…Inlägg 23095 på temat saker som inte Indy skrattar åt…
Succé på Internet står det i tidning i min hand! Gratistidningen i min hand. Gratistidningen i en papperskorg nära mig.
Klart att man måste se vad fuzzet är om, resonerar jag enligt samma glasklara logik som i tidigare inlägg har fått mig att gå loss som en ung Blixa Bargeld på knark med slägga, motorsåg och kemiska stridsmedel över lustigkurrar som den där Skavlan och den där Settman. Så vilka är grundförutsättningarna när jag knappar in på SVT Play?
Jo. Givetvis, som läsare av GoIndy känner till sedan tidigare är jag ett stort fan av engelsk satir och speciellt skotsk-italienske Armando Ianucci, som skapade briljanta ”The Thick of It”, mindre briljant döpt till ”Trist, herr minister” i Sverige, som sedan även har ynglat av sig i, återigen briljanta, filmen ”In The Loop”. I ”The Thick of It”, som nu är inne på tredje säsongen, handlar det om tråkiga personer i tråkiga jobb som genom perfekt uppbyggnad i karaktär och situation ändå lyckas åstadkomma komik. Det roliga är till att börja med inte personerna i sig utan situationerna som de försätter sig i. Situationerna i sig har anknytning till politik. Kombinationen av politik och humoristiskt manus resulterar i satir.
En kommunpolitiker som snubblar i en trappa är en inte politik. Det är dratta på ändan humor. Om det däremot är en kommunpolitiker som genom sina beslut t ex har fört över resurser från akutsjukvården för att bekosta rengöringen medelst såpa av nämnda trappa börjar vi närma oss.
Det senare lyckas ”The Thick of It” med på ett lätt och följsamt sätt. Dessutom har man lagt ned otroligt mycket tid på att få karaktärerna att prata och agera på ett trovärdigt sätt (även om illusionen bryts när de börjar svära, för där överträffar de allt annat).
Med det här i bakhuvudet går jag in i ”Starke man” och i samma ögonblick in i en vägg. Det är den gamla vanliga svenska gubbsjukan. Jupp. Gubbsjukan. Den som går som en röd tråd mellan Sten-Åke Cederhöks Albert, Lasse Brandebys Kurt Olsson, Johan Rheborgs Percy Nilegaard och Paolo Robertos Paolo Roberto. Det är billiga skratt på karikatyrer framställda av bymarknadens lataste skämtmålare.
Eftersom jag inte köper Anders Janssons karaktär drar det även ned betyget på de runt omkring (vilket är trist, för de andra skådespelarna funkar bra). Jag blir lite sur att manusförfattarna misstror sitt eget material till den graden att de är tvungna att slänga in en pajas i mitten. Jag tror att det här hade kunnat bli mycket bättre om de haft modet att skippa buskisen.
Tänk vad mycket roligare det hade varit om en lite mer korrekt och ”straight man” (INTE homofobi!) hade utfört de handlingar som Anders Jansson nu Ulla-Bellar sig igenom? Medan mycket av komiken i ”The Thick of It” baseras på gapet mellan politikerna och allmänheten (där politikern har övertaget men tvingas att slumma till det offentligt för att framstå som ”mänsklig”) går ”Starke man” ut på att gång på gång hamra in att Anders Janssons karaktär (som jag fortfarande inte förmått mig att lägga på minnet ens så här långt in i texten) är dummare än din genomsnittliga ostmacka. Innan man når slutändan av programmet har man grävt gropen för kommunalrådet så djupt att det krävs två säsonger att ta sig ur. Två säsonger känns dock inte troligt ifrån min horisont.
Än värre blir det dessutom av att min webbläsare inte buffrar upp när jag pausar programmet. Det håller jag dock inte Anders Jansson ansvarig för.
Publicerat av Christian Wulff 
Indy 