnabbt ner fötterna från sätet tvärsöver. Jag hytter med fingret åt honom men kan inte låta bli att le. Han ler tillbaka men behåller fötterna på golvet.

Slutsats – episod 1:
Om man sitter fast i ett plan som kraschat i Anderna är det OK att äta upp den jävla piloten som försatte en i den knipan. Med samma uppfuckade transport-logik kan jag ibland tillåta att man har fötterna på sätet tvärsöver. Mitt regelverk säger att det kan vara acceptabelt (men inte ”OK”) att ha fötterna på sätet om man har något mellan skor och säte, typ en tidning. Detta gäller dock bara om det är mindre än 20 % av platserna som upptagna. Om mer än 20 % av platserna är upptagna finns det risk att resenärer med fötterna på säten blockerar platser av viss karaktär, t ex fönsterplatser. Siffran 20 % är helt tagen ur luften. Tvinga mig helst inte att spinna vidare på det.

Episod 2: SBD
(i samma regioner)

När den nyutnämnde ministern i Armando Iannuccis briljanta satir ”The Thick of It” tvingas att desperat hitta på en ny policy att presentera på väg till ett möte med den samlade pressen haglar de dåliga förslagen. Hårdare tag mot djur på zoo. Återinförandet av offentliga hängningar. En idé som ett tag verkar vara lösningen på ministerns jakt efter policy är att utöka antalet ”tysta kupéer”. Vilket osökt för mig in på…

Tysta kupéer. Huh! Yeah! What is it good for? I den bästa av världar skulle vi inte behöva bry oss om tysta kupéer men precis som vi idag sitter fast i en värld där vi varje sekund lever under hotet av kärnvapen-apokalypsen (so 80-ies!) och tvingas välja mellan Bill eller Tom Kaulitz så finns de där och pockar på vår uppmärksamhet.

Egentligen är det jättefånigt med tysta kupéer. Det är samma sorts människor som tvingar folk att sy fast stjärnor på kläderna som klistrar upp ”tyst kupé”-dekaler i järnvägsvagnar (även om jag starkt misstänker att de tidigare nämnda inte hade tysta kupéer i sina järnvägsvagnar).

Men regler är regler och when in Rome. Följaktligen.

Kvinnan är uppskattningsvis i de sena 40. Hon har på sig kjol, blus och en kappa. Hennes ena hand letar febrilt efter något (som visar sig senare vara ett cerat) i handväskan medan hon håller en mobiltelefon mot huvudet i den andra handen. Mina fördomar säger att den här kvinnan är en av samhällets stöttepelare. Hon har ett välbetalt jobb som hon tjänar pengar på som beskattas och därigenom upprätthåller offentlig sektor och civilisation. Kanske tvingar hon till och med sin man att följa med henne till teater till och från och bidrar därför till att hålla igång kulturen. Hon är, med allra största sannolikhet, en fin människa. MEN VAFFAN SKA HON TALA I TELEFON I TYST KUPÉ FÖR?!?

Jag har satt mig i den här kupén eftersom platserna i alla andra kupéer i den här delen av tåget är upptagna. Jag trivs med lite bakgrundsljud och tycker ofta att det är kul att ta tempen på samtiden genom att utsätta mig för passiv mobiltelefonkonversation. Det funkar lite som att jag trots det fenomenala rökförbudet ibland kan tycka att det finns något charmigt med att utsätta mig för cigarettrök. Att hänga på en rökfri sunkpub är inte som att hänga på en rökig sunkpub. Det tidigare är bara sunk medan det andra har, i brist på bättre ord, en viss Humphrey Bogart-charm.

När kvinna fortsätter att tala i mobiltelefon efter tre-fyra minuter är all passiv mobiltelefonskonversationscharm som bortblåst. För att hålla kvar vid rökningsexemplet har sunkpubsblossaren precis satt sig jämte mig på Bistroteque och skjuter ut rökringar över min rib eye steak. Mina medpassagerare börjar skruva på sig och sänder arga blickar. Någon harklar sig försiktigt. Någon, visar sig i det här fallet, vara jag. Hon fortsätter ostört att snacka. Hon är en sån där mmm:are. När personen på tråden pratar säger hon ”mmm – mmm -mmm!” (det tredje är lite högre och starkare än de föregående). Jag blir nervös av mmm:are.

Försiktigt snuddar jag vid hennes ben med min sko. Jag har alltså redan passerat uppfordrande blick, ”onda ögat” och harkel-stadierna. Hon kränger sig lite till vänster. Jag gör om det en gång till. Hon kastar en snabb blick mot mig men fortsätter att tala. Tredje gången jag nuddar med skon mot hennes ben, aningen hårdare, har JAG uppenbarligen gått för långt.
– Nu får du lägga av! väser hon.
– Nu får DU lägga av! svarar jag. Jag nickar mot dekalen som säger ”tyst kupé” på massor av språk samt även visar detta i grafisk form med en överkryssad mobiltelefon. Du är i den tysta kupén!
– Jag talar faktiskt med min dotter! väser hon.
– Du fattar ju inte ens bilden så det är ingen idé att diskutera det här med dig, svarar jag och är riktigt nöjd med den senaste repliken.

Kvinnan reser sig upp, greppar sin handväska (slarvigt, inte i handtagen), och lämnar kupén. En man i senior-klassen nickar gillande och jag nickar tillbaka. Du och jag, Alfred. Typ. Flera minuter senare kommer kvinnan in i [den tysta] kupén igen. Hon är tyst. Hon sätter sig på en annan plats, inte tvärs över min, den här gången.

Jag vann. Men vad gör det mig till för slags människa? Är inte jag en sådan människa som står upp mot regler och förordningar när de är så futtiga och ologiska som regelverket om ”tysta kupéer”? Uppenbarligen inte. Om någon skulle få för sig att instifta ”tysta busshållplatskurer” (snart på en busshållplats nära dig) skulle jag utifall situationen placerade mig i en sådan med största sannolikhet sätta min mobiltelefon på ”mute”. Om det här gör mig till den sorts person som anmälde sig till tjänstgöra vid STASI på sin fritid eller om det är utlopp för någon slags form av respekt för mina medmänniskor låter jag de stackare som har genomlidit det här episkt långa inlägget avgöra.

What´s your verdict?


Mina fiender pt4 – Modern life and Rubbish

2009/11/11

L’enfer, c’est les autres, som en vis man en gång sa det. Ett annat litet helvete (och där igenom andra) är folk som medvetet skräpar ned.

Om det inte framgår i det här typsnittet och i den alldeles snart svavelosande texten så är folk som medvetet skräpar ned bland det värsta jag vet. Det. Värsta. Jag. Vet. !.

Ett av mina första Malmö-minnen är när jag går på gatan, Mr Walker-style, och bara bryr mig om mina egna affärer. Helt plötsligt öppnas en dörr från en bil som står parkerad en meter framför mig. I bilen sitter en familj. Ut ur bilen slänger de ca tre-fyra papperspåsar och minst lika många papp-muggar från en inte helt obekant snabbmatsrestaurang. I’m hating it.

För dryga fyra-fem år sedan, även det i Malmö, ska jag passera gatan vid ett övergångsställe. Bredvid mig står två gentlemän och pratar intensivt och vilt gestikulerande. Det blir ”grön gubbe”. Halvvägs över gatan stoppar en av männen ner näven i fickan, plockar upp ett papper, konstaterar att det är av ringa värde (här spekulerar jag, det kan ha varit en mycket sofistikerad överlämning av information) och släpper det på gatan, på plats.

Här träder vän av ordning in. Jag morskar till mig och påpekar vänligt till herren som stjälpte av skräpet att det ser ut som om han tappade något. Männen skrattar åt mig och går vidare.

[Nästan] Exakt samma sak sker idag och det nästan på samma ställe som förra gången. Den här gången är det en herre i legogubbe-frisyr och otidstypisk mustasch (Nej, det är inte ”Chaplin” (= Hitler!) varianten. Det är en klassisk 70-talare.) som rätt upp och ned snyter sig och sen lämnar snytpappret åt sitt öde på trottoaren. Fyra-fem meter framför och bakom honom finns helt fantastiskt rymliga papperskorgar, som gjorda att förvara använda snytpapper.

Följaktligen träder vän av ordning in än en gång. Jag morskar till mig och påpekar vänligt till herren som stjälpte av skräpet att det ser ut som om han tappade något. Mannen stannar, kollar på mig, kollar på pappret, kollar på mig, skakar på huvudet och går vidare.

Om jag inte vid tillfället hade jeansen instoppade i mina Dr Martens-kängor skulle jag ha god lust att återigen stanna karln och ge honom en lektion i vett. I dagens outfit känner jag mig lätt besvärad att gå vidare i ärendet. Jag vet var mina egna sympatier skulle hamna om jag själv såg en man med kortklippt i nacken och på sidorna iförd bombarjacka och kängor stod och hytte med näven åt en ”F.O.B”. Det kvittar att bombarjackan är hipster-varianten i mjukt silvermaterial och att jag inte har någon naturbegåvning i att utstråla aggressivitet.

Frågan är: hur tänker den som rätt upp-och-ned använder naturen som soptipp? Tänker han/hon/hen/den/det/de över huvudtaget? Ser han/hon/hen/den/det/de det som ett privilegium som toppen på näringskedjan och faktumet att han/hon/hen/den/det/de bär plagg på kroppen och har en åsikt om Björn Ranelid som ett frikort att våldföra sig på den sköra planeten vi bor på?

OK. För tydlighetens skull: FUCK OFF NI SOM SKRÄPAR NED!

Vi noterar därför att disciplin när det kommer till att använda papperskorgar (offentliga i första hand och i avsaknad av dessa invänta tillfälle då man kan göra sig av med skräp i egen papperskorg) hamnar högt på dagordningen den dagen då jag blir president. Det och att vänta på sin tur i köordningen, ett ämne som har klarats av tidigare på den här bloggen.


Ad Crusade pt8

2009/09/11

Det känns som att vi närmar oss slutet på den här sagan. I dagarna har jag sänt mitt tillägg till mitt klagomål till ASA (Advertising Standards Association, för alla som inte har hängt med sedan början). Ärendet har besvarats av Spendrups och TV3 och just nu kan jag meddela att ASA väger mer åt att fria än att fälla. Jag har dock gjort ett sista påpekande där jag bland annat anmärker på att Spendrups i det här fallet har gjort sig skyldiga till något av ett övertramp när det kommer till alkoholreklam riktad mot den svenska marknaden.

Jag misstänker att ASA kommer att gå på den linjen de har uttryckt i sitt brev (i vilket jag har ombetts att hålla låg profil i ärendet under den närmaste tiden, därav inget publicerande av vare sig ASAs ståndpunkt eller mitt tillägg till anmälan). Det innebär på sätt och vis en förlorad strid men samtidigt så har anmälan också från start varit något av en chansning, ett höftskott, en lott inhandlad på vinst eller förlust (…vilket givetvis bjuder in, lagar mat och dukar till en ”surt sa räven”-tolkning).

Från första början till nu har ju mitt huvudsakliga motstånd varit mer att reklamen är fördummande och ett plagiat än att det uppmuntrar till alkoholmissbruk.

Nu återstår att se vad som blir domen men jag är som sagt ytterst tveksam till att jag kommer få spika upp den åkerlundska skalpen på min vägg. I vart fall den här gången.


Heberlein och Odell (Mina fiender 3)

2009/08/25

Det har till och från på den här bloggen förekommit vassa kommentarer (i inlägg från mig, inte regelrätta kommentarer) riktade mot etikprofessor Ann Heberlein.

Varför tycker jag inte om Ann Heberlein, frågar sig kanske någon/några av mina läsare? Hon som verkar så klok. Jo, säger jag och flaggar samtidigt för att de läsare som inte har funderat över tidigare ställda fråga lika gärna kan…
– gå och sätta på en kopp kaffe
– göra ett toalettbesök
– twittra medan man sippar en dubbel espresso
– bara logga av och gå ut och njuta av höstsolen
…medan jag redogör för min beef med Heberlein. Det här kommer att ta sin lilla tid…

Jo.

*sätter mig till rätta i en mysig fåtölj vid en öppen brasa*

Ah.

Jag kom först i kontakt med Ann Heberlein genom Sydsvenskan. Jag läste några artiklar av henne i Sydsvenskan och de var OK. Så långt så gott. Med tiden kom dock Heberleins attityd att ändras. Det blev allt mer och mer ett eko av min plågsamma sommar med Ayn Rands ”Världen skälvde/Atlas Shrugged”. Heberlein vidareutvecklade det här draget i sin bok ”Det var inte mitt fel” där hon ondgjorde sig över att svenska folket flyr från ansvar. Jag har inte läst boken. Jag har haft den i min hand. Jag har inte öppnat den. Jag har däremot läst intervjuer med Heberlein i samband med att den släpptes. Hela den här ansvarsdiskussionen gav mig en lite dålig smak i munnen. Lite som när vår svenske kung uttalade sig efter Thailands-grejen. Då han, en av de män som har minst ansvar för sitt liv i hela världen(1), ondgjorde sig över folk i beslutsfattande positioner. Folk som har nått till sina positioner genom att de har tunga meriter eller är folkvalda. Om inte innan den incidenten, där kungen applåderades för sitt mod(2), så har jag efter detta tillfälle alltid betraktat folk som skriker efter ansvarstagande med viss skepsis.

Droppen som fick min Heberleinska tålamodsbägare att rinna över var dock en incident när hon på ett väldigt fult sätt attackerade en församling i Svenska Kyrkan som hon inte tålde i Studio Ett (möjligtvis God Morgon, Världen). Jag önskar att jag hade en länk till det inslaget här men det har nog dessvärre timats ut ur SR-arkivet. Det sättet som hon ”debatterade” mot representanten för församlingen tyckte jag var så nedrigt att jag valde att lägga henne på min lista över fiender.

Över till Odell. Nu i dagarna faller en dom över konstnären Anna Odell. Det var hon som i konstnärligt syfte ”fejkade ett självmordsförsök”. Om det här konstverket kan man ha åsikter. En del är inte ens säkra på att det faktiskt är konst. Jag har själv inte bestämt mig för vad jag tycker om det, mycket beroende på att jag inte har sett det. Detta verkar dock inte vara krav för att man ska få tillträde att uttala sig i den efterföljande debatten så jag fortsätter…

Heberlein har en åsikt om Odell som hon vädrade på Expressens kultursida i samband med ståhejet. Det är OK att hon har en åsikt. Luften är fri. MEN! Till saken hör också att Heberlein har sitt eget track record när det kommer till självmord. Hon har skrivit en bok om sin egen kamp mot att inte ge vika för alternativet självmord. Just det, Heberlein har en komplicerad ”ryggsäck”, som jag inte har något att säga om. Hon har ”issues” och de verkar vara välgrundade i det att de är baserade på trauman som gör dem förståeliga ur min synpunkt. Hon har baserat på detta skrivit en bok med den osvängiga titeln Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (en dålig dag för Jocke Berg). Dessutom så har hon för inte särskilt länge sedan varit anmäld försvunnen vilket fick många att misstänka självmord. Bland annat kan man läsa om det här.

Om man läser artikeln i Aftonbladet om Heberleins försvinnande, av olyckskorparna förmodade självmord, och sedan läser hennes åsikter om Odell dyker två tankar upp i min skalle. Vi börjar med den som kanske är mest lättförståelig och bäst uppbyggd…

1) Är det vettigt att Expressen låta Heberlein recensera Odells handlande? Jag tycker det är cyniskt. Visst är det givande med en insiders view MEN! Jag tycker ändå att det är cyniskt av Expressen att använda (jupp, använda) Heberlein i det här sammanhanget. De vet om att hon har en historia och kanske just därför så slänger de in henne som ett ess i pokerpartiet.

…Och så fortsätter vi med det här Bambi-argumentet:

2. OK. Här är jag ute på hal is och tar gärna emot mothugg. Jag rent av tigger om det. Vad skiljer Odells aktion på bron mot Heberleins frånvaro? Jag tycker nämligen inte att det är särskilt långt avstånd mellan dessa två incidenterna. Jag vågar nog påstå att de resurser som sattes in för att hitta etikprofessorn var lika ”bortkastade” från ”välfärdens kärna” som de resurser som spenderades på konsteleven. Heberlein har mig veterligen inte ställts till svars för detta och krävts på offentlig ursäkt. Det har däremot Odell. Till och med upp i domstol.

Mig veterligen är de flesta självmordsförsök(3) ”rop på hjälp”. Konsekvenserna av dessa blir de samma som efter Odells aktion. Jag hör dock ingen Björklundsk majorstämma dundra om att personer som söker uppmärksamhet genom självmordsförsök (och säkert en hel del av mycket goda skäl) ska dömas till fängelse i debatten. Kan man dra slutsatsen att det är avsikt och inte konsekvens som är grunden för straffet?

Ärligt talat vet jag inte om jag är helt ute och cyklar i mina resonemang(4) men faktum kvarstår: jag tycker inte om Ann Heberlein.

(1) Baserat på min republikanska ådra.
(2) Jo! Jag lovar! Det är sant!
(3) Dåligt underbyggt på konkreta fakta men jag baserar detta på hörsägen och spridda informationsskurar på ämnet självmord.
(4) Det är i de här tillfällena jag önskar att jag hade en redaktör/redaktion att samtala med!(5)
(5) …och förmodligen är det i de här tillfällen som min efterlängtade hittills icke-existerande redaktör/redaktion tackar sin/sina lyckliga stjärnor för att de slipper mig.


Ad Crusade pt7

2009/08/14

Inte sällan så ägnar jag mig åt att fylla den här bloggen med det som pågår i mitt inre själsliv. Det kan handla om att låta mig få utlopp över folk som inte har vett och etikett när det kommer till köande eller folk som har på sig märkliga byxor. Över helgerna låter jag sedan en vecka tillbaka den så kallade helgdeckar’n Mainer vid Götlaborgspolisen att få utrymme.

Men.

När hela världen står utanför (Jumper) och knackar på är det svårt att sitta tyst. Just nu har jag haft ett korståg mot ett svenskt bryggeri(1) där jag har försökt att få kontakt med motparten för att nyansera och om tillfälle ges kanske även ironisera över dennes ståndpunkter.

I fallet med bryggeriet visade det sig, efter en kort kontakt med brand managern Stefan Santos, en man vars namn har genererat mer än en träff till just denna blogg, att de hade väldigt kort uppmärksamhets-spann. Ifrån reklambyråfolket har jag inte fått ens ett out-of-office-meddelande.

Därför värmer det när handläggaren på ASA, Advertising Standards Authority, bryr sig om att skicka brev och upplysa om hur det går med mitt ärende.

ASA skriver:

Dear Mr Wulff

YOUR COMPLAINT

Thank you for contacting us about an ad for Mariestad lage, broadcast on TV3. We are writing to tell you that our investigation of your complaint is still in hand. As soon as we are able to do so, we will write and inform you of progress.

Thank you for raising your concerns with us and for your patience while we complete this process.

Yours sincerely
XXX
Investigations Executive

Stort tack till ASA.

(1) …men i förlängningen även en viss hårdrockande reklamare.


Ad Crusade pt5

2009/07/27

Medan andra bloggare fotar sig själva i Monki-provrum, förolämpar tjejer på nätet och lägger ned humorsajter så kränger jag på mig GW Persson-västen och ger mig ut på jakt efter reklamare som är polare med Madonna och jämtländska sexmaniker.

Jag kan meddela alla mina läsare att jag under veckan har mottagit ett brev(1) i från Advertising Standards Authority (ASA) där de låter meddela att de har tagit kontakt med TV3 för att utreda saken. Jag har även fått veta hur jag själv kan gå vidare genom att höra av mig igen och komplettera min anmälan.

Sommarstinn på sol och god medelhavsmat så känner jag mig inte särskilt motiverad att komplettera alls. Jag anser att det är mycket som tyder på att jag har rätt(2) i(3) det här ärendet.

På sin höjd kan det hända att jag kompletterar den här sidan med brevet som jag mottog.

(1) Just det. Ett vanligt jävla pappersbrev.
(2) Just det.
(3) Just.