Mer Tupp och Tjur åt folket!

Och det här är ju till och med ännu bättre!

Tupp och tjur.

Catchy som fanken! Mycket svårt att värja sig mot.

Skyll på Koko.

Herregud, va’ bra hon är, den där Stings dotter!

Dagens sol(piss-)stråle – The Sun vs Billie Piper

Haha! Våra läsare är inte bekanta med konceptet ”perspektiv”. Låt oss slå mynt av detta genom att anklaga Dr Whos bästa helper någonsin®, Billie Piper, för att blåsa ut cigarettrök i ansiktet på ett barn! Mohahahahahaha…

Billie Stove-Piper (min rubrik om jag arbetat på The Sun)

Read all about it!

Eller njut av den här nostalgitrippen.

Cheryl Cheryl – You’re a Tweedy Girl

Toon Cole for School

Tidigare läsare vet att jag när en beundran för den här sortens schlock. När Ashley ”Judas” Coles ex, hon från Girls Aloud (Nej, inte hon den snygga utan hon den där… Äsch, det är nog lättare om du kollar upp det själv), släpper sin singel ”Fight for this love” kan jag inte låta bli att jubla, knäcka en diamond white cider och slå volter.

Förutom en bra låt med precis lagom mycket drama, och lite för lite text i andra versen, får vi dessutom video med Cheryl Cole i flera olika outfits. Jag listar 6 stycken av dem…

1. Cheryl from The Block. The Council Estate face lift kallas den här frisyren, på ett nedsättande vis, när allt hår samlas i en rätt hård knut på huvudet eller i nacken. Om Cheryl siktar på att göra en Victoria Beckham och bli ”fashion” är det här ett stilmässigt felgrepp. Vill Cheryl däremot ge ett shout out till sina rötter i Newcastle så är hon helt rätt. Jag hade lämnat över min mobil och plånbok på stört om jag träffat henne i hissen på väg hem en mörk natt i Cowgate council estate.

2. Lady Ga…ls aloood. Tik-tok-ra-ra-oh-la-la. Den här looken har vi dragits med ett tag nu. Glasögon- och luv-kombon signalerar electrobeats.

3. That’s why mums go to Iceland-cool. Hallå där lågpriskedjan som letar nytt ansikte efter att Kerry Katona har ett trassligt liv!

4. I’d nail ‘er anytime! ”So ms Cole, you’re really in to fashion and all that, aren’t you?” ”Sheeer luv, in to fashionalldat, I am. Spaaaykes this un’s got!”

5. Cole-onel Caddafay, I suppose? Här blir det hi-fashion av det. En homage till nyss hädangångne Malcolm McLarens maoist-stylning av New York Dolls? McLaren hade kunnat få ta den med sig.

6. The rooound oop. Back in the hood. Här hade jag kunnat dra till med något i stil med ”den fattiga kvinnans David Beckhams ex-fru försöker efterlikna David Beckhams fru” men det hade varit på tok för elakt. Cheryl klär ut sig till Tigger och det är bra, bara bra.

Hur reagerar du på ”Cheryl Cheryl – You’re a Tweedy Girl” på Goindy?

* Jag blir glad – 56564089650560389
* Jag blir arg – 5324333
* Jag blir nyfiken – 141
* Jag bryr mig inte – 9999999999999999999999999999999

This is England

The Sun visar att de tar problemet med ”binge drinking” på allvar. Det blir lite som facebook-albumet från helvetet.

Det är fokus på hårdkrökande kvinnor som gäller. Det är också fokus på att få till så catchy bildtexter som möjligt. Fotot av Newcastle-tjejen som omhändertas av lagens långa arm får bildtexten ”Night on toon… ” (toon = town, en anspelning på Newcastle-dialekt).

Givetvis är det lika många röster som höjs om kvinnornas språk och val av klädsel som deras berusade beteende.

Brittiska brudar jag avgudade under 90-talet – plats 1/5

Den stora finalen. Le Grand Finale.

Då var vi äntligen framme på slutdestinationen på den här musikaliska resan. Vi har hunnit med en hel del musikhistoria, lite satir, en stor dos nostalgi och dessutom lite omdömen om kvinnors utseenden.

När vi når översta trappsteget vid prisutdelningen (kanske lite i skymundan av listan som presenterades här på onsdagen) så upptas den av en kvinna som hade en av de snyggaste luggarna 1994 (som var det allra snyggaste av lugg-år).

Jag talar givetvis om Justine Frischmann. Ett tag var hon medlem av pojkbandet Suede innan hon skapade sig ett eget band, Elastica. På sätt och vis var Elastica Storbritanniens svar på Hole. Justine som klippan i bandet och i händelsernas centrum spelade rollen som Courtney Love samtidigt som hennes dåvarande pojkvän Suedes frontman Brett Anderson, även han stolt innehavare av en praktfull lugg, var hennes Kurt Cobain.

Det var när Justine övergav Brett, enligt legenden efter en tid med dubbel uppsättning pojkvänner, för konkurrentbandet Blurs sångare Damon Alburn som folk tvingades skapa sig en åsikt om henne. Var det sant att det var rivmärkena som Damon Alburn lämnat på hennes rygg som inspirerade Brett Anderson att skriva Suedes ”Animal Lover”?

Frischmann och Alburns förhållande höll till 1998 (ett år som brukar sägas vara det sista britpop-året, slump?) och därefter spenderade hon tokigt mycket tid på att få till Elasticas uppföljaralbum ”The Menace”. Orsaken till att andraplattan dröjde så länge sägs ha varit hennes kontrollfreakig perfektionism. Jag ska villigt erkänna att jag inte har hört ett enda spår från den här skivan. Kort efter den gavs ut splittrades Elastica.

Justine Frischmann fortsatte inom musikindustrin och hjälpte sin flat mate Mathangi ”Maya” Arulpragasam (mer känd som M.I.A) att göra sitt kritikerrosade debutalbum Arular. M.I.A har citerats när hon har prisat Frischmanns starka arbetsmoral.

Förutom det här har Justine dessutom varit programledare för ett TV-program om arkitektur. Dessutom har jag sett Justine IRL, när hon var DJ på en klubb i London. Förutom att hon var ascool kan tilläggas att hon var pytteliten. Det om det.

Här är det sista musikaliska bidraget i den här listan.

Brittiska brudar jag avgudade under 90-talet – plats 2/5

Vad är det för dag idag? Vad är det för dag idag? Jo, idag är ingen vanlig dag, idag är det fredag!

Fredag betyder inte kyckling på GoIndy. Här väljer jag istället att ta rollen av en 90-talsnostalgisk Berndt Egerbladh med lite genus-vetarpoäng i bakfickan. Jag talar givetvis om min musikaliska resa tillsammans med 90-talets brittiska brudar.

Drömpop och Shoegaze var nära besläktad i mångt och mycket. En sak som, även om musiklexikon aldrig kommer att erkänna det, förenade dem var även mitt totala ointresse. Däremot när det tidigare drömpop-bandet Lush valde att rikta in sig mot en mer kommersiell och poppig publik vann de mitt hjärta. Lush hade vid det här laget två kvinnliga frontfigurer, jättesnygga Miki Berenyi och jättesnygga Emma Anderson, som jag buntar ihop i det här inlägget. De hade även en manlig trummis som fick nog av jordelivet och begick självmord strax efter att de hade rönt kommersiella framgångar.

Vi lämnar detta bakom oss och njuter av den här musikaliska pärlan istället.

Brittiska brudar jag avgudade under 90-talet – plats 3/5

Vi är nu framme på medaljplats på min 90-talsbrittiskabrudarnostalgisnedtripp(1). Att göra sig lustig över att man hade kass musiksmak som barn är lite av en crowdpleaser. Man sitter i en mysig fåtölj och småsnackar med Kristian Luuk och försöker vinna röster på att spela Alphavilles ”Forever Young” och försöker ignorera faktumet att man precis har sålt svenska folkets gemensamma egendomar.

Konsekvens är inte det första ordet som dyker upp i huvudet när man tänker på den här bloggen så tillåt mig därför att summera min musikaliska bakgård.

1. Blandband med NWoBHM, Twisted Sisters och Kiss.
2. Kent Finell-rocken.
3. Roxette.
4. Dr Alban.
5. Ace of Base.
6. Mr Music/Absolute Music.
7. Eurotecno.
8. Britpop.

…Och så vidare. Nu är rubriken på det här inlägget ”Brittiska brudar jag avgudade under 90-talet” och därför väljer jag att stanna upp vid skiftet mellan siffrorna 7 och 8. Medan jag fortfarande körde högstadiestilen(2), ett slags kamoflague för att överleva livet i en västgötsk småstad, fashion-motsvarigheten till glass-smaken ”vanilj”, och klädde mig i en outfit som jag och min mamma tillsammans plockat samman på JC i Jönköping började det dyka upp alternativa klädstilar.

Tidigare följare av högstadie-stilen började klä sig i televerksbrallor och en del experimenterade till och med med så kallade rejvarkläder. Jag var aldrig en av dem. Däremot så tyckte jag att det var rätt tufft med artister som Corona, Snap, Maxx, DJ Bobo och Whigfield. Jag ska inte göra mig nostalgisk över det. Det var och är fortfarande skit. När man är barn kan man inte skilja på god och dålig smak och det är en skam.

Vid ett tillfälle då jag diskuterade U96 med en person som med all rätt kunde räkna sig till de invigda i euro-tecno-crowden i min hemby stötte jag på patrull. ”Men du, din jävel”, inledde väschötta-E-type, ”du är väl en sån där poppare!”

Och kanske var det där det hela började. Innan kände jag inte till alternativet till sunkiga kontinentalbeats. Nu öppnade sig en hel värld av regniga lördagförmiddagar på White Hart Lane, fish-and-chips-sunk, fult casual mode, DM-kängor, sunk-preppy, omodernt Thatcher-hat, council estate-sunk, avslagen öl, ohippa frisyrer, madferrit och Menswear.

I gränslandet mellan de här två världarna levde Saint Etienne med frontkvinnan Sarah Cracknell. Idag är det mest troligt att du kommer att komma i kontakt med bandet på DN Kultur, eftersom bandmedlemmarna filmar lokalnostalgiska dokumentärer om East London och vad det innebär när OS-maskineriet maler ned allt av historikt värde (dåligt isolerade hus, industritomter, music hall och skörbjugg). Särskilt viktig var låten He’s On the Phone, som var både euro och brit. Klicka på låten så får du se och njuta av den.

En intressant detalj när det kommer till videon är att de enda instruktionerna som regissören har gett till Cracknellskan är att kolla drömskt, snett uppåt. Frågan är hur många britpopare som tog till sig budskapet och spenderade kvällar ”på lokal” till att dansa drömskt kollande snett uppåt?

(1) Wehey!
(2) En uppdaterad version av mellanstadie-stilen som i sin tur influerats (lånat/stulit från) lågstadie-stilen, en slags utveckling av lekis-modet.

Brittiska brudar jag avgudade under 90-talet – plats 4/5

1994 var ett riktigt guldår för britpopen. Blur släppte Parklife, Oasis Definitely Maybe och Suedes Dog Man Star. Tre fantastiska skivor. 1994 var också året då Echobelly, frontade av Sonya Madan, släppte sitt debutalbum Everybody’s Got One (EGO).

Sonya Madan stod ut i britpopen genom sitt indiska ursprung. 1990 mötte hon svenske Glenn Johansson och tillsammans bildade de Echobelly. Tillsammans gjorde de några av de bästa Morrissey-låtarna som inte har skrivits av just Morrissey.

Som exempel på hur fantastiskt Echobelly kunde låta har jag valt låten Insomniac från nämnda album. Att Madan klädde sig i Union Jack var ”kontroversiellt” back in the days.

Det var i de här dagarna som Moz uppträdde insvept i Union Jack i Finsbury Park framför en publik som främst kommit för att kolla på Madness, ett band som mot sin vilja drogs med en skinheadpublik. Att framföra låtar som National Front Disco och Bengali in Platforms framför dem var kanske inte så välgenomtänkt. Cornershop-mannen Tjindar Singh brände sina Morrissey-plattor i protest. Samtidigt fick blur en hård omgång i pressen för deras photoshoot med temat British Image nr1, där de posade i Fred Perry-skjortor, uppkavlade jeans och DM kängor.

Och på det sättet förändrades fokus från att handla om fenomenala Echobelly till att istället teoretisera om idiotiska brittiska karlar. Kolla in videon!