Brittsommar 2010

Ingerland. Ingerland. Ingerland.

Män i landslagströjor. St George’s cross hängandes ut ur fönster. Sportbutiker som skyltar med Rooney, Gerrard och Lampard.

Så såg det ut när jag besökte London över nyår 2009-2010.

Det ser likadant ut när jag åker över till London en vecka sommaren 2010. Skillnaden är temperaturen utomhus som har gått från att vara kall till att vara obehagligt varm. De frostigt gröna, folktomma parkerna är snustorrt gula och det är svårt att finna en plats att lägga sin filt och öppna sin svalkande öl. I den pressande hettan är det enda man orkar ta sig för ett par välkylda Becks (fiendens öl!) och en påse med Kettle Cooked. There are fewer more distressing sights than that
Of an Englishman in a baseball cap sjöng Libertines i sin ”Time for Heroes” och i Hackney Fields är det lätt instämma.

Att försöka sig på shopping under sommarrean är inte att tänka på.

Den som prövar ett par skinny Iggys på All Saints riskerar att behöva operera bort dem efter att svetten har limmat fast dem vid vaderna och höfterna. You break it you take it-regeln gäller förmodligen även på t-shirts som i samma ögonblick som den åker på kan avslöja vem som har burit den genom armhåle-motsvarigheten till fingeravtryck. Trippen till All Saints blir inte så mycket shopping som inspiration inför det obligatoriska besöket på Top Man. Den t-shirt med luva/oversized krage som kostade £46 på All Saints går att köpa för £20 på High Street-meckat. Det man offrar är snörningen och det lite stretchigare materialet. Intrycket av American Apparel jag fick i New York i våras kvarstår när jag besöker den krisdrabbade klädkedjan på Oxford Street. Charmen är försvunnen och kläderna känns oinspirerande.

Men det är för varmt för att shoppa.

Hittar ett ställe där man kan köpa en smoothie längs Brick Lane. Sitter i solen och observerar kroppar som bara går att finna i East End. Knarkaren som kan mellan 30 och 60 år gammal som rör sig som en stammis längs gatan. På utpräglad London-dialekt åt Cockney-hållet hälsar han på butiksinnehavare. En lustigkurre smyger upp bakom honom och nyper honom i rumpan. Knarkaren vänder sig ryckigt om och de båda skrattar. Två par för stylade fly-boys som dessutom har likadana halssmycken rör sig fram och tillbaka längs gatan. Medvetet quirky tjejer med påsar fyllda med second hand-kläder.

Sopåkarna går sin rond. Sopåkarna ser ut som den mänskliga motsvarigheten till Bonsai-kittens. Du vet de där kattungarna som föddes upp i glasburkar för att de skulle få rätt form (något som sedan visade sig vara en photoshop-bluff men som fram till dess hade fått idioter från hela världen att protestera till Japans ambassader). Sopåkarna ser ut som de har fötts upp i soptunnor. De har inga halsar och är formade som tunnor. Jämntjocka. Inget spår av kulmage utan en slags totalt jämnt fördelad fetma. Utmed kropparna hänger likaledes jämntjocka armar som verkar något överdimensionerade i jämförelse med kropparna. Den här sortens kropp finns inte i Sverige.

Listan kan göras otroligt mycket längre.

Om Brick Lane sprudlar av liv är området mellan Hackney Central och Dalston Junction totalt dött. Under fem minuters bussfärd syns knappt en själ. Stängda butiker med igenbommade fönster. I ett kvarter, där alla butiker på markplan är out-of-business utom en, är även fönstren till lägenheterna på våningen över igenmurade. Den enda butiken som fortfarande har öppet visar sig vara en begravningsbyrå. Som en lägesrapport är det är nästan för bra för att vara sant.

Saker kommer att bli sämre innan de kommer att bli bättre.

Om presidentvalet i USA innehöll ord som ”hopp” och ”förändring”, som i efterhand visat sig vara en aning överoptimistiska, präglades det brittiska valet av löfte om mindre av allt som har varit tidigare. Nedskärningar inom de sektorer som den tidigare regeringen hade bjudit på under de goda åren. De goda åren som, när de genomskådats som ”ok” istället för ”goda”, eldats på med statliga medel. Statliga medel som fortsatt att elda på när de ok åren blivit till dåliga år och till och med usla år. Nu är det dags för tillnyktring. Keynesiansk stimulans eller nedskärningar? Det lutar åt det senare. George Osborne, finansminister, har varnat för höjd moms på samtliga varor.

Med en annalkande momshöjning beslutar jag mig för beslutar jag mig för att köpa tre böcker inne på Waterstone’s. Bokköp har blivit någon av en tradition när jag besöker London. Som vanligt blir det böcker som jag vet a) inte kommer att översättas eller b) kommer att kosta skjortan om de översätts eftersom de inte innehåller mördarmunkar eller vampyrer. Jag köper The Spirit Level (som några, däribland Lars Ohly, gång på gång påstår är riksdagsvalet 2010s ”viktigaste bok” – något jag avfärdar eftersom jag vet att svenska folket föredrar spänningsromaner istället för statistik under sommarmånaderna), ”Justice” av Michael J Sandel (förra årets Reith-föreläsare och något av en personlig favorit) samt Nick Caves ”The Death of Bunny Munro” (som förmodligen redan är översatt till svenska).

Dessutom unnar jag mig Charlie Brookers ”The Hell of it All” och Neil Boormans ”Devil’s Dandruff” på HMV. Det är jag värd.

The Guardian trummar på om hur fantastisk Robyn är. Likförbannat verkar inte hypen kicka igång. Desto bättre verkar det gå för Basshunter. Oavsett vilket ligger de båda i lä när de jämförs med Cheryl Cole, N-Dubz, Florence and The Machine och den senaste reinkarnationen av Kasabian. Alla brittiska som marmite och förmodligen minst lika svårsålda på svenska marknaden. Jag förmodar att antalet svenskor som dyker upp med en bild av Cheryl Cole hos plastikkirurgen för att få smilgropar inopererade går att räkna på ena fotens fingrar.

Kvällen då VM-finalen mellan Spanien och Holland spelas träffar jag ett par vänner i Hackney och dricker vin i deras minimala trädgård som ”uppvärmning”. Den ende infödde britten berättar om sin farfar som 16 år gammal fick reda på att han skulle slåss i första världskriget. I skyttegraven i Somme, det värsta slaget i mänsklighetens historia?, blir han sparkad i ansiktet av ett par ben som fortsätter rusa framåt trots att de har skiljts från överkroppen. Som 20-åring tillbringar farfadern en vecka att tillsammans med två kamrater springa mellan pubar i hemtrakten. Stupfulla och utmattade efter att ha sprungit i timmar når sällskapet fram till en pub då en av vännerna inser att han har förlorat sina löständer (han har dragit ut alla sina tänder och ersatt dem med en lösgom, något som var mycket vanligt vid den här tiden). Sällskapet vänder om och springer tillbaka samma väg de komifrån. På en åker finner den tandlöse sin lösgom i en spya. Han plockar upp den ur spyan och sätter tillbaka den munnen och de tar upp jakten efter nästa öl.

På en pub med det föga originella namnet The British Lion skyltar man ständigt med St George’s cross. Utanför på trottoaren har man sprayat en fyrkant och märkt ut den med orden ”fan zone”. På fönstret har man skrivit ”Always look on the bright side of life – Euro 2012 – Bring it on!”. Samtidigt skriver tidningarna om hur FA (Engelska fotbollsföruundet) på något mystiskt sätt har läckt ut det kritiserade Capello-indexet, som den italienske coachen har använt för att ta ut spelare till VM-truppen. Stackars Robert Green, som sjabblade in 1-1 målet mot USA i öppningsmatchen, är lägst rankad. Ashley Cole, Cheryl Coles ex-make (igen!), visar sig ha använt sitt sociala medier-konto till att spy över sitt land och folk dagen innan han flög till Sydafrika. ”…Hates England and the f***ing people” är statusuppdateringen som dyker upp efter att ”fiaskot” i Sydafrika är ett faktum.

Och då är vi tillbaka vid fotbollen. Och där slutar vi den här gången.