I fredags spenderade jag eftermiddagen med att lyssna på Fredrik Reinfeldt som satt i Studio Etts telefonväkteri.
Det var inte direkt några nya sidor av statsministern som kom fram. Tvärtom så bekräftades det som åtminstone jag tyckte sedan tidigare.
I lördagens DN skriver Peter Wolodarski om telefonväkteriet och kommer fram till ungefär samma slutsats som jag men med en väsentlig skillnad: där Wolodarski ser en person som inte visar upp några känslor ser jag tvärtemot en person som hela tiden pyr av tillbakahållna känslor.
Det finns något otroligt passivt aggressivt/defensivt över Reinfeldt – som om han hela tiden är tvungen att hålla tillbaka det han i själva verket vill skrika ut.
Telefonväkteriet i sig är det inte mycket att orda om. Det blir den vanliga mixen med företrädesvis äldre lyssnare och människor som anser sig vara trampade på som hör av sig och vill ställa sina frågor. De blir bara statister och på scenen står en ensam aktör och försöker behålla en kontrollerad min, för jag antar att det är det som kännetecknar en statsman i Reinfeldts värld.
Indy 
Det är ingen överraskning att jag lyssnade på telefonväkteriet i fredags. Överraskningen hade varit om jag inte lyssnat.
Jag noterade avsakanden av kulturpolitik. Men mer än det noterade jag den extremt sakligt opersonliga rösten och det småläskiga skrattet. Makt, makt.. Men så röstade jag inte borgerligt, skulle aldrig få för mig det!
Kulturpolitiken under Reinfeldt är redan känd: ABBA, Magnus Uggla, Da Buzz och Pirates of the Caribbean II tillhör Fiddes favoriter.
Det är inte kulturpolitik! Det är en personli smak. Han säger sig förresten vara allätare när det gäller musik, men INTE hårdrock. Hårdrock och moderaterna går inte heller ihop så det är kanske lika bra.
Den personliga smaken är politisk! Hårdrock och Moderaterna går rätt bra ihop också för den delen. Jag tror aldrig att Gene Simmons skulle ta emot kulturstöd och Bon Jovis aktivism mot facklig organisation känns väldigt Nya Moderaterna.
Överhuvudtaget känns det som att Nya Moderaterna är ett projekt att göra thatcherska ”Essex men” av svenska jobba-på-lagret-hårdrockare.
Nån mer än jag som slagits av att Reinfeldt låter exakt som Jonas Karlsson? Om inte, blunda och lyssna nästa gång får ni höra. Vad man sen kan dra för slutsats av det vet jag inte. (Gillar Jonas Karlsson skarpt och tycker därför att det hela är lite sorgligt – eller möjligen komiskt på något obegripligt bakvänt sätt.)
Word! Jag har ofta tänkt på det men inte kunnat koppla ihop dem, vilket du gjorde här och nu. Tack!
Möjligtvis vill jag lägga till att det är en ansträngd Jonas Karlsson som pratar i mobiltelefon (tryckt mellan huvud och axel) medan han stående på slak lina balanserar en skör Ming-vas i en näven och den andra näven brinner men det är ju mer Reinfeldt-läge än Karlsson.
Lägg till fem dörrar, en karl i klänning och några lik i garderoben så har vi en fars på Oscarsteatern. En föreställning som jag dock är villig att betala dyrt för att slippa se.
Det personliga är definitivt politiskt men inte borgerlig kulturpolitik! DÄREMOT är det det, när vår kära kulturminister går ut i media och säger att ett läsfrämjande arbete i samarbete med McDonalds är bra. Det är inte första april.
Jag har också tänkt på likheterna i rösterna men Karlsson låter som tur är mer som människa med nyanser i rösten (jag har dock inte sett någon föreställning med honom utan enbart hört P1-intervjuer, samtal och uppläsningar).