SVT: Nyhetsbyrån – tonfallet

2011/02/02

…Lite uppföljning på mitt tidigare inlägg om SVTs Nyhetsbyrån.

Kolla in från ca 21.20 i programmet. Klassisk påa OCH avannonsering av skjutningen av en egyptisk tonåring:

I veckan sköts 17-årige X ned av polisen i Kairo – titta på det här!

[klippet]

Är det här samma kaliber som skottet i Saigon?

Ordet ”kaliber” känns lite vanskligt. Hade Sara W haft dit Leif GW, Jan Guillou eller Beck-Gunwald hade svaret blivit ett otvivelaktigt ”nej”. ”I Saigon använde man en revolver – förmodligen mer finkalibrigt än det attackgevär som användes i Egypten.”


SVT: Nyhetsbyrån

2011/02/02

Igår kollade jag på Nyhetsbyrån.

JFC, vilken obekväm stämning. Jag som brukade älska Sara Wennerblom i Filmkrönikan. Hur blev det så här osvängigt?

Jag gillar programidén men någonstans har det uppenbarligen gått snett.

Felcasting? Redan på pappret känner man sig lätt mätt när man ser trojkan Britt-Marie Mattsson (som i och för sig är en skicklig stilist, men det räcker inte), Viggo Cavling och Özz Nûjen. Visserligen tänder det till en smula när Nûjen får berätta om sin barndom i samband med diskussionen om Nordafrika-kravallerna men i övrigt är det en lätt obehagligt sval stämning som råder.

Visste Mattsson om att det var en panelshow hon dök upp till? Når Cavlings ögon utanför Stockholms medie-damm? Kunde inte Nûjen ansträngt sig en smula till när han är det ”roliga” inslaget i blandningen? Kunde inte Mattsson och Cavling skrattat av artighet när Nûjen skämtade? Sätt mig i en studio tillsammans med objektivt tråkige Måns Möller och ogynnsamme jag hade till och med skrattat av barmhärtighet. Men inte Mattsson och Cavling inte.

Det där lär vi aldrig få svar på. För vi det laget har vi alla somnat i vredesmod över att en så här bra idé inte fick mer omsorg och istället för ett sprakande fyrverkeri av kunskap och satirisk skärpa blev en ljum soppa på nyhetsspikar.


Omvänd på mindre än Minuten

2011/01/23

GoIndy tvingas omvärdera världen. Ställ en man med dreads som fångar marshmallows i munnen med hjälp av en kvast och papperstallrikar framför mig och jag reagerar instinktivt genom att vilja sparka honom hårt i pungen. Ställ Peter Settman bredvid och jag känner plöstligt sympati för karln.


Helt Apropå 25 år

2011/01/10

…men känns som 125 år.

Det är svårt med satir. Antingen gräver man ned sig i dagsaktuella grejer och då är man körd. Alternativet är att försöka sig på att driva med fenomen istället. Sök på Brass Eye på youtube och njut.

Nu firar uppenbarligen satirgruppen Helt Apropå 25 år. Till dess ära bjuder SVT på ett minnesprogram som tyvärr inte övertygar om hur förträffligt det var förr. Roligast under de 50 minuterna är när man driver med de statliga monopolen, som Helt Apropå-gänget uppenbarligen inte var några fans av. Kanske borde de rätt slappa producenterna av minnesprogrammet passat på att påminna spexarna om att anledningen till att de får det här hyllningsprogrammet är just ett monopol – det statliga TV-monopolet.

Ibland är det nödvändigt att gräva lite i arkiven för att se hur bra vi har det nu. Peter Settmans SVT-finansierade Baluba-satir till trots.


”Sett man på fel plats”

2011/01/10

Hahahahaha!

Rubriken! Den är hundra gånger roligare än vad ”Minuten” är!

Nuff said.


Året som gick och TV som kommer

2011/01/05

…summeras återigen bäst av Charlie Brookers Screenwipe. Det finns ute på Youtube och är, som vanligt, tänkvärt och jätteroligt. Visst är det fokuserat på Storbritannien men med det manuset och hantverket är det svårt att inte låta sig roas.

Och återigen höjs den sura frågan om varför vi inte har något sånt här i Sverige. Förmodligen ska man vara försiktig med sin önskning eftersom det trumfkortet i SVTs dagsaktuella humor har visat sig vara Peter Settman. Det ska bli spännande att se vad som blir av med de nya nyhetssatsningarna i SVT som utlovats:

Nyhetsbyrån, leds av Sara Wennblom Arén, verkar av informationen som gått ut hittills vara en panelshow. Låt oss hålla tummarna för att man inte slänger in Magnus Betnér för komisk* effekt.

Sverige i dag verkar vara en nylansering av Landet Runt. Lite som magasinet Sverige i jämförelse med Kulturnyheterna. Varningsklockor för ambition att visa upp landsbygds kulturlivets positiva sidor.

*inte komisk


Starke man? Svage man!

2010/10/20

…Inlägg 23095 på temat saker som inte Indy skrattar åt…

Succé på Internet står det i tidning i min hand! Gratistidningen i min hand. Gratistidningen i en papperskorg nära mig.

Klart att man måste se vad fuzzet är om, resonerar jag enligt samma glasklara logik som i tidigare inlägg har fått mig att gå loss som en ung Blixa Bargeld på knark med slägga, motorsåg och kemiska stridsmedel över lustigkurrar som den där Skavlan och den där Settman. Så vilka är grundförutsättningarna när jag knappar in på SVT Play?

Jo. Givetvis, som läsare av GoIndy känner till sedan tidigare är jag ett stort fan av engelsk satir och speciellt skotsk-italienske Armando Ianucci, som skapade briljanta ”The Thick of It”, mindre briljant döpt till ”Trist, herr minister” i Sverige, som sedan även har ynglat av sig i, återigen briljanta, filmen ”In The Loop”. I ”The Thick of It”, som nu är inne på tredje säsongen, handlar det om tråkiga personer i tråkiga jobb som genom perfekt uppbyggnad i karaktär och situation ändå lyckas åstadkomma komik. Det roliga är till att börja med inte personerna i sig utan situationerna som de försätter sig i. Situationerna i sig har anknytning till politik. Kombinationen av politik och humoristiskt manus resulterar i satir.

En kommunpolitiker som snubblar i en trappa är en inte politik. Det är dratta på ändan humor. Om det däremot är en kommunpolitiker som genom sina beslut t ex har fört över resurser från akutsjukvården för att bekosta rengöringen medelst såpa av nämnda trappa börjar vi närma oss.

Det senare lyckas ”The Thick of It” med på ett lätt och följsamt sätt. Dessutom har man lagt ned otroligt mycket tid på att få karaktärerna att prata och agera på ett trovärdigt sätt (även om illusionen bryts när de börjar svära, för där överträffar de allt annat).

Med det här i bakhuvudet går jag in i ”Starke man” och i samma ögonblick in i en vägg. Det är den gamla vanliga svenska gubbsjukan. Jupp. Gubbsjukan. Den som går som en röd tråd mellan Sten-Åke Cederhöks Albert, Lasse Brandebys Kurt Olsson, Johan Rheborgs Percy Nilegaard och Paolo Robertos Paolo Roberto. Det är billiga skratt på karikatyrer framställda av bymarknadens lataste skämtmålare.

Eftersom jag inte köper Anders Janssons karaktär drar det även ned betyget på de runt omkring (vilket är trist, för de andra skådespelarna funkar bra). Jag blir lite sur att manusförfattarna misstror sitt eget material till den graden att de är tvungna att slänga in en pajas i mitten. Jag tror att det här hade kunnat bli mycket bättre om de haft modet att skippa buskisen.

Tänk vad mycket roligare det hade varit om en lite mer korrekt och ”straight man” (INTE homofobi!) hade utfört de handlingar som Anders Jansson nu Ulla-Bellar sig igenom? Medan mycket av komiken i ”The Thick of It” baseras på gapet mellan politikerna och allmänheten (där politikern har övertaget men tvingas att slumma till det offentligt för att framstå som ”mänsklig”) går ”Starke man” ut på att gång på gång hamra in att Anders Janssons karaktär (som jag fortfarande inte förmått mig att lägga på minnet ens så här långt in i texten) är dummare än din genomsnittliga ostmacka. Innan man når slutändan av programmet har man grävt gropen för kommunalrådet så djupt att det krävs två säsonger att ta sig ur. Två säsonger känns dock inte troligt ifrån min horisont.

Än värre blir det dessutom av att min webbläsare inte buffrar upp när jag pausar programmet. Det håller jag dock inte Anders Jansson ansvarig för.